Baj baj, blogg.se!
Okej, detta har jag fått konstaterat: www.blogg.se är inte en särskilt bra bloggsajt. Först försökte jag byta till nogg.se, men den var minst lika misslyckad.
Men nu! Nu har jag hittat Den Perfekta. Tror jag åtminstone. www.worldpress.com. Min nya bloggadress är alltså www.gangsterskalman.wordpress.com. Fler möjligheter, roligare, bättre! Välkomna in. Håll tummarna för mig denhär gången.
//gangstermamman.
20-årig kvinna ihälbiten av monsterfisk. Nästan.
Jag har världens finaste akvarium. Eller åtminstone trodde jag det, ända tills jag besökte zoopet och insåg att mitt lilla hemtillverkade slaskämbare är rätt så grått och meningslöst i jämförelse med alla påkostade juwel-akvarier som alla andra har.
Anyway, mitt slaskiga, tråkiga akvarium som jag inte ens tänker visa några bilder på innehåller några tigerbarber och några tetror som lyckats överleva mot alla odds - samt även en 30 cm lång fengädda som heter Sniff.
Sniff och jag har ett färggrant förflutet. När min make kom hem med honom i tron att det var en helt vanlig guldfisk så avskydde jag honom med hela mitt hjärta. Sniff, alltså. Det var den fulaste, mest vidriga fisk jag någonsin sett! Sniff sket dock högaktingsfullt i min åsikt och passade på att sluka en fisk som legat död bland stenarna i några dagar.
Efter hand när jag hade läst på litegrann så började jag tycka att Sniff var riktigt... Ja, om inte vacker så åtminstone intressant. Lite söt var han ju där han låg och kikade på oss och väntade på att en dödsföraktande neontetra skulle simma förbi. Men en dag blev jag tvungen att flytta Sniff från hans gamla akvarium till ett större. Den dagen slutade med en nästan-hjärtattack och ett jättestort sår på ena fingret. Ja, ni läste rätt: Den jäveln bet mig!
Men skam den som ger sig. I går tog jag nya tag och beslöt mig för att plantera lite nya växter i mitt tråkiga, schabbiga akvarium. Fiskarna äter upp växterna nämligen. Och det kan man ju förstå - ifall jag bodde med en aggressiv typ som var femton gånger så stor som mig så skulle jag också äta allt jag kom över för att åtminstone se lite större ut.
Så jag knuffade undan Sniff från hans lilla hörn och begynte gräva ner lite växtligheter. Jag var på riktigt gott humör och hade alldeles glömt bort våran lilla incident för ett halvår sen. Men när jag stod där och var lycklig med båda händerna ner i akvariet så såg jag något komma simmande rakt emot mig med en rent av djävulsk hastighet. Jag drog undan handen och lyckades komma undan tänderna. Min puls upphörde nästan att existera när den passerade den övre gränsen för hur snabbt ett hjärta kan slå.
Gissa hur många cigaretter som gick åt innan jag återvann mitt förstånd!
Nå, ingen har sagt att det ska vara lätt att ha ett akvarium. Men en blodtörstig fisk som har fått smak för mina fingrar...? Hur mycket ska man egentligen stå ut med innan man kan börja planera en eventuell nervkollaps?
//gangstermamman.
En glädjens dag
Jag krälar fram till datorn, vårat dammiga golv river sönder mina händer. Det gör inget, känseln miste jag för flera dagar sen. Mina läppar är spruckna av torka eftersom jag inte har tänkt på att dricka. Jag har nog gått ner några kilon också, skelettet syns genom mitt numera slappa skinn. Sonen ligger i sin säng, utmattad av hunger. Maken ligger bredvid honom och är lika utmattad han. Ingen av dem har fått någon mat sedan Den Mörka Dagen då internet försvann.
Nu är jag framme vid datorn. Jag lyfter mitt darrande, magra finger och trycker på ON-knappen. Det lyckas. Datorn kommer igång med sitt vanliga knaster som jag förut fann så irriterande men som nu har blivit ett både efterlängtat och hatat ljud. Varje gång jag hör knastret fylls jag av hopp: Kanske i dag? Och varje dag krossas mitt hopp likt en patetisk insekt under foten på en 200-kilos människa.
Musen ligger inom räckhålls avstånd. Jag klickar på den välkända symbolen för mozilla firefox. Datorn knastrar betänksamt, kommer den att ta mig ur mitt lidande i dag? Eller kommer jag och min familj att gråta oss till sömns än en natt?
Sen ser jag problemet. Modemet är inte påslaget. Jag knäpper på modemet, startar om datorn, klickar igen på mozilla-symbolen... Och kan inte tro mina ögon. Googles hemsida dyker upp framför mina ögon. "Hej, älskling!" utbrister jag förvånat.
I fem dagar och fem nätter har jag tvingats klara mig utan internet. Men nu, äntligen, får jag lindra min abstinens! Disken, maken och sonen får vänta. Livet kan snart återta sin rätta form, men just nu ska jag skriva i min blogg, läsa i mina gästböcker - och jag är sååå lycklig!
Kära, älskade dator. Lova mig att vi aldrig ska gräla igen!
//gangstermamman.
The Skåp of Horrors
Har du någonsin sett filmen "the Village"? Ifall du inte har sett den så ska du inte göra det heller, den suger rejält. Men första delen är rätt så ok: En hel by med människor bor i en skog, totalt isolerade från omvärlden. Ingen vågar lämna byn, för ute i den mörka skogen bor hemska monster. Befolkningen kallar dem "Those We Don´t Speak Of". Alltså de vi inte talar om. Det visar sig sedan vara några helt vanliga, sinnesrubbade kontrollfreaks till människor som har klätt ut sig för att ingen ska söka sig ut till civilisationen.
Hur som helst, här hemma hos oss är det lite likadant. Vi har ett Skåpet Som Vi Inte Talar Om. Skåpet är placerat i köket, det är brunt med glasdörrar. Glasdörrarna kunde lika gärna vara gråmålade, så dammiga är de. Jag har inte vågat röra skåpet sen jag flyttade hit, dels för att jag helt enkelt inte har orkat ta itu med det och dels för att man aldrig vet vad man kan hitta i hemliga skåp: Fruktansvärda gamla kärleksbrev? Skräckinjagande bilder av före detta flickvänner? Minnen från en lycklig tid innan jag fanns med i makens liv? Hemskt!
Men i går satt jag och tänkte på Feng Shui, om harmoni och hemtrivsel och kom att tänka på att jag vill ha flera människor på besök. Jag är för lat för att skaffa kompisar, så enda sättet är att städa ur skåphelvetet och försöka åstadkomma en någorlunda hemtrevlig miljö, tänkte jag. Jag städade i fyra timmar och efteråt kände jag mig riktigt, riktigt nöjd.
Har du ett sådant skåp? Nähe. Du tillhör säkert den där Perfekt Människa - kategorin. Men jag rekommenderar verkligen att alla skaffar sig ett Skräckskåp, bara för att kunna städa ur det senare i livet och känna sig som bättre människor! Så här kommer ett recept ifall du vill göra ett alldeles eget Skåp of Horrors:
- 15 st. cocktailpinnar och ett antal ölstop, stulna på den gamla goda krogtiden
- 3 st. fotografier av din partners ex-flickvänner
- 6 st. gamla kreditkort
- 10 st. fem till tio år gamla födelsedagskort
- Koppar, glas, assietter
Ta sedan fram dammsugaren. Ifall du vet hur man gör för att få den att gå baklänges så kan du göra så och spruta damm över hela hyllan. Ifall du inte är så smart med dammsugare så går det lika bra att gräva fram påsen (den där gråa saken som luktar unket inuti dammsugaren) och bara kasta lite damm över. Försök få till ett jämnt lager, annars kan någon tro att du har fuskat dig till det perfekta skräckskåpet.
När du känner dig klar: Ta två steg bakåt. Blunda och föreställ dig hur vackert det där gamla skåpet brukade vara. Öppna ögonen. Känns det bra? Hemtrevligt? Riktigt fint, rentav? Släng isåfall på mera skräp, damm, sönderslitna papper och fotografier. Meningen är att skåpet till sist ska vara fullproppat med gammal... Ja, skit, rent ut sagt.
När du så till sist har lyckast göra skåpet till en rejäl nagel i ögat på dig själv så ska du bara gå och titta på det i flera månader, kanske till och med år. Tänk såhär: Jag borde göra något åt det där. Jag borde, men jag orkar inte... Tänk om man skulle städa skåpet? Nästa vecka, kanske... Men jag borde ju göra det nån gång...
Snart har du kommit till den punkt då du inte ser skåpet mera. Eller i alla fall nästan inte. DÅ återställer du ordningen, släng de gamla cocktailpinnarna och putsa bort allt damm. Jag lovar, du kommer att känna dig som en bättre, mera harmonisk människa. "Suck my dick och fred på jorden!" som Frida och Frida - två transvestiter som jobbar på våran finlandssvenska radiokanal - skulle ha sagt.
Eller så skiter du i skåpet och går ut på en länk istället.
Fast det är ju ganska omständigt.
//gangstermamman.
Ínget vettigt alls, bara lite märkliga tester.
Näää... Orkar inte skriva något vettigt i bloggen i dag... Vad göra...? Kan ju berätta om några test jag gjorde i dag, på så vis behöver jag bara kopiera in texten i bloggen. Det första testet jag gjorde hette Vilken personlighetstyp är du? och stämde rätt så bra. Testet hittas här.
Jag är alltså "The idealist", av någon anledning förkortat till INFP. Här kommer en liten beskrivning, dock på engelska tyvärr:
"...the INFP is driven to help people and make the world a better place."
"...INFPs are good listeners and put people at ease. Although they may be reserved in expressing emotion, they have a very deep well of caring and are genuinely interested in understanding people."
"...INFPs are flexible and laid-back, until one of their values is violated."
"...INFPs are usually talented writers. They may be awkard and uncomfortable with expressing themselves verbally, but have a wonderful ability to define and express what they're feeling on paper."
"...INFPs do not like to deal with hard facts and logic."
Och sist och slutligen:
"INFPs who function in their well-developed sides can accomplish great and wonderful things, which they will rarely give themselves credit for. Some of the great, humanistic catalysts in the world have been INFPs."
Det var väl en ganska vacker beskrivning, eller hur? Så vidare till nästa, inte lika smickrande test: Vilken dildo är du? Testet hittas här.
"Du är: Metal bondage kit. Personlighetsbeskrivning: Frågan är om det ens finns namn på alla dina neuroser och antisociala personlighetsstörningar. Du är psykotisk, fullständigt egotrippad och i ditt egna lilla universum är det bara din vilja som existerar. Förmodligen har du inga vänner och om du har det så är de av samma skrot och korn som du. Din personlighetstyp kan beskrivas som narcissistisk, men du är inte så ovanlig och originell som du tror. Faktum är att världen kryllar av människor som du i olika skepnader. Vissa är självdestruktiva och andra bara destruktiva. I vilket fall så gör vanligt folk bäst i att hålla sig undan."
Ähum. Nu ska jag dra mitt självdestruktiva arsle från datorn och gå bort till diskhon. Känner att jag behöver kompensera världen för min existens, men jag lovar att skriva mera när alla mina neuroser har lagt sig lite!
//gangstermamman.
Feng Shui och en galen mormor
Hurra, fredag igen! Dags att pusta ut och fixa till en liten fredagsmiddag. I morgon ska vi på den där Lordi-konserten som jag vann för ett par veckor sen. Jag ska äntligen få se en riktig kändis!
I går kom min kära mor på besök. Det var väldigt jobbigt. Mamma är... Hrm, hur uttrycker man det på ett snällt sätt? ...en energisk själ. Så fort jag la Skalman att sova så svamlade hon något om Feng Shui, sprätte upp från sin stol och diskade, vattnade blommorna samt tvingade mig att byta vatten i akvariet. Och när Skalman vaknade igen så fick inte ens han vara ifred, utan han tvingades laga mat, ÄTA maten själv och sopa upp efter sig.
Nå, när hon äntligen åkte hem så kände jag mig riktigt nöjd trots allt. Fiskarna såg glada ut, blommorna såg levande ut och alla var mätta och nöjda. Kanske mamma hade rätt om det där med Feng Shui, att allt som lämnas ogjort ligger och drar energi ur ens sinne. Kanske det vore ett framtida projekt? Uppdrag: Feng Shui.
Det svåraste är väl att kasta bort en massa saker. Jag minns en gång när det blev dags att städa ur vårat köksskåp. Jag såg en gammal flaska med matolja som troligen hade stått där sen maken flyttade hit för fem år sen, men jag såg den bara inte! Ni vet hur det är, man ser en sak varje dag och till slut ser man den inte mera. Så där stod jag, uppflygen på en köksbänk med dammtrasan i högsta hugg och kom på mig själv med att undra hur jag skulle klara av att städa runt den där flaskan utan att behöva flytta på den där femåriga matoljan. Hm, hur dum fick man bli nuigen?
Mamma hittade en samling med hårspännen i går också. De hade legat där på samma ställe ända sen jag gick ut skolan för två år sen, fullt synliga. Men där har de legat i två år, helt enkelt för att jag inte har sett dem!
Skrämmande tanke. Tänk om jag helt plötsligt inte ser maken längre? Eller - hemska tanke - Skalman! DET skulle verkligen inte hjälpa upp min Perfekt Mamma-status! Nej hu, bäst att sätta igång med Feng Shuiandet genast innan alla gamla och onödiga saker stjäl ännu mera energi från min hjärna.
//gangstermamman.
Begravning i dag.
I dag ska vi ha en begravning för Snusk. Maken ska tillverka ett litet kors och gravera in "Skalmans galna katt" i det. Vi eldar just nu på platsen där han ska begravas, får se om det går att gräva sen. Jag ska lägga med en topz i graven.
Titta en sån fin bild sign. Nadiosch på familjeliv har gjort!
//gangstermamman.
Perfekt Mamma, o ja!
Alla har sin egen vision om hur en Perfekt Mamma bör vara. För mig är följande kunskaper obligatoriska för att man ens ska få tänka på att träda in i Mamma-land:
1. Man ska veta allt. Ja, exakt allt. Ifall barnet kommer och frågar varför månen är gul, varför häst heter häst eller varför Saddam avrättades, så ska man kunna svara på ett sakligt och informerande sätt.
2. Man ska aldrig låta disken ligga i mer än en halvtimme. Alltså: När man har ätit så diskar man. Genast. Det spelar ingen roll hur trött och dåsig man känner sig, diska bör man för annars går världen under och svältdöden grinar oss i ansiktet.
3. Man ska ha ett fint inrett hem, gärna någorlunda städat. Alla Perfekta Mammor klagar om hur ostädat det är i deras hus, hur gardinerna inte passar ihop med bordsduken och att de inte har dammsugit på två dagar - herregud! Självklart ska både kyl och frys vara väl inredda med diverse mat och hembakade bullar också.
4. Man ska kunna göra köttbullar och helst ha ett alldeles eget recept. Och alla ska tycka att just dina köttbullar är de allra bästa i hela världen.
Jag jobbar på det. Min diskho är full med disk, mina gardiner - vaddå matchar? Men jag försöker. Så i dag försökte jag mig på regel nummer fyra - köttbulletillverkning. En gång försökte jag göra köttbullar med hjälp av ett eget recept, det slutade med att köttbullarna smakade mjöl och jag grät. På google hittade jag följande recept, Mammas Köttbullar heter de till och med:
4 hg köttfärs (det är väl ungefär 400 gram, eller?)
1/2 dl osötat ströbröd
1 1/2 dl vatten eller buljong
1 liten finhackad lök
1 ägg
1/2-1 tsk salt
lite malen peppar
Till detta skulle klyftad potatis smaka gott, tänkte jag. Så det var mitt första steg mot Perfekt Mamma-titeln: Skala potatisar.
20:30 - Okej, dehär potatisarna är små. Förbannat små.
21:00 - dudidudiduu, här står jag och skalar potatis...
21:15 - Uppdrag Potatis klart. Över till köttbullarna, del ett: Skala lök.
21:16 - Det svider! Det svider i mina ögon och jag har blivit blind! I mitt stilla sinne förbannade jag världens ledande forskare för att de minsann kunde tillverka en atombomb och fordon som flyger i luften, men inget som minskar tårarna när man skalar lök.
21:20 - Uppdrag Lök avklarat. Nästa: Få ner den öppnade påsen med skorpmjöl och alla de andra ingredienserna som är högst uppe på hyllan. Den biten gick rätt så bra. Fast vi hade inga ägg.
21:24 - Hur vet man om smeten är tillräckligt kryddad? Man kan väl inte smaka på rått kött. Eller kan man?
21:25 - Rullning påbörjad. Kladd. Ska det verkligen kladda såhär mycket?
21:28 - Rullning avklarad, stekning påbörjad.
21:30 - Okej, ett mysterium: Ifall jag svänger på köttbullarna sådär, så lämnar all den där förbannade löken där. I andra änden av stekpannan. Uppdrag: Pilla tillbaka löken på bullarna.
21:31 - Uppdrag: Pilla tillbaka löken på bullarna utan att bränna fingret av sig.
21:34 - Mission failed.
21:37 - Hur vet man när de är färdiga? Måste man slakta en köttbulle för att se ifall den är röd inuti? Jag kan omöjligen servera halva köttbullar, alltså måste jag äta upp de jag slaktar. Det blir ungefär 4-5 megaköttbullar innan maten är klar. Alltså kommer jag att vara mätt innan matdags. Kisskisskiss, kom och ät halva köttbullar!
21:38 - Man kan inte ge så dyra köttbullar till en katt. Och varför i helvete skulle vare sig min make eller min bror - hungriga MÄN! - bry sig om ifall bullarna är lite sneda eller halva?
21:39 - Första köttbullarna är färdiga! Hurra!
Efter ytterligare lite lökpetande och krångel blev alla köttbullarna färdiga. Klockan 22:45 åt vi våran middag. Karlarna klämde fram varsitt "tack".
Ursäkta, jag är kanske lite elak här, men TACK!? Vaddå "tack"?! Här har jag stått och slavat framför spisen i närapå två timmar, jag har gråtit och bränt mig, allt för att bli en Perfekt Mamma och det enda ni har att säga är TACK? Ni ska förklara hur himmelskt god maten var! Berätta med tårar i ögonen om hur den får er att minnas era mammors köttbullar! Ner på era knän! AVGUDA MIG!!
Karlarna skrattade och hällde upp varsin kaffe. Så mycket för den avgudan. Nå, det är mammans lott här i världen. Sen berättade bror Mick, ungkarl och fri, om sin syn på hur man gör en skaplig måltid:
1. Värm plattan.
2. Häll vatten i en kastrull.
3. Lägg lite spaghetti i kastrullen.
4. Sätt dig framför datorn en stund.
5. Häll upp spaghettin på en tallrik. Klart!
Jag återgår härmed till att vara en vanlig, sunken Gangstermamma, äta färdiga köttbullar, ha barnmat i håret och känna mig nöjd med den jag är.
//gangstermamman.
Så var de bara tre...
Stackars Snusk. I morgon ska vi ha en begravning. Maken ska göra ett litet metallkors och gravera in hans namn på det. Spyro, Oliver och Grållo mår bra, men igår var det en grå dag för oss alla och de andra katterna låg bara på soffan hela dagen. De åt knappt ens något.
Nu har Skalman en liten kattängel uppe i himlen som vakar över honom, hans allra bästa vän... Känns bra att tänka så. Jag kan bara inte tro att Snusk och hela hans personlighet är borta. Snusk är i himlen och leker med Skalmans namne, Marc. Makens lille bror. Så är det bara.
Hur grymt det än kan låta så funderar vi redan på att försöka hitta en kattunge. Eller rättare sagt: Vi behöver en kattunge. Oliver behöver en kamrat att leka med i snön, Skalman behöver en katt som inte springer iväg så fort han närmar sig och jag... Ja, jag behöver något glatt att tänka på och ta hand om.
Fortfarande på tal om katter: Jag blev så illa tvungen att städa ur kattsandlådan i dag. Den har stått orörd länge, tänkt till krissituationer. Som när en katt avlider och matte vägrar släppa ut de andra katterna av rädsla att något ska hända dem också.
Hur som helst, i dag hade en söt jävel skitit i lådan. No problems, tänkte jag, jag är ju uppväxt med kattskit! Ända tills jag satte igång. En fruktansvärd stank nådde mina näsborrar och jag fick böja mig över toaletten ett slag. Spy, spy inte, spy, spy inte... Min mage vände sig i beslutsångest. Så fort den hade lugnat ner sig litegrann så tog jag nya tag. Lyckades peta bort ett par korn med spaden, och sen var vi där igen, böjd över Herr Porslin. Blööääk!
Efter ett antal toalettbesök så var jag klar. Det kändes nästan som en liten seger: Jag gjorde det! Hurra! Jag övervann the evil sandlåda from Hell!
Och så plötsligt slår det mig: Jag har blivit en mes. En svag, ynklig liten mes som inte ens klarar av lite kattpluppar. Hur blev det såhär? Jag trodde jag var stark, jag byter ju nerbajsade blöjor dagligen! Har jag... Har jag blivit... Vuxen? Alla vet ju att vuxna tanter är rädda för bajs. Är jag en sån? Vad annat har förtantats på mig?
Skrämmande tanke. Jag vill inte bli en tant! Vad gör man? VAD GÖR MAN?!
Nu ska jag gå och klottra på väggarna litegrann. Sen ska jag kläcka ett ägg i håret, bara för att se ifall Pippi har rätt om att ägg är bra för håret. Efter det ska jag sitta och fnissa åt något vansinnigt omotiverat (ni vet, som Fjortizarna) och lära mig att skriva "e" istället för "är", "oxå" istället för "också" samt även klassikern: "KJAAAAMIZ!" istället för "kram". Allt för att stoppa förtantningsproceduren!
//gangstermamman.
Galna katten är död...
För lite över en halvtimme sedan gick jag ut för att röka en cigarett. Jag såg Skalmans katt, Snusk, ligga under sin ettåriga herres framtida BMW. Livlös. Hans vita kropp var fastfrusen i snön. Inga tecken på skador syntes.
Det snurrade i mitt huvud. Jag förstod inte att han var död, jag ville inte acceptera. Jag lyfte honom på trappan och satt bara och tittade på honom. Död? Hur skulle han kunna vara död? Han levde ju igår - jag skrev ju ett blogginlägg om honom igår! Hur kan han bara vara död i dag?
Tusen frågor snurrade i huvudet. Jag försökte ringa åt maken, fumlade med telefonen, på något vis hade jag blivit darrhänt alldeles plötsligt. Han svarade inte, men han ringde snart upp. Med stockad röst förklarade jag läget - att Snusk är död. Död. Död. Död. Ordet ringde i mitt huvud, jag kunde inte koncentrera mig på vad jag sade. Sen kom tårarna. Skalmans galna katt! Våran "bröllopspresent"! Han låg och dog, ensam i kylan, bara någon meter ifrån huset!
Det får inte vara sant!
Jag är barnsligt fäst vid våra katter och alla andra djur. Kanske beror det på att Spyro och Oliver är mina "barn", som jag födde upp med hjälp av en nappflaska. Kanske är jag för fäst vid våra lurviga familjemedlemmar, men det skäms jag isåfall inte över att medge.
Stackars galna katt. Du var näst intill hysteriskt förtjust i topz, jag tror jag ska lägga en sån i din grav. Kanske den kommer med till himlen. Fast om det finns en katthimmel så är säkert marken där täckt med topz och rosa leksaksmöss.
Lite bilder av änglakatten:
Allra första bilden på Snusk!
Mamma! Han verkade dras till allt som var vitt - samma färg som hans mor.
Här är det maken som får agera mamma.
Här är det maken som får agera mamma.
Kan det bli mera slappt?
Maken, Snusk, Spyro och Grållo pustar ut efter en jobbig dag.
Maken, Snusk, Spyro och Grållo pustar ut efter en jobbig dag.
Snusk och Oliver var själsfränder. Vem ska nu leka med Oliver i snön?
Det bästa han visste var att få suga på någons finger.
Allra helst Skalmans finger, såklart. På bilden får Emilia bistå med en tutt.
Allra helst Skalmans finger, såklart. På bilden får Emilia bistå med en tutt.
Hehe, Snusk ville också smaka på Skalmans födelsedagstårta!
...Nu finns bara tassavtrycken kvar.
//gangstermamman.
...Nu finns bara tassavtrycken kvar.
//gangstermamman.
Galna katter - och lite dialekt!
Snusk och Oliver är så rastlösa. För en vecka sedan tog jag dem till veterinären, snipp snapp snut så blev deras kulor minkfoder. Nittifem euro kattå i asshåle, på ren dialekt. När vi åkte till veterinären tittade Oliver på mig med världens läskigaste blick, hade han kunnat tala hade han sagt:
"Jag vet att du tänker ta livet av mig. Och okej, jag kan acceptera det. Men varför? Älskar du mig inte längre?" Hu, man kan ju få trauma för mindre. Men han blev desto gladare när han kom hem igen och blev rejält ompysslad och bortskämd!
Nu verkar de ha återfått sin energi och springer omkring i snön. Snusk har inga problem med att gömma sig i snön, han är ju alldeles kritvit. Oliver är kolsvart så han hade lite större problem, men han försöker ändå borra ner sig i snön för att kunna attackera antingen Snusk eller en intet ont anande människofot. Jag och maken satt och skrattade åt deras vilda snölekar och önskade återigen att vi någon gång i framtiden kommer att ha råd med en riktig filmkamera.
Jag är arbetslös, förresten. I förrgår behagade chefen berätta att det inte finns tillräckligt med jobb på firman, men att jag är så välkommen när det kommer in fler beställningar. Nå, jag sörjer inte. Det ska bli riktigt skönt att vara hemma och umgås med maken och Skalman. Fattigt, dock, men det är jag van vid. Makaroner är billigt och man kan fantisera att det är en god biff istället. En rätt så sliskig och kladdig biff som smakar mestadels vatten. Hmm. Vid närmare eftertanke borde jag hitta på någon inkomstgivande syssla. Skriva bok och bli mångmiljonär, kanske?
Min sista dag på jobbet var rätt så slapp. Jag skruvade ihop en såndär datorstöpselgrej, gick iväg på en cigarett, kom tillbaka, satt och tittade på snön som dalade ner utanför fönstret, mediterade lite i samma fart, fingrade lite på telefonen... Men säg inget om det åt chefen.
Nu ska jag ta och festa till det litegrann och dricka en öl, njuta av de sista sötebrödsdagarna och kanske vi till och med kan begagna en av de där kondomerna jag köpte i går, haha!
//gangstermamman.
Kondomfobi
OBS! OBS! Känsliga läsare varnas!
Följande text innehåller ord som anspelar på sex, så familjemedlemmar och andra som föredrar att tro att jag är oskuld och att Skalman blev till genom jungfrufödsel ombeds lämna bloggen.
* * *
Är det inte märkligt hur löjliga vuxna människor kan bli ibland. Alla har sex, de flesta använder preventivmedel och en stor andel av dessa sexuellt aktiva använder kondom. Men lik förbannat har jag och maken alltid långa och många diskussioner om vem som ska köpa gummin, vem som köpte sist och hur många och så vidare tillbaka till Adam och Eva. Fast de använde knappast kondomer.
Hur som helst, i dag blev jag trött på kondomkäbblet och bet i det sura äpplet. Med bestämda steg gick jag in i Affären, jag hade redan en utmärkt plan.
Väl inne kom den berömda kondom-ångesten smygande över mig. Tänk om någon ser? Tänk om jag träffar någon som jag känner? Försökte se sådär lagom oskyldig ut när jag smög omkring som en röd indian på krigsstigen. Vakterna slängde misstänksamma blickar åt mitt håll, men efter det femtonde varvet förbi hyllan med kondomerna räknade de troligen ut att jag inte var någon fattig tonåring som är ute på snatteriuppdrag för att komma med i gangstergänget. Bara en mamma på kondomjakt.
Min plan var alltså att plocka min lilla korg full med allt mellan himmel och jord. Bröd, smör, honung, kondomer, mjölk. Typ. Dumdidumdidum, här går jag omkring och handlar skorpor och grönsaker, lallalaa... Titta, malet kött! Jo, det behöver vi. Och här finns lite... Eh, kyckling. Eller vad det nu är. Lallalaa...
Till slut hade jag lyckats bli så pass modig att jag kunde snappa åt mig ett paket kondomer från hyllan. Jag tappade dem på golvet, försökte krångla ner dem längst ner i kärran... Jäkla-satans-kondomhelveten! Efter åtskilliga fula ord försökte jag dölja paketet med en flaska rengöringsmedel. KASSAN! NU! SPRING!
När jag plockade ur korgen vid kassan placerade jag paketet mellan två mjölklitrar. Jag är alldeles säker på att kassörskan gav mig en mystisk blick: "Jasså, så den feta kossan får fortfarande karlar. Märkligt". (Undrar förresten ifall jag borde söka terapi för min övertygelse om att alla kassörskor är ondskefulla, bittra odjur som inte vill något annat än att se mig brinna långsamt?)
Jag fick mina kondomer till sist. Och nu när jag ser det i skriven form så inser jag hur löjlig jag är.
Men jag är inte ensam. Jag vet att det finns flera med kondomfobi därute.
Likasinnade kan ju lämna en kommentar här nedanför så kan vi starta en sekt eller nåt.
//gangstermamman.
Hur som helst, i dag blev jag trött på kondomkäbblet och bet i det sura äpplet. Med bestämda steg gick jag in i Affären, jag hade redan en utmärkt plan.
Väl inne kom den berömda kondom-ångesten smygande över mig. Tänk om någon ser? Tänk om jag träffar någon som jag känner? Försökte se sådär lagom oskyldig ut när jag smög omkring som en röd indian på krigsstigen. Vakterna slängde misstänksamma blickar åt mitt håll, men efter det femtonde varvet förbi hyllan med kondomerna räknade de troligen ut att jag inte var någon fattig tonåring som är ute på snatteriuppdrag för att komma med i gangstergänget. Bara en mamma på kondomjakt.
Min plan var alltså att plocka min lilla korg full med allt mellan himmel och jord. Bröd, smör, honung, kondomer, mjölk. Typ. Dumdidumdidum, här går jag omkring och handlar skorpor och grönsaker, lallalaa... Titta, malet kött! Jo, det behöver vi. Och här finns lite... Eh, kyckling. Eller vad det nu är. Lallalaa...
Till slut hade jag lyckats bli så pass modig att jag kunde snappa åt mig ett paket kondomer från hyllan. Jag tappade dem på golvet, försökte krångla ner dem längst ner i kärran... Jäkla-satans-kondomhelveten! Efter åtskilliga fula ord försökte jag dölja paketet med en flaska rengöringsmedel. KASSAN! NU! SPRING!
När jag plockade ur korgen vid kassan placerade jag paketet mellan två mjölklitrar. Jag är alldeles säker på att kassörskan gav mig en mystisk blick: "Jasså, så den feta kossan får fortfarande karlar. Märkligt". (Undrar förresten ifall jag borde söka terapi för min övertygelse om att alla kassörskor är ondskefulla, bittra odjur som inte vill något annat än att se mig brinna långsamt?)
* * *
Jag fick mina kondomer till sist. Och nu när jag ser det i skriven form så inser jag hur löjlig jag är.
Men jag är inte ensam. Jag vet att det finns flera med kondomfobi därute.
Likasinnade kan ju lämna en kommentar här nedanför så kan vi starta en sekt eller nåt.
//gangstermamman.
Viktigt meddelande!
OBS! OBS! Viktigt meddelande!
Från och med nu så hittas jag på www.nogg.se/gangsterskalman. Så många valmöjligheter! Så spännande!
Vi ses där.
//gangstermamman.
Trött-spädbarnsförälder-fundering
Dagens klokaste fundering:
Jag: Ifall du, jag och Skalman var ute i öknen och helt utan mat, skulle du då offra ditt eget ben så vi hade något att äta?
Maken: Ja, självklart. Vänster ben, isåfall.
Jag: Varför då?
Maken: Man behöver inte vänster ben när man kör automatväxlade bilar. Vilket ben skulle du offra?
Jag: Aha. Jag skulle nog ta högerbenet.
En liten paus.
Maken: Men man skulle förmodligen förblöda ifall man skar av sig benet.
Jag: Jo, men man kan ju lägga tryckförband.
Maken: Ja, eller göra upp en eld och bränna igen såret.
Maken: Men isåfall skulle ditt könshår brinna upp. Ifall vi skulle bränna ditt sår.
Jag: Jo. Bäst att jag går och rakar musen genast, då.
Dagens slutsats blir alltså att man alltid ska raka bort sitt könshår, för det kan komma en dag då man är mitt ute i öknen och behöver offra ett ben för sin familj och ifall man då försöker bränna ihop såret så gör det ont ifall man bränner könshåret också.
Nej, vi knarkar inte.
Vi är bara lite trötta.
Om man skulle klättra upp?
Om man skulle öppna dörren? tänkte Skalman i morse. Det har inte lyckats förut eftersom centimetrarna inte har räckt till, men man kan ju försöka igen. Han sträckte sig på tå, hela hans lilla kropp töjdes ut till bristningsgränsen, dörrhandtaget kom närmare och närmare och... JA! Det lyckades! Nu är han officiellt en Stor Pojke!
(Mamma och pappa blev officiellt Oroliga Föräldrar. Han kan öppna dörrar, det betyder alltså att han kan smita ut genom ytterdörren, käka kattsand från badrummet eller hämta kondomer från sovrummet. Hm.)
Lite senare hörde vi ett glädetjut från Skalmans rum. Vi rusade för att se vad han nu hade ställt till med - och så står han i soffan och vinglar! Han hade alltså klättrat upp alldeles själv! När vi hade klättrat upp och ner några gånger åkte vi till stora affären. Skalman fick sitta i en såndär bilvagn, alltså en vagn som ser ut som en bil. Vi upptäckte att det måste vara det smartaste som den stora affären har kommit på.
En liten miss dock: Varje gång jag stannade vagnen - och det gör man ju rätt så ofta i en affär med massor av saker att se på - så blev Skalman otålig och hoppade fram och tillbaka i sin lilla bil. Men det förstår man ju, ingen vits med en bil ifall den bara står stilla. Såklart.
Vi har varit ute i snön också! Det har kommit massor av snö. Maken skottade ihop en liten Skalman-backe som han fick åka pulka i. Det såg rätt så kul ut. En fördel med att vara så liten är att snöhögarna inte behöver vara så stora för att vara spännande.
Pepparkakshuset är ett minne blott. Skalman och maken hade julgransplundring, typ.
En bild säger mer än tusen ord:
Ähum. Maken blev visst lite för ivrig i plundrandet.
Åååå... HEJ!... Jobbajobba!
Maken och Skalman i pulkbacken.
Vi är inte så lyckliga som det ser ut.
Några sekunder efter att fotot togs så skrek Skalman,
Grållo gnuggade sin röv i makens ansikte, maken svor och livet var piss.
//Gangstermamman.
