Studier av den lilla människoungen
Nu ska vi studera, du och jag! Ämnet för våra studier är av släktet homo sapiens. Vårat exemplar är snart ett år gammalt. Så kom! Nu ska vi ut på bebisjakt...
Människoungen hittas oftast bakom någonting. En soffa, till exempel. Eller under något, till exempel under en säng. Människoungar i denhär åldern hittas aldrig stående mitt på ett tomt golv eller sittande lugnt på en stol. Titta! Här, under bordet, hittar vi ett vackert exemplar. Den här verkar vara i full färd med att äta en dammtuss. Lägg noga märke till hans utseende: Lite lockigt, blont hår som flyger åt alla håll. Två mörkblå ögon som kikar finurligt på världens ting och varelser. Ett par knubbiga, starka små nypor är han också utrustad med.
Dessa nypor kan orsaka en rejäl skada, även på vuxna homo sapiens. Vi har sett när den lille har fått de allra största medlemmarna i flocken att duka under med hjälp av ett klassiskt "nipple twist" - man tar tag i alfahannens bröstvårta och vrider runt, varpå alfahannen vrider sig i fruktansvärda smärtor och överlämnar all makt åt den lille.
Oj, nu verkar det vara matdags för ungen! Låt oss se hur det går till. Maten som serveras är fiskpinnar. Den lille är inte särskilt noga med vad han äter, så länge det inte kommer ur en av de där hemska burkarna. Nu tar han tag i en fiskpinne. Han vrider den åt alla håll och verkar undra vad den månne är till för.
Nu klämmer han sönder fiskpinnen. Efter att den är rejält mosad hamnar den på golvet. Den lille tittar snopet på när katterna äter upp hans så omsorgsfullt bearbetade fiskpinne. Nästa bit stoppar han genast in i munnen - och spottar lika snabbt ut den. Kan man verkligen äta dethär?! Denna gången hamnar ungefär 3/4 av fiskpinnen på golvet. Resten stoppar han in en andra gång och - ja! Jag tror att han faktiskt svalde en liten bit!
Såhär håller det på en god stund. Han tittar, klämmer sönder, känner på maten. Ibland sväljer han någon enstaka bit, lite sådär i misstag. Han är ändå väldigt förtjust i mat, men det viktigaste är att undersöka konsistens och form.
* * *
Det verkar nu som om honan i flocken tänker byta blöja på den lille. Hon tar honom i famnen och borstar bort större delen av fiskpinnarna, som har smetats ut över ansikte, kläder och matstol. Nu går hon till sängen och lägger ner bebisen där... Men vad gör han? Bebisen smiter! Han lyckas slingra sig ur sängen och springer iväg! Mamma springer efter, men bebisen skrattar bara åt sin mors patetiska försök att försöka hinna ikapp honom. Modern får till slut fast honom och lägger ner honom på sängen igen. Varpå han vider sig i omänskliga former, han blir förvånansvärt lik en sprattlande daggmask. Men modern har sett detta förr - hon vet att han lugnar sig snart, om man bara håller i fötterna och framhärdar. Det är tur att just denna moder är väldigt bekant med mask-fenomenet och därmed klarar av detta galant!
* * *
Snart är blöjan bytt, och den lilla ettåringen rusar vidare. Nu är det såhär, att när man är ett år så är man oöverkomlig. Ja, man är faktiskt bäst i hela världen. Och om man är bäst, störst och starkast i hela världen, så är livet riktigt roligt! Eftersom man är universums hela medelpunkt så innebär det att man får göra vad man vill. Alla människor, varelser och ting i den står till ens förfogande, så länge man klappar försiktigt och inte har sönder något. Jo, den konsten behärskar han också, våran lilla ettåring!
Titta bara på lilla människan nu, när det är dags att bajsa. Målmedvetet går han och hämtar sin pappas Stålmannen-tidning och sätter sig (för ovanlighetens skull!) mitt på köksgolvet. Trots att han är så stark att han gott och väl kan lyfta ett helt blöjpaket obehindrat så tar hans fingrar så försiktigt i det 20-åriga exemplaret av Stålmannen. Han viker upp en sida och slätar ut, försiiiktigt... Där sitter han med sin tidning och krystar i ungefär en halvtimme. Precis som pappa Alfahannen, som också kan sitta i timmar på toaletten med sina tidningar vid tarmtömning. Men det går kanske utanför ramarna för våran forskning...
Nu är han färdig. Och så blir det blöjbyte, igen. Och så blir det mask-fenomenet igen... Även denna gång klarar honan av det galant, nästan alldeles utan att kladda bajs över någonting alls.
Titta bara på lilla människan nu, när det är dags att bajsa. Målmedvetet går han och hämtar sin pappas Stålmannen-tidning och sätter sig (för ovanlighetens skull!) mitt på köksgolvet. Trots att han är så stark att han gott och väl kan lyfta ett helt blöjpaket obehindrat så tar hans fingrar så försiktigt i det 20-åriga exemplaret av Stålmannen. Han viker upp en sida och slätar ut, försiiiktigt... Där sitter han med sin tidning och krystar i ungefär en halvtimme. Precis som pappa Alfahannen, som också kan sitta i timmar på toaletten med sina tidningar vid tarmtömning. Men det går kanske utanför ramarna för våran forskning...
Nu är han färdig. Och så blir det blöjbyte, igen. Och så blir det mask-fenomenet igen... Även denna gång klarar honan av det galant, nästan alldeles utan att kladda bajs över någonting alls.
* * *
Efter blöjbytet blir den lilla människoungen väldigt liten och väldigt, väldigt trött. Hans ögon blir som små streck och han gäspar så det knakar i käkarna. "Mamma...?" säger han med sin allra minsta och tröttaste röst. Modern förstår. Hon gör i ordning en nappflaska och hämtar hans goosekanin. Den lilla ettåringen skulle nog troligen klara sig utan nappflaska, eller åtminstone kunna äta ur den själv, men det är inte så bråttom med sådana saker. Ibland behöver man få vara hjälplös och ligga i sin mors famn och bli matad.
Hans ögonlock faller ihop. Hans hand kramar om goosekaninen en sista gång innan den blir helt avslappnad. Hela lilla kroppen verkar bli alldeles lugn och tung. När flaskan är tom blir han buren över till sin säng. Där stoppar modern om honom med täcket. Hon vet att han kommer att sparka av sig täcket inom någon minut, men det ser bättre ut såhär.
Hon stryker hans blonda hår sådär moderligt ömt och petar bort en fiskbit ur ena örat. Sov så gott, lilla människounge!
Hans ögonlock faller ihop. Hans hand kramar om goosekaninen en sista gång innan den blir helt avslappnad. Hela lilla kroppen verkar bli alldeles lugn och tung. När flaskan är tom blir han buren över till sin säng. Där stoppar modern om honom med täcket. Hon vet att han kommer att sparka av sig täcket inom någon minut, men det ser bättre ut såhär.
Hon stryker hans blonda hår sådär moderligt ömt och petar bort en fiskbit ur ena örat. Sov så gott, lilla människounge!
Part two - the plasking continues.
Tankegången tidigare i dag, omkring 10:30: Kokkola simhall, här kommer vi! I dag ska allt bli perfekt, vi ska ta ett familjerum, simma hela dagen, ta det lugnt och skönt. Efteråt tänker vi hälsa på vårat blivande fadderbarn, present har vi köpt och allt. Perfekt, perfekt!
Packandet startades återigen: Simbyxor, check. Simdräkt, check. Handdukar, check. Mat till den hungrande vilda bebisen, check. Och när allt väl var packat och klart var lilla gangstern redo att krypa ur skinnet. Kommer vi inte iväg snaaart? Ingen som försökte smita denhär gången, minsann!
Så åker vi iväg. Lyckliga familjen på väg till sin lyckliga familjeutflykt, hej och hå!
Men nu är det såhär: Det finns något som kallas Lagen om Alltings Djävlighet. Den lagen träder i kraft när en lycklig skara människor har tänkt tillbringa en perfekt dag någonstans på jorden. I dag ställde den till följande dilemma: Den tog sin fula, stinkande hand och kastade om alla vägar i hela Kokkola stad. Vi tror att det var ungefär så det gick till, för inga vägar var fanns de hade funnits för tio år sen.
Plötsligt hittade vi ingen simhall alls. I timmar (det kändes som flera timmar i alla fall) körde vi runt, runt, runt. Vi spanade efter olika byggnader som kunde tänkas se ut att innehålla massiva mängder vatten och en och annan plastanka.
Till slut, efter att jag för hundrade gången försökt lugna maken med ett "kör försiktigt, älskling!" så blev vi tvugna att inse faktum: Jag hade haft rätt angående körväg. Vi skulle visst ha svängt till höger i den där korsningen. Och om min vid det laget hysteriska make hade gjort som jag sade redan från första början så hade ingen hysteri behövt uppstå, och stackars farmor hade inte behövt bli orolig över att hennes 27-årige son skulle tappa bort sig totalt i en så stor stad som kokkola, med sonhustrun och sonsonen i baksätet och allt.
Så efter många om och men (jag hade rätt! Maken hade fel! Jag hade rätt, haha!) hittade vi fram till en dörr som det stod UIMAHALLI SIMHALL på. Uimahalli, det är simhall på finska. Jodå, det språket talas också häromkring på vissa håll. I alla fall, vi öppnade dörren och... Nä. Ny text:
Lauantai Lördag 09-14.
Vi kunde inte tro våra ögon. Stängt. Och orden ringde i mina öron: Det är Lagen om Alltings Djävlighet: Om nåt KAN gå fel, så gör det det. Garanterat. Se er därbak och acceptera faktum.
Jaha, lilla bebis! Här ser du simhallens parkeringsplats, är den inte fin! Och titta, där flyger visst en grå liten fågel. Fågeln sjunger så fint! Vad säger du, bebis, ska vi skjuta den lilla grå fågeln? Det vore väl kul?
Men så ser vi en annan dörr, samma text: UIMAHALLI SIMHALL. Haha. Simhallen har humor, verkligen. Två dörrar, samma text. På så vis blir nederlaget dubbelt så stort. Men vi öppnade den och se! Det funkade! Vi var inne i simhallen! Hurra, vi klarade det! Av med kläderna snabbt som attan innan Lagen om Alltings Djävlighet slår till på nytt, ner i bassängen och aaaah, njut så mycket vi nånsin kan.
Kevin njöt allra mest av oss. Den här simhallen är riktigt barnvänlig, upptäckte vi. Även små människor kan krypa omkring i barnbassängen utan att behöva dränka sig. Och så många badankor! Lilla bebisen njöt och skrattade, plaskade och skrek höga glädjetjut som sprängde trumhinnorna på alla som befann sig för nära.
Jag simmade 500 meter. Eller 250. Vet inte om ett varv är femti eller tjugofem meter. Tio varv av och an, i alla fall.
Maken åkte rutschkana och hoppade från tio meters höjd (Nä. Tre meter, faktiskt. Fruntimrets tilläggskommentar - efter att maken läst dagens blogg).
Men snart blev vi så trötta och så hungriga, att vi bara måste åka vidare. Till McDonalds, rättare sagt. Bebisen fick smaka en Big Tasty silvermåltid (jajajaaa, mina mammainstinkter sa att det var fel, men vad gör man när en liten bebis sitter bredvid en och tittar med stora, hungriga ögon som klart uttrycker: "Jag är så söt, ge mig lite mat!". Va? Va? Skulle du låta ditt barn svälta bara för att maten framför er innehåller lite för mycket dressing, kanske?)
Sen iväg till lilla fadderbarnet. Kevin såg på henne, hon såg på Kevin. Sen fick Kevin syn på vagnen som hon låg i, eller mera exakt: Hjulen. Alla som har läst historien om den Lilla Rallychauffören kan lätt lista ut vad som hände näst. Min son struntade blankt i den nyfödda och gav henne en rejäl åktur i vagnen istället. Konstant med ett förnöjt "brrrrummm" ljudande över läpparna.
Skulle han ha bjudit henne på grillmat och haft en bild av en naken kvinna i vindrutan skulle det ha varit exakt som min första dejt med pappan till den lilla gangsterungen!
Änglar som gick genom rummet när de två små såg på varandra? Nej. Snarare hade änglarna rött hår och sladdade omkring med en stor, fet jänkare.
Gangsteränglar.
Katter köps lådvis i Stora Affären.
Det bidde ingen julshopping i går. Det bidde bara vanlig, tråkig inhandel av matvaror. Antar att det är människans lott: "Du skola alltid gå förbi vackra julsaker med en suck och tänka att allt kosta för mycket." Skulle nästan våga lägga huvudet i pant på att det står så i bibeln. Jesus blev avundsjuk på jultomten och bannlös extrapriser på julglitter. När han ändå var igång uppfann han den spelande och dansande jultomten samt plastgranen. Ha! Nu skola icke någon ha råd med julen, och om syndarna skola gilla den så skola de icke ha råd! Så det så.
Men vi såg i alla fall något väldigt intressant! När vi gick förbi hyllorna med schampo hamnade vi in i leksaksavdelningen, och plötsligt hördes ett MJAAAU. "Vad f*n?" tänkte vi, minst sagt. Vi tittade åt det håll ljudet hade kommit ifrån, och såg tio-tolv vita robotkatter staplade på varandra i lådor, som sa "mjau" om man viftade med handen framför ögonen på dem. Gissa om sonen blev förtjust! En pusselbit föll på plats: Man handlar mat, kläder, blöjor och schampo i Stora Affären. Självklart har mamma och pappa köpt alla våra fyra katter därifrån också!
Efter en stunds tittande och viftande bestämde vi oss dock för att vi inte ville ha flera katter. Dessa katter såg inte riktigt friska ut heller, antingen led de av rabies eller stelkramp.
Hemåt efter historien med katterna. Vi badade med barnolja! Det har vi aldrig gjort förut. Sedan masserade jag in hela gossen med barnolja. Det har vi verkligen gjort förut, på babymassage! Och trots att det var så länge sen så verkade han komma ihåg. Lilla Skalman låg alldeles stilla och tittade på sin mor med en mycket skeptisk blick. Men han låg i alla fall stilla, vilket han inte annars gör i mer än tre sekunder, max. Tänk att han kom ihåg!
Orsaken till detta smörjande är att liten lider av torr hud, nämligen. Inte en enda gång under hela hans lilla livstid har han haft röd och irriterad hud - förutom nu. I samband med vinterns torra kyla blev hela gossen knallröd och alldeles noppig, stackarn. Jag har förvisso inte för stora förhoppningar på dessa barnkrämer, -oljor och -salvor och alla andra hundratals produkter som säljs till intet ont anande förstagångsföräldrar och gör mera skada än nytta (så! Nu fick jag sagt det!) men det är kanske värt ett försök. Funkar det inte så gör jag havreavkok istället. Back to nature, yeah man.
Vi såg på Superman Returns i går. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av Stålmannen, och jag var väl inte ens född när han hade sina största dagar. Men trots det så var det ändå en riktigt rolig film - rolig, på så vis att man får för en stund glömma bort att folk faktiskt inte kan flyga eller titta på nån med laserblick. Man får bli barn för en stund, vare sig man har sett filmen när man var liten eller inte!
Det var allt för ikväll. I morgon hade vi tänkt åka till simhallen igen. Men det är en annan simhall denhär gången, en simhall som faktiskt har familjerum och badblöjor, så det kommer troligen att gå smidigare till än sist. Får man hoppas, annars kan vi lika gärna börja åka skidor eller nåt!
Nej förresten, hemska tanke. Tar tillbaka det där med skidorna. Jag börjar åka skidor den dagen då Jesus ger tillbaka extrapriset på julglitter.
Men vi såg i alla fall något väldigt intressant! När vi gick förbi hyllorna med schampo hamnade vi in i leksaksavdelningen, och plötsligt hördes ett MJAAAU. "Vad f*n?" tänkte vi, minst sagt. Vi tittade åt det håll ljudet hade kommit ifrån, och såg tio-tolv vita robotkatter staplade på varandra i lådor, som sa "mjau" om man viftade med handen framför ögonen på dem. Gissa om sonen blev förtjust! En pusselbit föll på plats: Man handlar mat, kläder, blöjor och schampo i Stora Affären. Självklart har mamma och pappa köpt alla våra fyra katter därifrån också!
Efter en stunds tittande och viftande bestämde vi oss dock för att vi inte ville ha flera katter. Dessa katter såg inte riktigt friska ut heller, antingen led de av rabies eller stelkramp.
Hemåt efter historien med katterna. Vi badade med barnolja! Det har vi aldrig gjort förut. Sedan masserade jag in hela gossen med barnolja. Det har vi verkligen gjort förut, på babymassage! Och trots att det var så länge sen så verkade han komma ihåg. Lilla Skalman låg alldeles stilla och tittade på sin mor med en mycket skeptisk blick. Men han låg i alla fall stilla, vilket han inte annars gör i mer än tre sekunder, max. Tänk att han kom ihåg!
Orsaken till detta smörjande är att liten lider av torr hud, nämligen. Inte en enda gång under hela hans lilla livstid har han haft röd och irriterad hud - förutom nu. I samband med vinterns torra kyla blev hela gossen knallröd och alldeles noppig, stackarn. Jag har förvisso inte för stora förhoppningar på dessa barnkrämer, -oljor och -salvor och alla andra hundratals produkter som säljs till intet ont anande förstagångsföräldrar och gör mera skada än nytta (så! Nu fick jag sagt det!) men det är kanske värt ett försök. Funkar det inte så gör jag havreavkok istället. Back to nature, yeah man.
Vi såg på Superman Returns i går. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av Stålmannen, och jag var väl inte ens född när han hade sina största dagar. Men trots det så var det ändå en riktigt rolig film - rolig, på så vis att man får för en stund glömma bort att folk faktiskt inte kan flyga eller titta på nån med laserblick. Man får bli barn för en stund, vare sig man har sett filmen när man var liten eller inte!
Det var allt för ikväll. I morgon hade vi tänkt åka till simhallen igen. Men det är en annan simhall denhär gången, en simhall som faktiskt har familjerum och badblöjor, så det kommer troligen att gå smidigare till än sist. Får man hoppas, annars kan vi lika gärna börja åka skidor eller nåt!
Nej förresten, hemska tanke. Tar tillbaka det där med skidorna. Jag börjar åka skidor den dagen då Jesus ger tillbaka extrapriset på julglitter.
Brorson fyller ett år!
Bild nr. ett: Alexander, ettåringen.
Bild nr. två: Kevin, Alexander och Celina.
Bild nr. tre och fyra: Paddtårtor.
Ojoj, en sån dag. Tänk att två dagar kan börja så annorlunda!
Igår vaknade vi långsamt. Jag hann dricka en rejäl kopp kaffe innan min son ens vaknade, och efter den koppen kände jag mig stark, frisk och utvilad. När sonen hade vaknat kröp vi ihop i våran stora säng en stund och hade det riktigt mysigt hela familjen. Efter den morgonen var vi verkligen redo att starta dagen, allesammans!
Men i dag...
I dag vaknade vi av ett rent av djävulskt skri. "Demonerna kommer!" hann jag tänka innan jag hade vaknat till. Sedan kom jag ihåg att jag faktiskt var vaken, och att demoner (för det mesta) bara finns på film. Nästa tanke var, som troligen alla föräldrar tänker i samma situation; "har det hänt min son något?!". Vi rusade upp, min make och jag, och fann att en katt hade... ja, skitit, på golvet. Och att två andra katter sloddes som vansinniga i vardagsrummet. Mitt i skiten. Men sonen var okej, tack gode Gud! Rätt så skraj - och det förstår man ju - men annars okej.
Så, klockan åtta i morse stod vi dels och torkade skit, dels och försökte hålla de båda slagskämparna ifrån varandra. Samtidigt som sonen skulle ha sin välling och bläja, såklart. Tack Anna Wahlgren för ensamleken, det underlättade!
Och i mitt stilla sinne hörde jag låten:
Yesterday, all my troubles seemed so far away... Now it looks as though they´re here to stay...
Strax efteråt tittade jag på klockan. Trodde inte vad jag såg, inte ens om man räknade i vintertid. Tittade igen och tänkte mycket arga tankar. Orsaken?
Tårtorna!!
Alexander fyller ett år, hans kalas börjar om ett par timmar - och JAG ska göra tårtorna!!
Man jobbar bättre om man stressar lite. Resultatet blir finare då. Om man stressar blir det vackrare tårtor. Som ett mantra upprepade jag orden för mig själv: Stress är visst positivt.
Och se! Med den berömda Attityden av självklarhet så hann jag få klart tårtorna någotsånär i tid. Alexander kallas "Paddan", han såg nämligen ut som en liten groda när han var liten. Därav grodtemat. Jag är faktiskt riktigt nöjd med mig själv! Kanske avslappning och lugn är överskattat, trots allt? Kanske vissa saker blir bättre med en nypa stress?
Nå, kalaset kom och gick, Alex verkade väldigt nöjd med sina tårtor. Återigen fick jag standardkommentaren:
"Oj, vad fint! Vi vet ju vem vi ska ringa när vi behöver några tårtor, haha!".
Yeah right. Ingen har ringt ännu, trots att jag behöver alla extra jobb jag kan få. Kommentaren gör bäst i att besvaras med ett måttligt leende, det är inte lönt att dela ut telefonnummer och adress.
Ett gammalt par satt och talade sinsemellan:
"Hon som har gjort tårtorna, är det hon som har hand om Alexander på dagarna?"
"Jo, jag tror det. Visst är det Christians lilla syster?"
"Jojo, och sonen har hon med sig. Kevin hette han, visst?"
"Ja, en stor och stadig gosse. Men varför har han inga strumpor på sig, tro?"
Hallå, vink vink! Här sitter jag, två meter bredvid och hör vartenda ord ni säger! Prata gärna MED mig och inte bredvid mig, tack! Plötsligt förstod jag precis hur de barn känner sig, vars mammor pratar ovanför deras huvuden: "Jaa, hon är tre år gammal och har precis kommit in i trotsåldern. Ja, hon är rätt så jobbig. Nej, hon är inte hemma, hon har nyss börjat dagis..." Stackare. Som om de inte kunde tala. Vore kul att höra vad DE säger åt SINA kompisar, när mammorna inte hör på.
Nu ska jag pusta ut. Disken står i högar och skriker. Ett tunt lager pudersocker ligger över alla möbler i köket. På golvet ligger tårtrester och marsipan. Jag vet att om inte jag städar så är det ingen som gör det. Men jag tar till några visdomsord, som ursäkt för mig själv: Att städa när barnen är små är som att skotta snö medan det snöar. Så det så.
Plaskplask!
"Om man skulle ha åkt iväg till simhallen?" undrade käre maken på måndagen nu i veckan. "Va, nu genast?" undrade praktiska frun. "Javisst!" svarade maken. Men vid närmare eftertanke var det nog bäst att vi lade den planen på is tillsvidare, klockan var sju och det var dags för sötegossen att gå och lägga sig. Simhallar stänger väl dessutom någon gång de också?
Men i dag, lördag, bar det av. Hej och hå, nu ska här simmas! Packa väskorna, klä på make och barn, se efter så att allt är med. Har vi simdräkterna? Jo, simdräkterna är med. Simblöjorna? Jodå, de är också med. Handduk, pengar, hårborste? Jepp. Nu åker vi!
Så, efter många om och men och ett rymningsförsök av Skalman, så bar det iväg. Inte undra på att han ville rymma, stackarn. Mamma och pappa betedde sig helt klart som om de hade fått rabies. Simma nu, mitt i vintern? Yeah right. Jag flyttar hem igen när ni återgått till era normala, trista jag.
Väl framme blev dock den lilla gossen mera positivt inställd. Så mycket saker! Pennor, papper, simdräkter, telefoner - samt även en mystisk tant. Och det innan vi ens hade betalat in oss!
"Duger dethär som simdräkt?" undrade de ömma föräldrarna och höll upp en simblöja. Å nej, det duger visst inte! Ohygieniskt så det bara skriker om det! fick de som svar. Simbyxor ska det vara, och inget annat!
"Men, om han kissar eller bajsar i simbyxan så rinner ju allt ut i vattnet? Simblöjan är ju ändå vattentät..." försökte praktiska mamman. Ja, förvisso, men byxorna är ändå bättre än någon sunken blöja, blev det konstaterat efter att den skumma tanten bakom kassan hade lockat till sig två unga pojkar som trodde sig vara experter på bebisbajs i simhallsvatten. Nå, vi har i alla fall varnat dem, tänkte mor.
Så blev det till att byta om. Något familjerum stod såklart inte att finnas, så det föll på mammans lott att byta om på bebisen. Anti-feministiskt så in i tusan, men käbbla får man göra sen. In i omklädningsrummet med gossen och fyra väskor, nejtack jag behöver ingen hjälp!
Man vill ju inte gärna att lilla gossen skulle sätta sig mitt i högen av bakterier och fotsvamp som finns på golvet. Så det blev till att hålla gossen, låsa upp skåpet, klä av sig själv, klä av gossen, duscha, klä på simkläderna - och aldrig släppa ifrån sig lille gossen. Pustande och stånkande kommer man så ur omklädningsrummet - NU kan vi simma! "Varför tog det så länge, tror du det är kul att stå här och vänta?" undrar käre maken. Hm. Ibland börjar man undra om man har varit full när man gjort sitt val av livslång partner (svar: ja).
Vilken underbar min den lilla gossen fick, när han sänktes ner till halsen i vatten! "DÄ!" utbrast han förtjust och viftade med sina små, knubbiga... eh, muskulösa armar. Tänk att det finns så mycket vatten! Han jagade bollar, hoppade, skvättade och hade alldeles vansinnigt roligt! Pappan och bebisen åkte rutschkana, det var det roligaste av allt. Bebisen vågade inte riktigt skratta, men han log så hörntänderna syntes. Eller, man skulle i alla fall ha sett dem, om han hade haft några.
Men snart nog vissnade våran lilla blomma. Han gnuggade sig i ögonen och gäspade lite smått. Ånej, inte blev han trött, och han ville minsann inte gå upp! Men om man skulle ha lagt sig att vila där på flytmadrassen, bara en liten stund...?
Praktiska mamman såg hur lilla gossen sakta började bli trött. Så hon tog det hemska beslutet att avsluta våran utflykt med ett glatt "nu åker vi!". Bebisen tittade på mamma som om hon vore dum på allvar: Redan? Men vi har ju nyss kommit hit!
Men om bebisen vill, och pappa vill, ja, till och med om Gud vill, men mamma inte vill stanna längre, så åker vi hem. Och så blev det: In i duschen, duscha bebis, torka, klä på, allt under samma benhårda regel: Inte röra golvet. För där finns fotsvamp. Mamma konstaterade en aningens överdriven bacillskräck hos sig själv.
Nu ligger en liten gosse i en liten säng och sover så fridfullt. Gosekaninen fick höra om hela utflykten, länge och väl pratade de båda kära kompisarna med varandra.
Gosekaninen, ja. Det är en familjemedlem jag inte berättat om än. Med sin bruna, mjuka päls och små svarta ögon är han vår sons allra bästa vän. För oss vuxna ser det ut som ett helt vanligt kramdjur; för bebisen är han levande i allra högsta grad. Gosekaninen får höra allt, han är ju den enda som begriper bebisspråk.
Och nu ligger han jämte lilla gossen i sängen, de drömmer om vatten, simbassänger och rutschkanor. Sov gott, lilla bebis! Nästa vecka åker vi och simmar igen. Det lovar jag.
Men i dag, lördag, bar det av. Hej och hå, nu ska här simmas! Packa väskorna, klä på make och barn, se efter så att allt är med. Har vi simdräkterna? Jo, simdräkterna är med. Simblöjorna? Jodå, de är också med. Handduk, pengar, hårborste? Jepp. Nu åker vi!
Så, efter många om och men och ett rymningsförsök av Skalman, så bar det iväg. Inte undra på att han ville rymma, stackarn. Mamma och pappa betedde sig helt klart som om de hade fått rabies. Simma nu, mitt i vintern? Yeah right. Jag flyttar hem igen när ni återgått till era normala, trista jag.
Väl framme blev dock den lilla gossen mera positivt inställd. Så mycket saker! Pennor, papper, simdräkter, telefoner - samt även en mystisk tant. Och det innan vi ens hade betalat in oss!
"Duger dethär som simdräkt?" undrade de ömma föräldrarna och höll upp en simblöja. Å nej, det duger visst inte! Ohygieniskt så det bara skriker om det! fick de som svar. Simbyxor ska det vara, och inget annat!
"Men, om han kissar eller bajsar i simbyxan så rinner ju allt ut i vattnet? Simblöjan är ju ändå vattentät..." försökte praktiska mamman. Ja, förvisso, men byxorna är ändå bättre än någon sunken blöja, blev det konstaterat efter att den skumma tanten bakom kassan hade lockat till sig två unga pojkar som trodde sig vara experter på bebisbajs i simhallsvatten. Nå, vi har i alla fall varnat dem, tänkte mor.
Så blev det till att byta om. Något familjerum stod såklart inte att finnas, så det föll på mammans lott att byta om på bebisen. Anti-feministiskt så in i tusan, men käbbla får man göra sen. In i omklädningsrummet med gossen och fyra väskor, nejtack jag behöver ingen hjälp!
Man vill ju inte gärna att lilla gossen skulle sätta sig mitt i högen av bakterier och fotsvamp som finns på golvet. Så det blev till att hålla gossen, låsa upp skåpet, klä av sig själv, klä av gossen, duscha, klä på simkläderna - och aldrig släppa ifrån sig lille gossen. Pustande och stånkande kommer man så ur omklädningsrummet - NU kan vi simma! "Varför tog det så länge, tror du det är kul att stå här och vänta?" undrar käre maken. Hm. Ibland börjar man undra om man har varit full när man gjort sitt val av livslång partner (svar: ja).
Vilken underbar min den lilla gossen fick, när han sänktes ner till halsen i vatten! "DÄ!" utbrast han förtjust och viftade med sina små, knubbiga... eh, muskulösa armar. Tänk att det finns så mycket vatten! Han jagade bollar, hoppade, skvättade och hade alldeles vansinnigt roligt! Pappan och bebisen åkte rutschkana, det var det roligaste av allt. Bebisen vågade inte riktigt skratta, men han log så hörntänderna syntes. Eller, man skulle i alla fall ha sett dem, om han hade haft några.
Men snart nog vissnade våran lilla blomma. Han gnuggade sig i ögonen och gäspade lite smått. Ånej, inte blev han trött, och han ville minsann inte gå upp! Men om man skulle ha lagt sig att vila där på flytmadrassen, bara en liten stund...?
Praktiska mamman såg hur lilla gossen sakta började bli trött. Så hon tog det hemska beslutet att avsluta våran utflykt med ett glatt "nu åker vi!". Bebisen tittade på mamma som om hon vore dum på allvar: Redan? Men vi har ju nyss kommit hit!
Men om bebisen vill, och pappa vill, ja, till och med om Gud vill, men mamma inte vill stanna längre, så åker vi hem. Och så blev det: In i duschen, duscha bebis, torka, klä på, allt under samma benhårda regel: Inte röra golvet. För där finns fotsvamp. Mamma konstaterade en aningens överdriven bacillskräck hos sig själv.
Nu ligger en liten gosse i en liten säng och sover så fridfullt. Gosekaninen fick höra om hela utflykten, länge och väl pratade de båda kära kompisarna med varandra.
Gosekaninen, ja. Det är en familjemedlem jag inte berättat om än. Med sin bruna, mjuka päls och små svarta ögon är han vår sons allra bästa vän. För oss vuxna ser det ut som ett helt vanligt kramdjur; för bebisen är han levande i allra högsta grad. Gosekaninen får höra allt, han är ju den enda som begriper bebisspråk.
Och nu ligger han jämte lilla gossen i sängen, de drömmer om vatten, simbassänger och rutschkanor. Sov gott, lilla bebis! Nästa vecka åker vi och simmar igen. Det lovar jag.