Julstämning i gangsterlyan
Så i morse, efter en lång sovmorgon, fixade vi ihop en deg. Och ikväll var det äntligen dags: Nu ska här bannemej bakas! Tomteluvan på, degen fram, placera bebis framför degen.
Tomteluvan åkte ner i degen.
Nåväl, den blev inte så smutsig... Och när Skalman väl upptäckte att det där med pepparkaksdeg är riktigt roligt (och GOTT!) så fick luvan sitta där den satt. Han kladdade, kavlade och åt mängder av den förbjudna pepparkaksdegen.
Fram med kameran!
Kort knäpptes, deg åts, och mitt i pepparkaksstöket ringde makens telefon.
Maken: Hallå?... Ja, vänta lite så ska jag ge telefonen till henne.
Mormor: Hej Annika! Jo, det var din mormor här, hej.
Jag: Jasså. Hej.
Mormor: Hej hej! Jag ringde åt din man för jag antog att du hade fullt upp med att baka eller ta hand om barnen.
(Jämställdhet är en jäkla nymodighet. Klart att det är kvinnan som rusar omkring och tar hand om ungarna så länge mannen ligger på soffan och ser på sport.)
Mormor: Jag undrade bara vilken adress dina bröder har, jag hade tänkt skicka julkort åt dem.
(Jag rabblade upp deras adresser.)
Mormor: Åh, tack så mycket! Jag hade tänkt skicka er lite pengar, men du förstår, jag har så många barnbarn och så lite pengar... (Och sen lät det så i några minuter) ...men annars har vi det rätt så bra. Jag och din morfar tänkte att vi kanske skulle gifta oss snart. Förresten, hur mår ni? Vad gör du?
Jag: Jo, vi mår bra, vi bakar pepparkak...
Mormor: Allt gott! Hej då!
* Klick *
Min mormor är rätt så speciell.
Hon och morfar hade varit gifta i 49 år innan de skildes. Det var för ungefär ett år sen. Så nu har de alltså tänkt gifta sig igen. Hade tänkt fråga henne varför, men hon la på. Mormor kan nämligen prata i max fem minuter, och efter fem minuter så avbryter man, oavsett om man är mitt uppe i en mening eller inte. Det är hennes sätt att hålla telefonräkningarna nere .
Hur som helst, vi fortsatte baket ända tills det blev läggdags för Skalman. Maken stoppade in ett par pepparkaksformar i munnen och morrade. Skalman skrattade så han kiknade. Man kan inte bli annat än glad när han skrattar på det sättet! Och jag lyckades ta några riktigt bra foton - kladdiga ungar och irriterade katter. Kan det bli mer jul?
Oliver fick också pröva tomteluvan. "Skitkul, hörni. Verkligen."
"Jag tog bara litegrann. Jag lovar!"
En kladdig unge är en glad unge.
Made by: sKaLMaN.
Kommentarer
Trackback