Kärring!!
I dag har vi varit på begravning hela familjen. Våran lilla gumma vilar nu i jord. Och jag sitter här framför datorn och känner mig alldeles gråtfärdig - dock inte för att hon är död. Den lilla gummans tid var ändå över och överskriden, hon har det bättre där hon är nu.
Nej, jag är ledsen över något helt annat. Nämligen det, att alla verkar hata barn. Särskilt en äldre dam som var med på begravningen. Vi kan kalla henne Kärringen, kort och lagom elakt.
Vi hade alltså med Skalman till kyrkan och allt. Och när det blev minnesstund efteråt så fick jag två kommentarer om detta. Den ena kommentaren slängdes så vänligt ur min mormors käft:
"Skulle du inte ha kunnat lämna honom hos din svärmor, lilla vän?"
Men det kom hon och bad om ursäkt för sedan. Hon hade ju inte menat att han var till något besvär, bara att det kanske kunde vara jobbigt för honom i kyrkan. Och det var det ju, men inget vi inte klarade av. Han blev förvisso lite trött, men tog en snabb tupplur i vagnen och var därefter lika strålande glad som alltid.
Och så den andra kommentaren, strax efter ovanstående, när Skalman hade somnat i vagnen:
"Haha, titta, ungen sover! Ja, nu är det goda tider, haha. De är ju bara SÅ jobbiga när de är vakna."
Samt lite till gnisslande skratt i hånande ton från Kärringens stora, glappande gap. Och åh! så arg jag blev! Men tror ni att jag sade något? Nej. Där stod jag, tyst och alldeles paff. Som vanligt. Jag som alltid trott att alla gamlingar gillar små bebisar! Så fel jag hade.
Så här kommer nu min reaktion. Om någon vet vem jag syftar på och känner denna nämnda Kärring, får ni hemskt gärna vidarebefodra mina ord. Jag tror att hon har flugit lite för högt över jordens yta de här senaste åren.
Jäkla kärringhelvete! Vad ger dig rätten att helt obefogat ge min son stämpeln "jobbig"? Vad vet du om honom? Va? Vet du något om barn alls?! Nej, det kan du inte göra. För om du någonsin hade begripigt dig på barn så hade du troligen känt dig älskad någon gång, och då hade du inte slutat som en bitter, gammal hagga som inte kan göra annat än kommendera och kritisera människor i din närhet!
Din syster, den lilla gumman som nu vilar i frid, älskade såna små barn. Men det visste du knappast heller. Du hade troligen fullt upp med att fundera på det stundande arvet och dig själv för att hinna tänka på vad någon annan skulle kunna tänkas tycka om.
Såg du inte symboliken i det hela? Såg du faktiskt inte min son som något annat än en irriterande plåga? Såg du inte att han var ett livs levande bevis på att livet fortsätter och att det ännu finns hopp, det hopp som borde synas på varje begravning som tröst för de kvarlämnade, ensamma?
* * *
Men annars gick det ganska lugnt till. En gammal dam talade så vackert och beskrivande om den lilla gumman, jag funderade själv på att säga något men hon talade för alla. Hon berättade om gamla minnen, förde oss tillbaka till en svunnen tid. Och som en sista slutkläm sa hon:
"Låt oss minnas Den Lilla Gumman på det viset. En stark, jordnära människa. Och låt oss inte bråka över sådana saker som vem som ska få hennes saker efteråt."
Ha! Hörde du det, Kärring? Men nejdå, du ska ha allt hon ägde, med all makt i världen!
Nej, nu får jag alldeles bestämt önska Kärringen ett gott liv och sluta tänka på det, innan jag blir alldeles vansinnig. Det finns ju så mycket annat trevligt här i världen, och begravningar och Kärringar är ju bara jobbiga!
"Låt oss minnas Den Lilla Gumman på det viset. En stark, jordnära människa. Och låt oss inte bråka över sådana saker som vem som ska få hennes saker efteråt."
Ha! Hörde du det, Kärring? Men nejdå, du ska ha allt hon ägde, med all makt i världen!
Nej, nu får jag alldeles bestämt önska Kärringen ett gott liv och sluta tänka på det, innan jag blir alldeles vansinnig. Det finns ju så mycket annat trevligt här i världen, och begravningar och Kärringar är ju bara jobbiga!
* * *
I morgon ska vi fira våran älskade Skalman. Han fyller ett år den 21:a december, men vi firar honom lite i förskott. Och ifall han skulle förstå vad jag säger, så skulle jag säga följande:
Vårt lilla underverk! Vårat kärleksbarn, våra livs mening och fröjd!
För ett år sen låg jag på BB med mina svullna fötter och min gigantiska mage. Jag kände inte särskilt mycket för dig då, du var bara en anonym figur som gjorde att jag inte kunde sova på natten. Tänk, om jag bara hade vetat att det skulle bli såhär!
Jag hade mina aningar, förstås. Jag vägrade tro på att barn var så jobbiga som alla sa. Jag läste Barnaboken femton gånger per dag, minst, för att komma ihåg detta enda: Små barn ska njutas, och njuta själva! Och se, vart det ledde oss. Ett år senare kommer du tultande emot mig, glatt skrattande. Jag fylls av en ömhet jag trodde var omöjlig, en lycka jag aldrig förut känt. I ett år har vi nu levt efter ovanstående princip, och åh, vad vi har njutit! Varje dag med dig är ett äventyr. Varje dag får jag lära mig se världen på nytt, med nya ögon.
Men samtidigt bävar jag. När du kom, intalade jag mig på något vis att såhär är det, och såhär kommer vi alltid att ha det. Men nu tvingas jag inse fakta: Du växer, och snart är du inte min lilla gosse mera. Snart vill du inte kramas mera. Tänk, om bara 17 år flyttar du hemifrån! Hemska tanke!
Men jag biter ihop. För du har ett helt liv framför dig. Du är det nya, friska - och jag kan ju alltid skaffa en hund om jag vill ha något litet och mjukt att gosa med.
GRATTIS på födelsedagen, min lilla, stora son!
Vårt lilla underverk! Vårat kärleksbarn, våra livs mening och fröjd!
För ett år sen låg jag på BB med mina svullna fötter och min gigantiska mage. Jag kände inte särskilt mycket för dig då, du var bara en anonym figur som gjorde att jag inte kunde sova på natten. Tänk, om jag bara hade vetat att det skulle bli såhär!
Jag hade mina aningar, förstås. Jag vägrade tro på att barn var så jobbiga som alla sa. Jag läste Barnaboken femton gånger per dag, minst, för att komma ihåg detta enda: Små barn ska njutas, och njuta själva! Och se, vart det ledde oss. Ett år senare kommer du tultande emot mig, glatt skrattande. Jag fylls av en ömhet jag trodde var omöjlig, en lycka jag aldrig förut känt. I ett år har vi nu levt efter ovanstående princip, och åh, vad vi har njutit! Varje dag med dig är ett äventyr. Varje dag får jag lära mig se världen på nytt, med nya ögon.
Men samtidigt bävar jag. När du kom, intalade jag mig på något vis att såhär är det, och såhär kommer vi alltid att ha det. Men nu tvingas jag inse fakta: Du växer, och snart är du inte min lilla gosse mera. Snart vill du inte kramas mera. Tänk, om bara 17 år flyttar du hemifrån! Hemska tanke!
Men jag biter ihop. För du har ett helt liv framför dig. Du är det nya, friska - och jag kan ju alltid skaffa en hund om jag vill ha något litet och mjukt att gosa med.
GRATTIS på födelsedagen, min lilla, stora son!
Kommentarer
Postat av: mick
WTF..
Det missade jag. Som jag ser på saken så BÖR barn vara på begravningar precis därför att det är bevis på att livet och släkten går vidare.
Och vilka underbara bevis de är.. =D
Postat av: farmormor
Tack för de orden, Mick! Ja, jag är glad för "lilla gummans" skull att ni var med. Hon var intresserad av släktforskning, men inte bara bakåt, utan också framåt. Gladdes åt vart nyfött barn i släkten! Tack, Kissi, Linda,Alexander, Micki, Biz, Tom, Kevin, Martin, Maja, Anton, Jenny, Elias...Ni är framtiden.
Trackback