Kommentarer och en tant till mor
Allt mer ofta händer det att människor kommenterar bloggen med ord som "underbart" eller "fantastiskt". TUSEN tack! Sånt betyder mycket. Särskilt när man suttit uppe halva natten och skrivit, väl medvetandes om att morgonen startar om bara några timmar. Sen jag började skriva har jag ibland bara känt ett plötsligt behov: "NU måste jag skriva!" Det kan jämföras med det trängande behovet "NU måste jag gå på toaletten!" eller "NU behöver jag kräkas!". Sen är det ingen skillnad ifall behovet infaller klockan två på natten eller nio på morgonen. Måste man så måste man.
Så tack! Era kommentarer... Ja, det känns som om en tusenfoting med varma fötter av välbehag sprang uppför min ryggrad. Behöver jag säga mer?
* * *
Tillbaka till vardagen. I morgon ska vi alltså på begravning. Den lilla gumman från "Sagan om Livet" ska läggas i jorden. Jag ringde min mor i dag och undrade vilken tid det hela skulle ske. Klockan ett, fick jag reda på.
"Och vad har ni tänkt ha på er, då?" Mammor! Samma tjat om klädsel, fastän man är 20 år och har egna barn!
"Tjaa... Svart, typ..." Jag ville inte erkänna hur det egentligen var.
"Jaha", sa hon. Jag hörde att hon genast anade oråd. "Har du tänkt ta byxor på dig, eller kjol?"
"Ja, byxor, såklart", svarade jag tvärsäkert. Sanningen att säga äger jag inte en enda kjol i storleken ES (Efter Skalman). Sen släppte jag bomben:
"Eller... Ja, jeans, hade jag tänkt..."
Mamma fick blodstörtning.
"JEANS?? På en begravning?!"
"Eeeh... Ja-a... Jag har inget annat att ta på mig..."
Det hela slutade med att jag tog två timmar ledigt från jobbet och spenderade mina sista slantar på ett par splitternya svarta byxor.
Har jag nämnt att min mor är en mästare på att övertala folk?
Jag åkte alltså iväg till Halpa Halli. Här behövs det säkert en liten förklarning: Halpa Halli är en allt-i-allo-affär som säljer allt från kläder till motorolja. Förut föraktade jag stället och tjöt av ilska varje gång mina föräldrar föreslog att jag skulle handla kläder därifrån, i mina ögon var alla kläder där av modellen TANT. Men nu har jag insett ödets ironi. Det fina med Halpa Hallis kläder är nämligen att de är i perfekt ES (Efter Skalman)-storlek.
Men trots det faktum att Halpa Hallis kläder är så konturlösa att de passar vem som helst, så var det ändå lika svårt som förr i världen, på den tiden då man var snygg och då det faktiskt spelade någon roll vad man hade på sig: En del byxor gick att se rakt igenom. En annan grupp byxor kunde jag inte andas i. Ett par gick ända upp över magen och slutade strax nedanför brösten. Och det var inte ens särskilda graviditetsbyxor! Och några var i rätt storlek, men benen var kilometerlånga.
Varför tror alla att man är två meter lång bara för att man är en aning rund om magen? Existerar inte korta, småtjocka människor i skräddarnas värld?
Men till slut hittade jag ändå ett par som satt "som reve på ämbari", som min mor brukade säga. De är alldeles kolsvarta. I storlek 40, om det intresserar någon. Men... Det är fortfarande jeans.
Ha! Där fick du, din... TANT! Jag har visst en egen vilja! Om jag vill ha jeans på begravningen så har jag jeans på begravningen, så det så!
...
Förlåt, mamma. Du vet att jag älskar dig och du är inte alls någon tant. Jag ska försöka se ut som folk i morgon, jag lovar.
Tillbaka till vardagen. I morgon ska vi alltså på begravning. Den lilla gumman från "Sagan om Livet" ska läggas i jorden. Jag ringde min mor i dag och undrade vilken tid det hela skulle ske. Klockan ett, fick jag reda på.
"Och vad har ni tänkt ha på er, då?" Mammor! Samma tjat om klädsel, fastän man är 20 år och har egna barn!
"Tjaa... Svart, typ..." Jag ville inte erkänna hur det egentligen var.
"Jaha", sa hon. Jag hörde att hon genast anade oråd. "Har du tänkt ta byxor på dig, eller kjol?"
"Ja, byxor, såklart", svarade jag tvärsäkert. Sanningen att säga äger jag inte en enda kjol i storleken ES (Efter Skalman). Sen släppte jag bomben:
"Eller... Ja, jeans, hade jag tänkt..."
Mamma fick blodstörtning.
"JEANS?? På en begravning?!"
"Eeeh... Ja-a... Jag har inget annat att ta på mig..."
Det hela slutade med att jag tog två timmar ledigt från jobbet och spenderade mina sista slantar på ett par splitternya svarta byxor.
Har jag nämnt att min mor är en mästare på att övertala folk?
Jag åkte alltså iväg till Halpa Halli. Här behövs det säkert en liten förklarning: Halpa Halli är en allt-i-allo-affär som säljer allt från kläder till motorolja. Förut föraktade jag stället och tjöt av ilska varje gång mina föräldrar föreslog att jag skulle handla kläder därifrån, i mina ögon var alla kläder där av modellen TANT. Men nu har jag insett ödets ironi. Det fina med Halpa Hallis kläder är nämligen att de är i perfekt ES (Efter Skalman)-storlek.
Men trots det faktum att Halpa Hallis kläder är så konturlösa att de passar vem som helst, så var det ändå lika svårt som förr i världen, på den tiden då man var snygg och då det faktiskt spelade någon roll vad man hade på sig: En del byxor gick att se rakt igenom. En annan grupp byxor kunde jag inte andas i. Ett par gick ända upp över magen och slutade strax nedanför brösten. Och det var inte ens särskilda graviditetsbyxor! Och några var i rätt storlek, men benen var kilometerlånga.
Varför tror alla att man är två meter lång bara för att man är en aning rund om magen? Existerar inte korta, småtjocka människor i skräddarnas värld?
Men till slut hittade jag ändå ett par som satt "som reve på ämbari", som min mor brukade säga. De är alldeles kolsvarta. I storlek 40, om det intresserar någon. Men... Det är fortfarande jeans.
Ha! Där fick du, din... TANT! Jag har visst en egen vilja! Om jag vill ha jeans på begravningen så har jag jeans på begravningen, så det så!
...
Förlåt, mamma. Du vet att jag älskar dig och du är inte alls någon tant. Jag ska försöka se ut som folk i morgon, jag lovar.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Å snälla du, jag skulle då inte ha märkt om du så hade kommit i orange minikjol... Jag var helt uppfylld av min egen sorg igår! Faster "som jämt har funnits, och nu finns hon inte", för att citera Mattis om Skalle-Per... En epok är slut.
Trackback