Krig och religion
Åååh, detta är bara så spännande! Jag följer striden med förtjusning!
Nu har gangstermamman blivit galen, tänker ni kanske. Men såhär är det: För 1½ år sen registrerade jag mig på sajten familjeliv. Jag trodde att jag skulle få diskutera med en och annan hemmafru som satt i liknande sits som mig, och kanske diskutera olika sätt att fostra barn.
Men ICKE.
Jag var hängiven fantast av Anna Wahlgren och förespråkade troget hennes bok Barnaboken. Jag hade inte upptäckt hennes forum än, visste inte ens om hon var i livet eller ej. Och så fort jag nämnde hennes namn på familjeliv så fick jag all världens skit mot ögonen: "Du kan inte vara någon särskilt hänsynsfull mamma!" "Barn behöver massor av ömhet och kärlek. Allt sånt som AW är emot, alltså." Och mera i liknande stil.
Men nu får jag och alla andra sektmedlemmar ge tillbaka! Titta bara! Slasktratt.
Nu får jag samla mig lite. Annars blir det inte mycket vett i bloggen i dag!
* * *
Så. Nu till det där vettet jag utlovade.
Igår firades det lillajul för hela slanten. Hela gangsterfamiljen åkte iväg till mormors hus och åt fisk, grekisk sallad och en massa annat. Gudomligt gott var det, och sällskapet var muntert och trevligt!
Då släpper mormor bomben: "Ni kommer väl med till kyrkan i morgon?"
Eh... Nä. Vi kommer helst inte till någon kyrka. Mycket på grund av att gangsterbebisen skulle smita iväg och försöka få sig ett smakprov av nattvardsbrödet, försökte vi. Men då tog kärringen till hela sitt förråd av övertalning: "Jamen det är ju hosianna! Du skulle se byborna när de sjunger hosianna, det är något speciellt, det! Och Skalman, ja han får springa omkring lite som han vill. Det har ingen något emot. Det blir så trevligt! Förresten är jag din mamma. Så jag bestämmer. Punkt."
Gissa vilken gangsterfamilj som befann sig i kyrkan klockan tio i morse?
Maken var lite tveksam i början. Men jag och min stora käft övertygade honom till att tro att allt var i sin ordning. Jag hade på något vis fått en bild av kyrkan i mitt huvud: Ett mysigt ställe med en massa levande ljus, vackra julpsalmer och gamla tanter som ser efter bebisen. Det enda vi behöver göra är att sitta och slappna av! Ja, och sjunga lite hosianna då. Så trevligt det ska bli!
I mitt stilla sinne kände jag dock en liten, ond aning komma smygande.
Nå, klockan tio satt vi alltså där i kyrkan. Och jag blev bestört. De religiösa satt staplade ovanpå varandra där i de obekväma bänkarna och stirrade hänfört på prästen. Barnfamiljerna och de som kom "bara-för-att" satt lite längre bak. Några ungar hade blivit vilseledda till att vifta med palmblad och sjunga samstämt. Två män som såg hemskt arga ut gick och håvade in pengar.
Och allra längst bak satt vi.
Skalman satt i makens famn och skruvade på sig. Efter en minut började han gny. Hans vilja var inte att ta miste på: Han måste få komma ner på golvet, nu, genast! Annars skulle hela hans lilla kropp explodera i ett alldeles sällsynt aggressivt rabiesutbrott.
Väl nere på golvet fick han en liten brödbit. Den var snart utsmulad över omkringvarande bänkar och kristna, till mormors stora bestörtning. Sen försökte han smita under bänkarna, varpå jag drog tillbaka honom. Sen dunkade han huvudet i de där jäkla bänkarna, varpå maken tröstade. Efter det var han lugn - en liten stund. Snart började han skruva på sig igen, och vi började desperat busa med honom för att bibehålla skenet av en Glad Och Harmonisk Familj. Varpå mormor blev bestört igen, Skalman hade tydligen skrattat på fel ställe. Hur i hela fridens namn skulle han ha kunnat veta att prästen talade om någon som dött nyligen? Skalman hade verkligen annat att tänka på!
Hosianna kom och for, prästen talade om att man inte ska ha så bråttom med att leva och sen var det äntligen slut. Jag undrade sådär snabbt över det där med att man inte ska ha bråttom. Är inte livet till för att levas, här och nu?
Våra pannor var täckta av små svettdroppar. Skalman var trött och sur. Styvmorfar hade kört rakt över en sån där orange vägpinne. Och jag gav min son ett heligt löfte: Detta ska du inte behöva göra om förrän du går i skriftskola, och det ska du få välja alldeles själv om du vill göra eller inte!
Är kyrkan verkligen Guds hus? Varför förväntas små bebisar sitta still och inte skratta, då? Och varför, VARFÖR är bänkarna så förtvivlat obekväma och trånga?
Personligen tror jag att Gud befinner sig i en gamlings skrynkliga händer, eller i ett viskande träd, eller i hjärtat på en älskande människa. Inte i den kalla, stela byggnad som kallas Kyrkan.
Igår firades det lillajul för hela slanten. Hela gangsterfamiljen åkte iväg till mormors hus och åt fisk, grekisk sallad och en massa annat. Gudomligt gott var det, och sällskapet var muntert och trevligt!
Då släpper mormor bomben: "Ni kommer väl med till kyrkan i morgon?"
Eh... Nä. Vi kommer helst inte till någon kyrka. Mycket på grund av att gangsterbebisen skulle smita iväg och försöka få sig ett smakprov av nattvardsbrödet, försökte vi. Men då tog kärringen till hela sitt förråd av övertalning: "Jamen det är ju hosianna! Du skulle se byborna när de sjunger hosianna, det är något speciellt, det! Och Skalman, ja han får springa omkring lite som han vill. Det har ingen något emot. Det blir så trevligt! Förresten är jag din mamma. Så jag bestämmer. Punkt."
Gissa vilken gangsterfamilj som befann sig i kyrkan klockan tio i morse?
Maken var lite tveksam i början. Men jag och min stora käft övertygade honom till att tro att allt var i sin ordning. Jag hade på något vis fått en bild av kyrkan i mitt huvud: Ett mysigt ställe med en massa levande ljus, vackra julpsalmer och gamla tanter som ser efter bebisen. Det enda vi behöver göra är att sitta och slappna av! Ja, och sjunga lite hosianna då. Så trevligt det ska bli!
I mitt stilla sinne kände jag dock en liten, ond aning komma smygande.
Nå, klockan tio satt vi alltså där i kyrkan. Och jag blev bestört. De religiösa satt staplade ovanpå varandra där i de obekväma bänkarna och stirrade hänfört på prästen. Barnfamiljerna och de som kom "bara-för-att" satt lite längre bak. Några ungar hade blivit vilseledda till att vifta med palmblad och sjunga samstämt. Två män som såg hemskt arga ut gick och håvade in pengar.
Och allra längst bak satt vi.
Skalman satt i makens famn och skruvade på sig. Efter en minut började han gny. Hans vilja var inte att ta miste på: Han måste få komma ner på golvet, nu, genast! Annars skulle hela hans lilla kropp explodera i ett alldeles sällsynt aggressivt rabiesutbrott.
Väl nere på golvet fick han en liten brödbit. Den var snart utsmulad över omkringvarande bänkar och kristna, till mormors stora bestörtning. Sen försökte han smita under bänkarna, varpå jag drog tillbaka honom. Sen dunkade han huvudet i de där jäkla bänkarna, varpå maken tröstade. Efter det var han lugn - en liten stund. Snart började han skruva på sig igen, och vi började desperat busa med honom för att bibehålla skenet av en Glad Och Harmonisk Familj. Varpå mormor blev bestört igen, Skalman hade tydligen skrattat på fel ställe. Hur i hela fridens namn skulle han ha kunnat veta att prästen talade om någon som dött nyligen? Skalman hade verkligen annat att tänka på!
Hosianna kom och for, prästen talade om att man inte ska ha så bråttom med att leva och sen var det äntligen slut. Jag undrade sådär snabbt över det där med att man inte ska ha bråttom. Är inte livet till för att levas, här och nu?
Våra pannor var täckta av små svettdroppar. Skalman var trött och sur. Styvmorfar hade kört rakt över en sån där orange vägpinne. Och jag gav min son ett heligt löfte: Detta ska du inte behöva göra om förrän du går i skriftskola, och det ska du få välja alldeles själv om du vill göra eller inte!
* * *
Är kyrkan verkligen Guds hus? Varför förväntas små bebisar sitta still och inte skratta, då? Och varför, VARFÖR är bänkarna så förtvivlat obekväma och trånga?
Personligen tror jag att Gud befinner sig i en gamlings skrynkliga händer, eller i ett viskande träd, eller i hjärtat på en älskande människa. Inte i den kalla, stela byggnad som kallas Kyrkan.
Kommentarer
Trackback