Sagan om Livet
Det var en gång en liten gumma. Hon bodde i ett litet hus långt borta i ett litet land. Hon såg ut som de allra flesta gummor gör: Hennes hår var grått och ständigt uppsatt i en knut bakpå huvudet, hennes hy var skrynklig och hennes ögon pryddes av ett par tjocka glasögon. Kläderna var lika slitna som hon och hade blivit lappade flera gånger om.
Det lilla huset hon bodde i var bara en svag viskning av det majestätiska hus som stod där förr i tiden, det gamla hus som måste rivas för länge sen på grund av vägbygge. Detta lilla, nyare hus var byggt av de allra bästa stockarna av det gamla huset, och trots att det inte var hundratals år gammalt så var det ändå lite nött och slitet i kanterna. Man kände historiens vingslag susa i väggarna.
Det mesta hon ägde var faktiskt lite grått och gammalt. Några ting hade hon dock som var alldeles nya: Hennes handarbeten. Den lilla gumman mästrade denna ädla konst - ingen kunde sy spetsar eller brodera tavlor som hon. Varje jul fick alla små och stora barn ett sängöverkast, ett par sockor eller ett örngott i julklapp. Nutidens bortskämda barn blev väl inte överförtjusta, men den lilla gumman gav det finaste hon hade att ge.
En dag blev den lilla gumman sjuk. Hon lades in på sjukhuset, där läkarna proppade hennes kropp full med mediciner. Hon blev förlamad i benet, och benet kapades bort. Sen blev man tvungen att kapa ett ben till. Till slut var den lilla gummans kropp så trött, så slutkörd av alla mediciner att hon inte ens orkade äta. Hennes ådror var sönderstuckna av alla nålarna som skulle ge henne näring. Ett anhörigmöte hölls, och man bestämde gemensamt att ta bort nålarna, medicinerna - ja, allt. Det enda man nu kunde göra var att sitta och vänta på slutet, den sista hållplats som kallas Döden.
Men då hände något. Den lilla gummans ögon blev åter klara, hennes kinder fick en näst intill frisk färg. Hon var hungrig. Hon ville ha äta. Hon ville dricka av "den där riktiga mjölken", som hon kallade det - fet mjölk. Hon hade inte fått annat än fettfri, balskig mjölk sedan hon flyttades hemifrån. Fett är ju inte bra för hälsan, som bekant. Läkarna beviljade ändå snällt nog denna sista önskan. Och hon drack sin feta mjölk och åt jordgubbar med grädde på: "Detta är det godaste jag någonsin ätit!"
Ingen kunde tro sina ögon: Denna dam skulle ju, inget illa ment, ha varit död för länge sen!
Och skulle detta ha varit en lycklig saga hade hon fått dö där, med ett leende på läpparna och lite grädde i mungiporna. Men detta är Sagan Om Livet, och i den sagan är inte slutet alltid gott.
Så den lilla damen blev sjuk igen.
Hon spydde upp något man trodde var blod. Blodet kom ner i lungorna, och hon fick lunginflammation. Hon fick antibiotika mot den sjukdomen. Hennes blodtryck blev i det närmaste obefintligt, hon fick medicin för att hennes hjärta skulle orka. Snart kom det fram att hennes tarmar hade slutat fungera, och blodet var inte blod, utan avföring. Hon fick hjärtinfarkter, hjärnblödningar, likfläckar på benstumparna.
Och läkarna proppade henne återigen full med mediciner. Allt för att hålla henne vid liv en minut eller en timme eller en dag längre än Gud hade tänkt det.
Och där ligger hon än i dag, vår lilla gumma. Hennes hjärta slår fortfarande med hjälp mediciner. Hennes lungor fylls av syre tack vare en maskin. Hennes ögon är ständigt slutna.
* * *
Jag undrar hur hon känner sig, om hon känner något alls. Är hon lycklig, där hon ligger? Är detta ett värdigt slut på hennes saga? Var det såhär hon ville leva, denna gamla dam som alltid envisades med att klara sig själv?...
Ska vi ta och hurra lite, mina vänner.
HURRA för vårat välfärdssamhälle, där människor plågas i tysthet! HURRA för våra lagar, som inte tillåter oss att välja själva när - eller hur - vi vill sluta vårat liv! Hurra för den grymma, sorgliga, skoningslösa saga som kallas Livet!
Kommentarer
Trackback