gangsterskalman

---

Jag var 18 år när jag fick mitt körkort. I samma veva fick jag en trogen kamrat och följeslagare: Ior.

Ior är född -88. Hon är lite lat ibland, och hon har inte särskilt mycket muskler. Hon skulle behöva en rejäl ansiktslyftning. Hon möglade nämligen i somras. Namnet Ior fick hon för att hon alltid verkar lite deppig, lite seg. Men hon har aldrig, aldrig svikit mig, inte under de två år jag har känt henne!

Eller jo, en gång. Men då visste jag genast vad som var fel: Nån sorts kabel från batteriet hade gått av. Den kabeln som jag hade tjatat om att min make skulle byta i flera veckor, då!

Min make, ja. Han har alltid haft något på kant med min Ior. När jag flyttade hit var han faktiskt väldigt bestämd: "Den där ska ut ur huset så fort vi hittar en annan! Jag tänker INTE ha en Ford stående på min gårdsplan!". Den kommentaren fick han lida för, en gång stannade hon på Stora Affärens parkeringsplats när han körde. Där fick han stå och skämmas för sina gamla synder! Hämnden är alltid lika ljuv... Det var dock inget jag påpekade då, när vi stod där. Regel nummer ett: Prata inte med en karl när han är arg på bilen.

Ior är inte så snabb, därav de elaka kommentarerna. Hon kan åka i 130, som mest. Hon är inte så smidig heller, enligt de som tror sig veta. Framhjulsdrift eller vad de nu brukar klaga på.

Men nu! Nu får de ta sina elaka ord och stoppa dem på ett ställe där solen aldrig lyser! För nu har nämligen Ior blivit dagens hjältinna!

Eller ja, det blev hon redan förra vintern. Min makes underbara, snabba, smidiga, muskulösa BMW fick plötsligt rabies och vägrade starta. Han blev så illa tvungen att ta Ior. Med henne var det bara att tuta och köra!

Och nu har hon blivit utlånad till min svärmor. Min brors båda systrar har krockat sönder alla bilar de hade, så nu får Ior rycka ut. Vem skulle ha kunnat tro det, att Ior skulle bli en sådan där bil man lånar ut när inga andra bilar fungerar!

Och visst är hon praktisk och lojal! Vad man än behöver kan man hitta i handskfacket eller i bakluckan. En gång fick vi åka ut på räddningsaktion, när min make nyss hade köpt en moped som stannade ungefär fem kilometer hemifrån. Då hade vi tillräckligt med rekvisita i handskfacket för att starta en moped! (Den startade, men funkade inte särskilt länge. Maken envisades dock med att knuffa hem mopedjäkeln; förnedrad av Ior tänkte han minsan inte bli igen!)

Och jag minns en annan gång, när jag skulle åka iväg på mörkerkörning. Jag hade bara haft Ior nån vecka då. Vi skulle ut till en travbana som ligger rätt så långt bort i skogen. Jag råkade köra fel och kom in på en liten skogsväg, som snart inte alls var någon väg utan en stor, jäkla snöhög. Vi körde fast och fick vänta på hjälp i flera timmar - inte! För Ior förvandlades på ett mirakulöst sätt till Off road-bil, och i ett huj hade vi tagit oss ut på stora vägen igen. Ack, om tvivlarna skulle ha sett henne då, där hon tog sig fram på vägar som Gud glömt för länge sen!

Gissa om jag är stolt nu! Och gissa om det är skönt att säga "vad var det jag sa!"

Motvilligt får tvivlarna konstatera, att min bil faktiskt är bättre än alla deras känsliga muskelpaket tillsammans.

Ha!

---