gangsterskalman

Har ni någonsin lekt leken "grottmänniska"?

Jo, det har ni säket.

Jo, det har ni visst gjort! Hur beter ni er på morgnarna, till exempel? Just denna morgon var en sådan där typisk grottmänniske-morgon för oss. Våran människounge vaknade med ett vrålskri istället för sin annars så fina sång. Jag grymtade till och kravlade ur sängen. I samma veva drog jag upp jaktpartnern, som morrade argsint tillbaka. Skalman... Jag menar människoungen, hämtades från sin viloplats. Han utstötte en rad olika gutturala läten och verkade visa tecken på hunger.

Jag lämpade över människoungen till min jaktpartner som fick uppdraget att ge föda till den minsta flockmedlemmen. Hur han lyckades få välling i en nappflaska och nappflaskan i ungens mun är för mig en gåta. Heder till maken, själv skulle jag inte ens kunnat räkna ut hur nappen på flaskan fungerar.

Långt nere i mitt undermedvetna kände jag instinktivt att vi behövde kaffe.

Hm. Hur var det nu igen. Länge stod jag och funderade över den märkliga svarta tingest som stod i vårat kök. Sladden i väggen, check. Vatten i den mystiska svarta vad-det-nu-heter-grejen, check. Det där bruna pulvret i samma apparat, check.

Efter några minuters funderande hade jag hittat ON-knappen på kaffekokaren och proceduren kunde fortsätta. Efter ungefär tre kaffekoppar börjar äntligen familjen återgå till sitt civiliserade jag och dagen kunde börja.

Underbara koffein!


Dagens plan var att åka till Vasa. För de som inte vet vad Vasa är för något så kan jag berätta att det är en stor stad ungefär 100 kilometer från hemifrån. Inte London-stor. Inte ens Stockholm-stor. Men för en hop lantisar som oss så är den alldeles tillräckligt stor för att skallen ska snurra i flera dagar efteråt.

Skalman fick åka till Farmors hus så länge. Storstan är inte någon trevlig plats för en liten oskyldig bebis som knappt ens har sett ett Jehovas vittne förut!

Så åkte vi iväg, jag, maken och bror Mick. När vi kom fram sprang vi omkring och letade efter ett lämpligt café - eller bara vilket café som helst! - och uttrycket yra som höns dök upp i mitt stilla sinne. Hissen testade vi flera gånger, när det nu finns hiss bör man verkligen använda den flitigt! Men den började nog bli utan ström, för när vi hade åkt upp och ner ungefär tre gånger så funkade den inte mera.

Efter att vi hade hittat ett café och druckit våran cappucino (åååh, cappuccino, kaffe latte! Så tjusigt!) så delade vi på oss. Killarna yrade iväg till Claes Ohlsson, tjejen (ensam! Ifred! I en storstad! Hurraa!!) till H&M. Och Jim&Jill. Och Pentik, och Kultajousi.

Men snart la sig besvikelsen och tröttheten sig över mig som ett stort, svart täcke. Jag passar inte i en storstad! Kläderna är för små, smyckena är för dyra och människorna alldeles, alldeles för många. Det gick inte att förneka lantisblodet som flyter i mina ådror: Jag ville hem till min lilla, kära by!

Detta är dock en regel när lantisar som vi åker till Vasa:

Innan man åker därifrån så MÅSTE man äta på restaurangen RAX.

På RAX sitter barnfamiljer staplade ovanpå varandra, det är alltid svårt att hitta ett bord, pizzorna smakar ollon, svettdropparna samlas i pannan och återigen drabbas jag av en svag känsla av att vara grottmänniska (tänka sig! Mitt i civiliserade Vasa!). Varför åker man dit, då? Jo, om man är en hemmafru med tio euro på kontot så äter man gärna så billigt som möjligt. Även med en massa rabiesdrabbade ungar rusande omkring fötterna - och ja, även om pizzan smakar ollon. Och på RAX är maten förnedrande billig. Dö, RAX. Jag hatar att älska dig.


Och nu sitter jag här, i min sköna stol framför min lagom slöa dator i min lilla lantisby. Det är alldeles tyst.

Jag blir nog aldrig någon storstadsmamma med karriär, dyra smycken, smal kropp och tjock plånbok.

Men det här är inte så illa, det heller!