gangsterskalman

---

Satt och rökte på trappan i morse. Jodå, jag trotsar alla vetenskapliga fakta och håller fast vid min dåliga vana, jag har nämligen försökt sluta vilket ledde till en katastrof i form av nästan-abort och nästan-skiljsmässa. Tack, jag röker hellre.

Hur som helst, när jag satt där på trappan kom en kvinna springande. Hon hade barnvagnen med sig. Henne har jag sett förut, många gånger. Tre gånger per dag - varje dag! - springer hon iväg med sin bebis och sin vagn, en riktig Supermamma. Jag har aldrig pratat med henne, men jag känner en stark avsky mot sättet hon går på. Utmanande, liksom. Som om hon ville säga till alla oss Sunkmammor att "ah, titta på mig! Jag är smal och snygg, och inte det minsta sunkig! Du däremot skulle verkligen behöva en ansiktslyftning!"

Hon skaffade säkert barn bara för att få gå omkring med en barnvagn utan att det såg konstigt ut. (Kvinna med barnvagn, om du läser detta: Ta det inte personligt! Jag är egentligen bara avundsjuk.)

Plötsligt klickade det till i mig. Men, det enda hon gör är ju att gå! Det måste väl jag också klara av, eller hur? Jag räknade snabbt i huvudet: Om jag börjar nu kanske jag till och med har en platt mage till sommaren. Tänk att passa in i någon snygg simdräkt! Tänk att ens kunna visa sin underbara kroppshydda på stranden! Svindlande tanke!

På med kläderna, Skalman! I dag ska vi ut och gå! Entusiasmen flödade, ytterkläderna söktes fram, Skalman såg förvånat på mig. Mamma har visst fått en släng av rabies igen. Ja, det är bara att vänja sig, lilla vännen! För nu ska jag bli (tamtadadaaam) supermamma!

Så var vi äntligen klara att börja vårat nya, icke-sunkiga liv. Bara att stoppa ner bebisen i vagnen och...

Vagnen.

Den är i familjebilen. Som är i stan för tillfälle. Med maken. Som jobbar i sex timmar till.

Men det gör inget! Vi kan motionera ändå! Det finns tuuusen olika träningsformer, och vi behöver bara hitta en som passar oss, eller hur? Skalman gav mig en skeptisk blick.

Vi slog på tv:n. Eller tv-shop, rättare sagt. Där stod en massa människor och studsade på något som skulle motsvara trappsteg. Det där såg rätt så enkelt ut, är det inte bara att gå i trappor och vicka lite på stjärten? Eller helt enkelt hoppa upp och ner, kanske?

Och titta, om jag tar Skalman i famnen och hoppar upp och ner kommer jag säkert i form på nolltid!

Sagt och gjort. Skalman stretade emot, han ville helst hoppa själv eller inte alls. Till slut fick jag ge upp, trots modiga övertalningsförsök:  "Det är på grund av dig jag ser ut såhär, nu får du banne mig ställa upp och hjälpa mig att få bort fläsket också, och förresten gillar alla bebisar att dansa och hoppa, varför skulle någon annars ha uppfunnit babyrytmik?!"

Skalman satte sig bestämt på golvet. Du får bli alldeles hur galen som helst, men dra inte in mig i det! Nåväl, jag kan väl hoppa ensam, då.

Hopp.

Hopp.

Skinkorna dallrar. Brösten dallrar. Magen dallrar. Hela min kropp hånar mig: "Så lätt blir du inte av med oss!" Jag drar in magen och ber vänligen fläsket att dra åt helvete.

Hopp.

Hopp.

Svetten bryter fram. Jag står och tänker på de lyckliga dagarna, när jag kunde vräka i mig hur mycket som helst utan att öka det minsta i vikt. Ljuva tider!

Hopp.

Förresten är det dötrist att hoppa upp och ner! Det tycker dock inte Skalman, han sitter och skrattar hysteriskt. Elaka, elaka unge!

Hopp.

Och varför ska jag behöva se ut som nån jäkla barbie, då? Va? Va? Jag har väl rätt att se ut som jag vill! Alldeles precis så sunken som jag är! Förresten är jag inte fet. Jag är alldeles lagom!

Hopp.

Hur var det de brukar säga, nuigen? "Jag är kanske fet, men du är ful, och jag kan banta". Eller "en kvinna utan mage är som en säng utan dyna".

Jag hoppar en sista gång. Fläsket dallrar till och blir sedan stilla. Jag inser att hur mycket jag än står här och hoppar så lär jag ändå inte gå ner i vikt på ett par månader. Minst. I mitt stilla sinne ser jag den där snygga bikinin flyga iväg med sina änglavingar.

Skalman tittar på mig och skrattar igen. Sedan stiger han upp och kramar om mina feta, dallriga ben. Av alla människor här i världen så finns det åtminståne en som tycker att hela, tjocka jag är finast!

---