Inte min dag idag...
En sån dag. En riktig sån där vakna-på-fel-sida-dag. En sån där dag som börjar med att man dunkar foten rakt i dörren och slutar med att man nästan krockar med framförvarande bil. En ior-dag. Blä.
Men trots det är jag ändå på rätt så bra humör. Jag och en arbetskollega festade till den annars så taskiga dagen med lite McDonaldsmat. Och innan dess var Skalman så himla glad och söt att man inte kunde annat än skratta. I går räddade han maken från en försovning, förresten. Klockan 06:05 hördes ett "paaaaPPAA!... PAPPAAAA!" från barnkammaren. Maken rusade upp ur sängen, om inte Skalman hade väckt oss hade han kommit för sent till jobbet.
Livet är lätt när man är elva månader. Man har lärt sig gå alldeles utmärkt, vilket gör att man kan ägna sina tankar åt mycket trevligare saker än att lära sig gå. Man kan till exempel stå i duschskåpet och tugga på en schampoflaska. Schampoflaskor smakar hemskt illa, men annars är de rätt så fina och bra att bita i. Och ifall mamma drar benen efter sig när man ska åka till farmors hus så kan man ställa sig framför sin egen lilla ratt och köra iväg själv. Låt mamma stå där och försöka reda ut sitt toviga hår, jag klarar mig så bra, så!
När man är elva månader börjar man dagen med sång, för det mesta. Gosekaninen blir alldeles förtjust, så bra sjunger man. Ibland lyckas man få tag i något gott, och då måste man istället vara alldeles, alldeles tyst. Så ingen hör. (Mamma och pappa har nu utvecklat ett tredje örat, det där örat som hör TYSTNAD och varnar för bus!)
Ibland är man inte lika nöjd. Men när man är elva månader är man STOR, så man skriker inte mera. Man svär istället. Riktiga ramsor och svordomar kastas ur munnen på en, alla som finns i närheten ryggar tillbaka av rädsla och det råder absolut inga tvivel om hur orden hade låtit om de hade kommit ut på vuxenspråk!
Men snart skiner solen igen, och man är lika glad som förut. Dagarna är korta, ibland alldeles för korta, och det blir snart sovdags. Gosekaninen kommer åter i användning. Den är en mycket viktig vän, och man skulle gärna byta bort sin mamma eller pappa för kaninen. Allra mest på kvällskvisten, när man gnuggar den i ansiktet och dreglar på den så pälsen blir alldeles genomvåt.
Jo, kaniner är bra att ha. Kanske det vore något för en hårt arbetande mamma? Tänk att få gnugga ansiktet i en mjuk kaninpäls på kaffepauserna!
Hmm, det låter inte så illa... Hörde du det, tomten?
Men trots det är jag ändå på rätt så bra humör. Jag och en arbetskollega festade till den annars så taskiga dagen med lite McDonaldsmat. Och innan dess var Skalman så himla glad och söt att man inte kunde annat än skratta. I går räddade han maken från en försovning, förresten. Klockan 06:05 hördes ett "paaaaPPAA!... PAPPAAAA!" från barnkammaren. Maken rusade upp ur sängen, om inte Skalman hade väckt oss hade han kommit för sent till jobbet.
Livet är lätt när man är elva månader. Man har lärt sig gå alldeles utmärkt, vilket gör att man kan ägna sina tankar åt mycket trevligare saker än att lära sig gå. Man kan till exempel stå i duschskåpet och tugga på en schampoflaska. Schampoflaskor smakar hemskt illa, men annars är de rätt så fina och bra att bita i. Och ifall mamma drar benen efter sig när man ska åka till farmors hus så kan man ställa sig framför sin egen lilla ratt och köra iväg själv. Låt mamma stå där och försöka reda ut sitt toviga hår, jag klarar mig så bra, så!
När man är elva månader börjar man dagen med sång, för det mesta. Gosekaninen blir alldeles förtjust, så bra sjunger man. Ibland lyckas man få tag i något gott, och då måste man istället vara alldeles, alldeles tyst. Så ingen hör. (Mamma och pappa har nu utvecklat ett tredje örat, det där örat som hör TYSTNAD och varnar för bus!)
Ibland är man inte lika nöjd. Men när man är elva månader är man STOR, så man skriker inte mera. Man svär istället. Riktiga ramsor och svordomar kastas ur munnen på en, alla som finns i närheten ryggar tillbaka av rädsla och det råder absolut inga tvivel om hur orden hade låtit om de hade kommit ut på vuxenspråk!
Men snart skiner solen igen, och man är lika glad som förut. Dagarna är korta, ibland alldeles för korta, och det blir snart sovdags. Gosekaninen kommer åter i användning. Den är en mycket viktig vän, och man skulle gärna byta bort sin mamma eller pappa för kaninen. Allra mest på kvällskvisten, när man gnuggar den i ansiktet och dreglar på den så pälsen blir alldeles genomvåt.
Jo, kaniner är bra att ha. Kanske det vore något för en hårt arbetande mamma? Tänk att få gnugga ansiktet i en mjuk kaninpäls på kaffepauserna!
Hmm, det låter inte så illa... Hörde du det, tomten?
Kommentarer
Trackback