Jobba, jobba, jobba...
I dag satte jag ungen på dagis och inledde mitt nya liv som Karriärmamma. Skalman skrek förtvivlat när jag dumpade honom hos dagiset, men vad fan. Jobba bör man, annars dör man! Förresten är jag trött på att gå hem och sunka. Hjärnan möglar bort och dessutom hindrar jag Skalman i hans utveckling. Dagis är något alla barn måste få uppleva för att utvecklas naturligt. Så det så.
...Ha! Nä, verkligen inte!
Jag har börjat jobba, det är visst och sant. Men jag jobbar på kvällen, med flextid. Så sonen slipper dagis, och får dessutom ha lite ensam tid med sin pappa. Och jag får kanske äntligen känna på hur det är att inte vara totalt pank jämt! Hurra! (Tänk... Tänk, om jag kunde köpa en alldeles ny tröja. Eller ett par nya jeans. Eller någon annan grej, bara till mig! Underbara, svindlande tanke!)
Stället jag jobbar på är rätt så okej. Rätt så enformigt också, men det gör absolut ingenting. Har inte så mycket plats i hjärnan, nämligen. Skulle jag ha hamnat på ett mera komplicerat ställe hade nog mitt huvud exploderat, bokstavligt talat!
Ja, så nu har jag alltså nyss kommit hem och det blir till att gå och lägga sig. Inte mycket fritid här, inte!
Återkommer kanske i morgon. Om jag har tid, vill säga.
Kommentarer
Trackback