Shopping med en gangsterbebis.
Blöööh...
Mens + förkylning = häng mig.
Men annars har dagen varit rätt så bra. Jag och Skalman åkte iväg till stan och skulle handla en farsdagspresent åt maken. Vi köpte... Ha, det säger jag inte. Maken har för vana att tjyvläsa bloggen, nämligen!
Presenten köptes, och sedan återstod det ungefär 3½ timme av våran frihet. Jag bestämde mig för att gå in i en klädaffär och köpa en ny tröja. Jag hittade en fin tröja, men man bör ju prova innan man köper. Sagt och gjort, in i provrummet med barnvagn och... Nä. Det gick inte. Barnvagnen rymdes in, men sedan fick inte jag någon plats. Hur gör man då? Kanske man kan ha barnvagnen med tillhörande son i ett provrum, och sedan gå in i ett annat själv?
Efter lite tänk kom jag på en lösning: Sonen går ju att ta bort ur barnvagnen! In med sonen (utan vagn) i provrummet, av med ytterkläderna och ta på nya tröjan. Och när jag får huvudet genom det alltför trånga nackhålet ser jag ett par fötter sticka ut under skivan som skiljer provrummen åt. Samtidigt hör jag ett glatt joller och ett förskräckt utrop. Gangsterattack!
Vad gör man? Jag drog i fötterna och fick fram en bebis - och ett par byxor. Bebisen blir fly förbannad när jag halvt skrattande skickar tillbaka byxorna till provrummet bredvid. Ja, inte är det tråkigt med en liten Bebis i alla fall!
Har ni förresten märkt vilken otrolig tantmagnet en liten Bebis är? Alla vill veta hur gammal man är och om man har lärt sig gå. Mamma får förklara och förklara: Jo, han är snart elva månader. Jo, han lärde sig gå när han var omkring 9½ månad... Och så vidare. Kanske man kunde sy en liten lapp på Bebisen, där man kunde skriva födelsedatum och kunskapsområde? Det vore en fin marknadsidé, det!
Vidare gick vi till biblioteket. Där hade de så fina skåpdörrar, med alldeles gyllene små knoppar till handtag! Vad finns inuti skåpet, måntro? Bebisen forskar. Kanske en trevlig leksak? Näpp. Skåpet visar sig vara alldeles tomt. Bebisen sätter sig och morrar tyst. Han börjar vrida på det ena guldhandtaget. Det rubbas lätt ur sitt läge. Han vrider lite till. Snart är han mitt i en mycket rolig forskning, varpå handtaget lossnar.
Bebisen ser alldeles förvånad ut. Handtaget lossnade! Mamma skyndar sig att ta handtaget och lägga det ovanpå skåpet. Men bebisen ser tre andra handtag. De skruvas loss ett efter ett. Snart har han skruvat bort fyra handtag och avancerar mot nästa sida av det långa skåpet. Men då ringer pappa, och det blir dags för hemfärd. Mamma hinner inte ens skruva tillbaka handtagen!
Och nu ligger han och sover, min stora lilla gosse. Och återigen konstaterar jag, att det svåraste med att vara förälder är inte att ta hand om lilla ungen. Utan det är att för varje dag släppa taget lite mer, se sin son klara världen alltmer på egen hand. Gullungen min, bli aldrig stor!
Mens + förkylning = häng mig.
Men annars har dagen varit rätt så bra. Jag och Skalman åkte iväg till stan och skulle handla en farsdagspresent åt maken. Vi köpte... Ha, det säger jag inte. Maken har för vana att tjyvläsa bloggen, nämligen!
Presenten köptes, och sedan återstod det ungefär 3½ timme av våran frihet. Jag bestämde mig för att gå in i en klädaffär och köpa en ny tröja. Jag hittade en fin tröja, men man bör ju prova innan man köper. Sagt och gjort, in i provrummet med barnvagn och... Nä. Det gick inte. Barnvagnen rymdes in, men sedan fick inte jag någon plats. Hur gör man då? Kanske man kan ha barnvagnen med tillhörande son i ett provrum, och sedan gå in i ett annat själv?
Efter lite tänk kom jag på en lösning: Sonen går ju att ta bort ur barnvagnen! In med sonen (utan vagn) i provrummet, av med ytterkläderna och ta på nya tröjan. Och när jag får huvudet genom det alltför trånga nackhålet ser jag ett par fötter sticka ut under skivan som skiljer provrummen åt. Samtidigt hör jag ett glatt joller och ett förskräckt utrop. Gangsterattack!
Vad gör man? Jag drog i fötterna och fick fram en bebis - och ett par byxor. Bebisen blir fly förbannad när jag halvt skrattande skickar tillbaka byxorna till provrummet bredvid. Ja, inte är det tråkigt med en liten Bebis i alla fall!
Har ni förresten märkt vilken otrolig tantmagnet en liten Bebis är? Alla vill veta hur gammal man är och om man har lärt sig gå. Mamma får förklara och förklara: Jo, han är snart elva månader. Jo, han lärde sig gå när han var omkring 9½ månad... Och så vidare. Kanske man kunde sy en liten lapp på Bebisen, där man kunde skriva födelsedatum och kunskapsområde? Det vore en fin marknadsidé, det!
Vidare gick vi till biblioteket. Där hade de så fina skåpdörrar, med alldeles gyllene små knoppar till handtag! Vad finns inuti skåpet, måntro? Bebisen forskar. Kanske en trevlig leksak? Näpp. Skåpet visar sig vara alldeles tomt. Bebisen sätter sig och morrar tyst. Han börjar vrida på det ena guldhandtaget. Det rubbas lätt ur sitt läge. Han vrider lite till. Snart är han mitt i en mycket rolig forskning, varpå handtaget lossnar.
Bebisen ser alldeles förvånad ut. Handtaget lossnade! Mamma skyndar sig att ta handtaget och lägga det ovanpå skåpet. Men bebisen ser tre andra handtag. De skruvas loss ett efter ett. Snart har han skruvat bort fyra handtag och avancerar mot nästa sida av det långa skåpet. Men då ringer pappa, och det blir dags för hemfärd. Mamma hinner inte ens skruva tillbaka handtagen!
Och nu ligger han och sover, min stora lilla gosse. Och återigen konstaterar jag, att det svåraste med att vara förälder är inte att ta hand om lilla ungen. Utan det är att för varje dag släppa taget lite mer, se sin son klara världen alltmer på egen hand. Gullungen min, bli aldrig stor!
Kommentarer
Trackback