Snälla, ta en paus!
Vet ni hur det känns, när allt händer på en gång? Eller i alla fall inom en väldigt kort tid? När hela världen konstant tycks svängas upp- och ner, när ens huvud blir så fullt att det tycks omöjligt att det ska rymmas in mera. När man är så full av känslor, både negativa och positiva, att man knappt klarar av att hålla distansen till känslosvallen mera?
Ungefär så kändes det nu, ikväll. Under det här senaste året har det hänt en massa stora och små saker, både positiva och negativa, och ikväll kom droppen som fick bägaren att rinna över.
Jag stod och duschade. Hade nyss konstaterat att jag ska börja jobba nästa vecka. Jobb! Hur ska jag klara av det? Ska jag bli social, nu efter ett och ett halvt års hemmasittande? Kommer jag ens att orka? Det blir ett kvällsjobb, vilket innebär att jag först ska ta hand om min son på dagen och sedan jobba på kvällen. Nåväl, när jag stod där i duschen konstaterade jag att om alla andra kan, så kan jag också. Vad gör man inte för flockens överlevnad? Förresten har jag inget val. Vem vet, det kan ju till och med bli riktigt skoj, eller hur?
Då knackar min make på dörren och berättar att hans syster har krockat och att han måste åka iväg. Inget allvarligt, lät det som, men hon ville inte köra bil mera. Sen åkte han.
Jag klev ur duschen, klädde på mig och satte igång att diska. Lite nervöst är det ju när folk krockar, och det finns väl knappast någon bättre stresshantering än att slänga lite bestick omkring sig.
När jag hade avklarat besticken och var på väg mot glasen i rasande hastighet kände jag mig plötsligt bara väldigt, väldigt yr. Jag tänkte sätta mig ner, men i nästa ögonblick stod jag böjd över toaletten och... ja, kräktes.
Så kan det gå, och så gick det till när det bara blir för mycket och man bara har lust att skrika åt världen: Ta en paus! Jag orkar inte mera, inte nu, inte i dag!
Nästa tanke var: Jag måste skriva av mig litegrann. Så, nu sitter jag här och skriver så tangenterna flyger. Och det känns faktiskt betydligt bättre!
Tack gode Gud för skrivandets ädla konst, nu ska jag gå och slänga iväg lite glas!
Ungefär så kändes det nu, ikväll. Under det här senaste året har det hänt en massa stora och små saker, både positiva och negativa, och ikväll kom droppen som fick bägaren att rinna över.
Jag stod och duschade. Hade nyss konstaterat att jag ska börja jobba nästa vecka. Jobb! Hur ska jag klara av det? Ska jag bli social, nu efter ett och ett halvt års hemmasittande? Kommer jag ens att orka? Det blir ett kvällsjobb, vilket innebär att jag först ska ta hand om min son på dagen och sedan jobba på kvällen. Nåväl, när jag stod där i duschen konstaterade jag att om alla andra kan, så kan jag också. Vad gör man inte för flockens överlevnad? Förresten har jag inget val. Vem vet, det kan ju till och med bli riktigt skoj, eller hur?
Då knackar min make på dörren och berättar att hans syster har krockat och att han måste åka iväg. Inget allvarligt, lät det som, men hon ville inte köra bil mera. Sen åkte han.
Jag klev ur duschen, klädde på mig och satte igång att diska. Lite nervöst är det ju när folk krockar, och det finns väl knappast någon bättre stresshantering än att slänga lite bestick omkring sig.
När jag hade avklarat besticken och var på väg mot glasen i rasande hastighet kände jag mig plötsligt bara väldigt, väldigt yr. Jag tänkte sätta mig ner, men i nästa ögonblick stod jag böjd över toaletten och... ja, kräktes.
Så kan det gå, och så gick det till när det bara blir för mycket och man bara har lust att skrika åt världen: Ta en paus! Jag orkar inte mera, inte nu, inte i dag!
Nästa tanke var: Jag måste skriva av mig litegrann. Så, nu sitter jag här och skriver så tangenterna flyger. Och det känns faktiskt betydligt bättre!
Tack gode Gud för skrivandets ädla konst, nu ska jag gå och slänga iväg lite glas!
Kommentarer
Trackback