Snart kommer tomten...
...och alla barndomsminnena väller över mig på en gång. Allra mest minns jag tomten. Våran tomte var inte som alla andra, nämligen.
Våran tomte var ett fyllo i 50-års åldern. Han gillade att titta på flickor. Han gillade att få en liten snaps som tack efter utfört tomte-uppdrag. Han gillade att tvinga små barn att buga och niga och säga "tack snälla tomten." Han drog sig inte för att krama om små flickor efter julen med orden "jaa, du har blivit så stor! Minns du när jag var tomte hos er familj?" eller "du är så blond och vacker! Du borde bestämt bli nästa års Lucia!" Ha-ha. Perverse gubbfan.
De vuxna avgudade honom. Avgudar honom fortfarande, rättare sagt. Han firade sin födelsedag förra året och halva våran by var på hans kalas. Andra halvan var bittra barn som med taggar i hjärtat mindes hans elaka knäsittarfasoner.
Jag minns en jul, när mina två bröder hade låst in sig i källaren och vägrade buga och tacka för presenterna mera. Jag minns meddelandet de sände till min mor: "We are afraid of the evil Tåntt. The Tåntt is a reincarnation of Beelzebub!"
Men mamma höll god min. Hon har ändå aldrig haft några krav på den Perfekta Julen. Låt barnen sitta i källaren och tro att tomten är självaste Fan i röd dräkt, de besinnar sig säkert när konfekten dukas fram!
Men Tomten, vet du vad? Jag har förlåtit dig och önskar dig ett gott liv! Nu tänker jag fira min egen jul, med min egen familj - där alla vet att tomten är en helt vanlig, utklädd farfar! Ha!
* * *
Men ändå... Lite, lite saknar jag de gamla jularna. Jag minns andra saker också, nämligen. Julen hemma hos oss var inte bar pedofiltomtar och spetsade glöggar!
Min mor hade en hund som hette Ronja, och hon älskade verkligen julen! Varje år låg hon vid tomtens fötter och väntade på sitt paket. Varje år fick hon också sitt paket, och när hon hörde sitt namn hämtade hon paketet och lyckades till och med öppna det själv något år. Paketet innehöll ett tuggben, och varje år var förtjusningen lika stor. Titta bara på bilden nedan!
Min mor hade en hund som hette Ronja, och hon älskade verkligen julen! Varje år låg hon vid tomtens fötter och väntade på sitt paket. Varje år fick hon också sitt paket, och när hon hörde sitt namn hämtade hon paketet och lyckades till och med öppna det själv något år. Paketet innehöll ett tuggben, och varje år var förtjusningen lika stor. Titta bara på bilden nedan!
Ronja är död sedan många år tillbaka. Tomten är nog inte så mycket tomte mera, jag tror att han har bytt karriär och blivit fotbollsdomare istället. Eller bara fyllo, helt enkelt. Min barndom är borta och själv står jag här och har ett alldeles eget barn att skydda från elaka tomtar och mjuka paket.
Och vi står nu inför ett dilemma: Fira julen med farmor och farfar, mormor och styvmorfar eller morfar och styvmormor? Eller alldeles själva? Eller åka runt som tokiga till alla ställen (jo, det är säkert bästa receptet på julstämning...)? Eller låsa in oss i källaren och blankt vägra befatta oss med julen, kanske?
Hur i helsike GÖR man, egentligen??
Och vi står nu inför ett dilemma: Fira julen med farmor och farfar, mormor och styvmorfar eller morfar och styvmormor? Eller alldeles själva? Eller åka runt som tokiga till alla ställen (jo, det är säkert bästa receptet på julstämning...)? Eller låsa in oss i källaren och blankt vägra befatta oss med julen, kanske?
Hur i helsike GÖR man, egentligen??
Kommentarer
Trackback