gangsterskalman

I dag är det sista dagen som jag tar hand om Alexander. Hans mamma tänker leva lyxhustru-liv en tid, så han får vara hemma från och med i morgon. Och finns det något bättre sätt att fira den saken på, än en riktig BAJSFEST? Tror inte det.

För de som inte är införstådda i begreppet: Bajsfest är när man trycker ur sig så mycket... ja, skit, som bara är möjligt under en dag. Det är ju ingen vits att bajsfesta ensam, åtminstone två måste man vara! Och så en vuxen person, såklart. Som städar upp efteråt.

Så, i dag har jag bytt tio nerbajsade blöjor - och tillhörande lakan, kläder och tvättat upp nerkladdade bebisar. Pampers, va! Vilket skämt!

---

Men ändå... Ändå finns längtan där. Längtan efter att få göra om allting, se ett till litet liv växa upp... Men så kan man ju inte säga: Blir man med barn en gång är det synd om en. Blir man gravid snart igen får man fanimig skylla sig själv. Eller hur...

Längtan ökade i och med det vi fick veta igår: Vi ska nämligen bli faddrar åt ett litet knyte! Hon föddes 15/10. Hittills har vi bara sett henne en gång, men hon hade det mörkaste, tjockaste håret jag nånsin sett på en liten baby. Och så liten, sen! Tänk att våran Skalman har varit sådär liten. Nej, det kan han omöjligen ha varit. Eller?

Åter till knytet: Vi kan inte bestämma oss för vilken present vi ska köpa. Jag tänker INTE köpa en sån där fotoram i silver för fem euro vid Seppos Guld. Vill ju hellre köpa nånting... Orginellt. Har funderat på en registreringsskylt - eller varför inte ett fotosmycke? Fler tips?

Och doptårta! Vi måste ju ha en doptårta. Pax för att göra den!

Kläder? Hur klär man sig på ett standard-dop egentligen? Kevins dop ville vi hålla så enkelt och snabbt som möjligt. Jag ville inte att han skulle bli för trött.

Och Skalman, då? Ska han stå tillsammans med oss, framme vid altaret?

Fasen också. Jag trodde att allt blev lättare när man hade fått ett eget barn och upplevt allt det där, men icke.