Trots, bilar och lite medmänsklighet
Följande scen utspelade sig på min brorsons ettårskalas, i söndags:
En liten flicka på ungefär två år har fått tag i en bil. Hon ser en bebis, min son. Undrar vad som händer om man slår bebisen i huvudet med bilen? Får man göra så? Kommer någon att ingripa? Vad händer då?
Flickan drivs av trots, hennes inre utveckling rasar. Hon slår bebisen i huvudet med bilen. NEJ, säger hennes mamma bestämt. "Bra mamma", tänkte jag. Skalman märker inte så mycket, han har en massa presenter att undersöka, papper att prassla med och ballonger att bita i.
Flickan slår igen, efter en liten stund. Bebisen ger henne en mycket undrande blick, vaffö gör ho på detta viset? Mamma säger NEJ igen.
Tredje gången tar mamman bort bilen och sätter den på ett bord. "Man får inte slå! Så gör man inte! Om man slår blir man utan leksak". Min lilla, underbara son sitter och tittar på. Han ser mycket undrande ut. Snart stiger han upp, går bort till bordet. Han tar bilen och ger den till flickan. Han ger henne en mycket menande blick. Hade han bara kunnat prata så hade han sagt:
" Jag vet precis hur det känns. Föräldrar kan vara SÅ jobbiga ibland! Du skulle se min mamma när hon är på sitt sämsta humör..."
Det enda som kommer ur hans mun är ett "GÄ", men flickan tycks förstå ändå.
Flickan ler. Bebisen ler tillbaka.
Molnen skingras, solen lyser och trollen spricker.
Flickan slår inte mera. Hon dansar. I flera minuter dansar hon och bebisen på golvet, ända tills bebisen hittar ett mycket intressant tangentbord på golvet.
Tänk att det behövdes så lite. En enkel gest, ett leende, lite solsken. Jag är som du, jag förstår hur det känns. Tänk, att livet faktiskt är så enkelt.
Vi vuxna kan inte göra så, vi kan inte bara förlåta en annan människa och - som det står i bibeln - vända andra kinden till. Så gör man inte. Man hämnas! Man ger en elak kommentar eller slår tillbaka, man går och bär på orättvisans bittra smak i åratal, när allt man egentligen behöver göra är att ge den elake en liten röd plastbil med gula hjul och säga jag är också människa. Jag förstår.
Situationer som dessa fastnar i minnet, och återigen påminns jag om hur mycket vi har att lära av våra barn. Och återigen blir jag alldeles rörd; Tänk att jag har fått dela den värme som omger de små! Tänk att just jag har fått den möjligheten!
Vissa påstår att barn är meningen med livet. Bullshit, tyckte jag innan jag blev mamma. Helt logiskt, tycker jag nu.
En liten flicka på ungefär två år har fått tag i en bil. Hon ser en bebis, min son. Undrar vad som händer om man slår bebisen i huvudet med bilen? Får man göra så? Kommer någon att ingripa? Vad händer då?
Flickan drivs av trots, hennes inre utveckling rasar. Hon slår bebisen i huvudet med bilen. NEJ, säger hennes mamma bestämt. "Bra mamma", tänkte jag. Skalman märker inte så mycket, han har en massa presenter att undersöka, papper att prassla med och ballonger att bita i.
Flickan slår igen, efter en liten stund. Bebisen ger henne en mycket undrande blick, vaffö gör ho på detta viset? Mamma säger NEJ igen.
Tredje gången tar mamman bort bilen och sätter den på ett bord. "Man får inte slå! Så gör man inte! Om man slår blir man utan leksak". Min lilla, underbara son sitter och tittar på. Han ser mycket undrande ut. Snart stiger han upp, går bort till bordet. Han tar bilen och ger den till flickan. Han ger henne en mycket menande blick. Hade han bara kunnat prata så hade han sagt:
" Jag vet precis hur det känns. Föräldrar kan vara SÅ jobbiga ibland! Du skulle se min mamma när hon är på sitt sämsta humör..."
Det enda som kommer ur hans mun är ett "GÄ", men flickan tycks förstå ändå.
Flickan ler. Bebisen ler tillbaka.
Molnen skingras, solen lyser och trollen spricker.
Flickan slår inte mera. Hon dansar. I flera minuter dansar hon och bebisen på golvet, ända tills bebisen hittar ett mycket intressant tangentbord på golvet.
Tänk att det behövdes så lite. En enkel gest, ett leende, lite solsken. Jag är som du, jag förstår hur det känns. Tänk, att livet faktiskt är så enkelt.
Vi vuxna kan inte göra så, vi kan inte bara förlåta en annan människa och - som det står i bibeln - vända andra kinden till. Så gör man inte. Man hämnas! Man ger en elak kommentar eller slår tillbaka, man går och bär på orättvisans bittra smak i åratal, när allt man egentligen behöver göra är att ge den elake en liten röd plastbil med gula hjul och säga jag är också människa. Jag förstår.
Situationer som dessa fastnar i minnet, och återigen påminns jag om hur mycket vi har att lära av våra barn. Och återigen blir jag alldeles rörd; Tänk att jag har fått dela den värme som omger de små! Tänk att just jag har fått den möjligheten!
Vissa påstår att barn är meningen med livet. Bullshit, tyckte jag innan jag blev mamma. Helt logiskt, tycker jag nu.
Kommentarer
Postat av: Sagomamma
Underbart.. säger jag och grååååter av rörelse (faktiskt...), hihi:-)
Trackback