En glädjens dag
Jag krälar fram till datorn, vårat dammiga golv river sönder mina händer. Det gör inget, känseln miste jag för flera dagar sen. Mina läppar är spruckna av torka eftersom jag inte har tänkt på att dricka. Jag har nog gått ner några kilon också, skelettet syns genom mitt numera slappa skinn. Sonen ligger i sin säng, utmattad av hunger. Maken ligger bredvid honom och är lika utmattad han. Ingen av dem har fått någon mat sedan Den Mörka Dagen då internet försvann.
Nu är jag framme vid datorn. Jag lyfter mitt darrande, magra finger och trycker på ON-knappen. Det lyckas. Datorn kommer igång med sitt vanliga knaster som jag förut fann så irriterande men som nu har blivit ett både efterlängtat och hatat ljud. Varje gång jag hör knastret fylls jag av hopp: Kanske i dag? Och varje dag krossas mitt hopp likt en patetisk insekt under foten på en 200-kilos människa.
Musen ligger inom räckhålls avstånd. Jag klickar på den välkända symbolen för mozilla firefox. Datorn knastrar betänksamt, kommer den att ta mig ur mitt lidande i dag? Eller kommer jag och min familj att gråta oss till sömns än en natt?
Sen ser jag problemet. Modemet är inte påslaget. Jag knäpper på modemet, startar om datorn, klickar igen på mozilla-symbolen... Och kan inte tro mina ögon. Googles hemsida dyker upp framför mina ögon. "Hej, älskling!" utbrister jag förvånat.
I fem dagar och fem nätter har jag tvingats klara mig utan internet. Men nu, äntligen, får jag lindra min abstinens! Disken, maken och sonen får vänta. Livet kan snart återta sin rätta form, men just nu ska jag skriva i min blogg, läsa i mina gästböcker - och jag är sååå lycklig!
Kära, älskade dator. Lova mig att vi aldrig ska gräla igen!
//gangstermamman.
Kommentarer
Trackback