Om man skulle klättra upp?
Om man skulle öppna dörren? tänkte Skalman i morse. Det har inte lyckats förut eftersom centimetrarna inte har räckt till, men man kan ju försöka igen. Han sträckte sig på tå, hela hans lilla kropp töjdes ut till bristningsgränsen, dörrhandtaget kom närmare och närmare och... JA! Det lyckades! Nu är han officiellt en Stor Pojke!
(Mamma och pappa blev officiellt Oroliga Föräldrar. Han kan öppna dörrar, det betyder alltså att han kan smita ut genom ytterdörren, käka kattsand från badrummet eller hämta kondomer från sovrummet. Hm.)
Lite senare hörde vi ett glädetjut från Skalmans rum. Vi rusade för att se vad han nu hade ställt till med - och så står han i soffan och vinglar! Han hade alltså klättrat upp alldeles själv! När vi hade klättrat upp och ner några gånger åkte vi till stora affären. Skalman fick sitta i en såndär bilvagn, alltså en vagn som ser ut som en bil. Vi upptäckte att det måste vara det smartaste som den stora affären har kommit på.
En liten miss dock: Varje gång jag stannade vagnen - och det gör man ju rätt så ofta i en affär med massor av saker att se på - så blev Skalman otålig och hoppade fram och tillbaka i sin lilla bil. Men det förstår man ju, ingen vits med en bil ifall den bara står stilla. Såklart.
Vi har varit ute i snön också! Det har kommit massor av snö. Maken skottade ihop en liten Skalman-backe som han fick åka pulka i. Det såg rätt så kul ut. En fördel med att vara så liten är att snöhögarna inte behöver vara så stora för att vara spännande.
Pepparkakshuset är ett minne blott. Skalman och maken hade julgransplundring, typ.
En bild säger mer än tusen ord:
Ähum. Maken blev visst lite för ivrig i plundrandet.
Åååå... HEJ!... Jobbajobba!
Maken och Skalman i pulkbacken.
Vi är inte så lyckliga som det ser ut.
Några sekunder efter att fotot togs så skrek Skalman,
Grållo gnuggade sin röv i makens ansikte, maken svor och livet var piss.
//Gangstermamman.
Kommentarer
Trackback