Grattis, mams!
Kära mor fyller femtio år i dag. Grattis!
Jag har jobbat och jobbat och jobbat. Behövs det sägas att jag nu, på fredagskvällen, har sjunkit ihop som en sprängd ballong?
Annars verkar jobbet vara rätt så okej. Chefen verkar vara mån om att alla ska trivas. Kanske han hör till den kategori chefer som förstår att det lönar sig att vara snäll mot sina anställda... Arbetskamraterna är också riktigt trevliga. Eller, ja, i alla fall de som förstår svenska. Det blir ju lite svårt med kommunikationen annars. Kort sagt: Jag trivs faktiskt! Men hur mycket jag än trivs så kan det ändå kännas för jävligt att vara hemifrån, att bara hinna prata med maken tio minuter per dygn.
Nåväl.
I kväll tänker jag alltså ta det lugnt. För i morgon blir det hålligång igen, vi ska nämligen åka och fira födelsedagsbarnet. Mamma, alltså.
* * *
Dagens Skalman:
Förra veckan, när vi var på dop, utspelade sig följande:
En liten kille på två år kommer gående mot Skalman. Han går snabbare och snabbare, och snart är han på gränsen till att springa. Då kommer hans mamma rusande och hinner stoppa honom i sista sekunden.
"Nej! Du får inte vara elak med bebisen! Försiiiiktigt!"
Pojken blev synbart besviken och rusade iväg för att hitta på något annat. Men snart kom han tillbaka, och denhär gången var inte mamma närvarande. Han tittade sig omkring och såg Skalman stå på golvet, till synes obevakad.
Han satte av i samma halsbrytande fart igen. Jag stod några meter ifrån och låtsades hålla på med något viktigt, samtidigt som jag höll ett öga på sitiuationen. Jag ville se vad pojken hade i tankarna, för han verkade då inte vilja skada min son på något sätt!
Pojken stannade en halv centimeter ifrån Skalman. Återigen tittade han snabbt omkring sig.
Varpå han ger min son den varmaste, mest innerliga kram jag någonsin sett.
Skalman blev så paff att han var tvungen att sätta sig ner en stund. Varpå pojkens mamma återigen kommer rusande: "Neeej, du FÅR inte vara elak med den lilla bebisen!!"... Och samma versa återigen. Jag försökte förklara att han bara ville krama Skalman, men hon var så upp i varv över att hennes son nästan hade misshandlat en liten bebis att hon knappast hörde.
Dagens Skalman blir alltså ett litet ord till alla föräldrar: Hindra inte era barn så förbannat!
Ack, om någon bara skulle lyssna på mig för en gångs skull.
Förra veckan, när vi var på dop, utspelade sig följande:
En liten kille på två år kommer gående mot Skalman. Han går snabbare och snabbare, och snart är han på gränsen till att springa. Då kommer hans mamma rusande och hinner stoppa honom i sista sekunden.
"Nej! Du får inte vara elak med bebisen! Försiiiiktigt!"
Pojken blev synbart besviken och rusade iväg för att hitta på något annat. Men snart kom han tillbaka, och denhär gången var inte mamma närvarande. Han tittade sig omkring och såg Skalman stå på golvet, till synes obevakad.
Han satte av i samma halsbrytande fart igen. Jag stod några meter ifrån och låtsades hålla på med något viktigt, samtidigt som jag höll ett öga på sitiuationen. Jag ville se vad pojken hade i tankarna, för han verkade då inte vilja skada min son på något sätt!
Pojken stannade en halv centimeter ifrån Skalman. Återigen tittade han snabbt omkring sig.
Varpå han ger min son den varmaste, mest innerliga kram jag någonsin sett.
Skalman blev så paff att han var tvungen att sätta sig ner en stund. Varpå pojkens mamma återigen kommer rusande: "Neeej, du FÅR inte vara elak med den lilla bebisen!!"... Och samma versa återigen. Jag försökte förklara att han bara ville krama Skalman, men hon var så upp i varv över att hennes son nästan hade misshandlat en liten bebis att hon knappast hörde.
Dagens Skalman blir alltså ett litet ord till alla föräldrar: Hindra inte era barn så förbannat!
Ack, om någon bara skulle lyssna på mig för en gångs skull.
Kommentarer
Trackback