I Jesu Kristi namn...
Som jag har skrivit innan, så skulle vi till att bli faddrar, och i dag var dagen D. Toms morbrors lilla flickebarn skulle få sitt namn och tagas upp i församlingen, hej och hå. Vi klädde oss i de finaste kläderna vi äger, för Skalmans del blev bland annat det en body med en dödskalle på. Kanske inte sådär väldigt passande på ett dop, men till vårat försvar kan jag säga att det var en väldigt söt, stort leende dödskalle!
Innan dopet blev det lite småprat med släkten. Skalman såg en liten pojke på två år som hade en napp i munnen. Därefter följde en Nappjakt. Jag sprang och hämtade kameran, det såg för lustigt ut när bebisarna sloddes om nappen! När jag kom tillbaka med kameran i handen såg bebisens mamma förvånat på mig: "Oj, jag trodde att du hämtade Skalmans napp!" "Nej", sa jag. "Han har ingen napp." Mamman tittade på mig som om jag nyss hade sagt att våran son måste sondmatas för att han vägrar äta. "Va! Tar han ingen napp!"
Hm. Nej, sonen "tar" inte någon napp. Den slutade vi med vid fyra månaders ålder, eftersom jag tycker det är vansinnigt att pracka på den lille ett behov av något så onödigt som napp. Barn föds faktiskt inte med napp i munnen och napp är inte något mänskligt behov, sa jag. Inte. Sådana diskussioner gör man bäst i att ta på sajten familjeliv, inte på ett kristet dop... Jag har nämligen märkt att dylika nappdiskussioner kan bli hetare än helvetet, om det vill sig!
Nåväl. Vi fick våra fadderbrev och dopet kunde starta. Prästen talade länge och mycket om att lilla flickebarnet skulle vara som Jesu Kristi brud. Lillan blev otålig, hungrig och missnöjd. Vatten plaskades på hennes huvud och prästen sa hennes namn: Julia Metakam. Hennes mamma är från Thailand, därav det exotiska mellannamnet. Prästen talade ännu lite till. Julia skrek i högan sky. Prästen läste en bön. Julia sökte desperat efter ett bröst att suga på, där hon låg i sin pappas famn.
Jag stod där och låtsades vara en god kristen, men jag kan inte för mitt liv begripa mig på dessa dopceremonier! Trots att barnet skriker så skall det lik förbannat predikas hur länge som helst. Och barnet skall hållas liggandes på rygg på vänster arm, vare sig barnet gillar det eller inte. För så har det alltid varit och så skall det alltid vara. Punkt. (Kan dock tillägga att Skalmans dop gick helt på hans villkor: Snabbt och enkelt. Vi var inte i kyrkan när de hade förbön, trots att många tyckte det var märkligt. En liten unge som knappt ens har lärt känna sina föräldrar har inget i en kyrka att göra, i flera timmar. Så det så!)
Så småningom hade prästen i alla fall predikat av sig det värsta av sin mundiarré och dopet avslutades med ett lättnadens "Amen".. Det bjöds på kaffe, smörgåsar, bröstmjölk (mest till den lilla) och tårta. Och sockerfria pepparkakor! Skalman fick en pepparkaka och blev överförtjust. När den var slut satt han och tiggde mera med sin speciella "jag är så väääldigt söt, ge mig något att äta, snälla?"-blick. Kan man motstå den blicken jobbar man troligen inom någon hemskt känslokall bransch, som till exempel mördare eller våldtäktsman. Minst.
När alla hade ätit klart åkte vi hem som nyblivna faddrar åt lilla Julia. Hon är så söt: stora, svarta ögon och massor av svart, tjockt hår. Och den där mjuka bebishyn som kan driva en människa till graviditet när som helst... Ni vet hur det är, eller hur?
Så grattis, lilla söta Julia! Grattis till livet, världen ligger framför dina fötter!
Kommentarer
Trackback