Mamma blir heligt förbannad
Följande scenario utspelar sig på ett 3-årskalas. Mamman, pappan och lilla bebisen har kommit för att fira Unge Herrn på hans födelsedag.
Mamman har haft en jobbig dag. Hennes son har haft fullt upp med att utforska världen och alla de märkliga ting i den.
Det är inte därför hans mamma är så trött, en liten bebis på upptäcktsfärd är inte särskilt svår att ha att göra med. Det jobbiga ligger i att uppfostra alla omkringvarande vuxna som ständigt ska hindra hennes son i hans utforskarjobb med utrop som "ajabaja!" eller "STOPP! NEJ!".
Mamman är trött. Bebisen är nog också rätt så trött. Varför ska man skrika NEJ och STOPP, när lilla bebisen bara vill titta? När mamman dessutom står bredvid och tittar tillsammans med honom?
I alla fall, mamman och bebisen sitter nu i lekrummet i huset. Här kanske man får utforska ifred, tänker mamman.
Då kommer Unge Herrn in i sitt rum. Han som fyller år. Han plockar åt sig en hög med bilar och traktorer, ropar på sin farfar och börjar leka. Rätt så våldsamt, tycker mamman. Men hon och lilla bebisen sitter på säkert avstånd, så hon säger inget.
Lilla bebisen ser en stor, grön traktor som ingen verkar vilja leka med. Han kryper fram till traktorn, försiktigt, tittar sig omkring och väntar på skällsorden som har haglat över honom hela dagen. När han bara ser mamma och Unge Herrn och hans farfar så verkar han slappna av och börjar köra: Brrrruumm, brrruuuumm... Mamman ger ifrån sig en lättnadens suck. Kanske lilla bebisen får ha lite roligt nu, äntligen?
Men icke! För plötsligt börjar Unge Herrn stöta ifrån sig ljud som låter som tandgnissel. Mamman och lilla bebisen tittar förvånat på honom, är det nåt som är fel? Varpå Unge Herrn börjar gråta tröstlöst.
Och se! Knappt har mamman eller lilla bebisen hunnit blinka ens, innan Unge Herrns farfar har slitit den gröna traktorn ur händerna på dem!
"Det där är Unge Herrns traktor! Den fick han av oss till sin födelsedag! Den får du inte ha sönder, lilla bebis! Stopp, NEJ! Ajabaja!"
Varpå Unge Herrn totalvägrar att sitta i samma rum som den hemska, elaka lilla bebisen. Varpå farfar börjar beklaga sig: "Stackars Unge Herrn, men VAR ska vi då leka?"
Mamman ser rött. Hon ser troligen rätt så röd ut också. Hon förstår vinken och tar sin bebis och går: Ifall inte ens självaste födelsedagsbarnet och hans farfar vill ha oss här så ska vi inte besvära dem mera!
Hon är inte särskilt arg på Unge Herrn. Han vet inte bättre. Hans farfar och andra omkring honom borde förstå att lära honom att det är faktiskt roligare att leka om man är många. Delad glädje är dubbel glädje! Så är hon lite arg på sig själv också. Varför står hon där och stammar? Mamma, försvara ditt barn! Lär den gamle farfadern ett och annat om gemenskap och fostran!
Men de går bara och hämtar pappa, som inte riktigt förstår vad mamma säger. Han antar i alla fall att de ska åka hem, NU, och inte återvända innan världen har fått tillbaka sitt förstånd. Han har sett liknande förut.
Av detta lär sig Unge Herrn, enligt mig, tre saker, varav ingen är till någon nytta i verkliga livet:
- Man ska inte dela med sig.
- Det är inte roligt att leka med andra barn. Snarare är det en plåga som skall undvikas till varje pris.
- Ifall man skriker/gråter eller blir tillräckligt arg så får man alltid som man vill till sist.
Kommentarer
Postat av: Anonym
FY FASIKEN var arg jag blir!!! FLY FÖRBANNAD! Du gjorde helt rätt som gick därifrån! Är det nu så himla jobbigt att ha din son där varför bjuda er?
Jag har upplevt liknande situationer, senast nu på mammas födelsedagskalas... sonen och jag sitter och utforskar en del fjärrkontroller som ligger framme. Jag sitter bredvid honom, hela tiden redo att greppa en fallande fjärrkontroll. Han gör inget annat än vänder på en av dem i sin hand. Då kommer mammas sambo, rycker undan dem, med kommentaren: de där är alldeles för dyra för honom att ha sönder.
- Åh, jag tror inte han har sönder något, medan jag sitter här alldeles intill, svarar jag lite kallt.
Förtjusande, inte sant?
:(
Päivi
Trackback