Dockor och jämställdhet
En snabb rapport såhär på kvällskvisten, jag är nämligen dödstrött efter att ha jobbat som ett svin hela veckan. Puh, tack gode Gud för veckosluten!
I alla fall, i måndags kom våran granne skuttande över gräsmattan, alldeles yr av glädje. "Kom på mitt kalas!" skrek han när han var halvvägs. Pustande och stånkande (han är nämligen inte så liten mera, våran granne) berättade han sedan att han fyller åttio på onsdag, och att vi bara måste komma på hans kalas, för han har beställt tårta.
Nå, jag bad maken åka och köpa en present och sen bar det av på partaj. Hela grannens släkt och familj var samlade, vi stod i dörröppningen och kände oss lite utanför i några sekunder innan alla rusade fram och tog emot oss med öppna armar. Så vänliga de var, trots att vi ändå var rätt så okända!
Skalman hittade genast en hel hop med kamrater. En liten tvåårig kille som envisades med att kramas (gör alla tvååringar så?) och säga "titta, en pojk!" stoppades snart av sina föräldrar, sorgligt nog. "Han vet nog att han är en pojke", kläckte de ur sig lite obetänksamt. Snälla föräldrar därute, låt era tvååringar få vara glada och gulliga! De är bara små bebisar än så länge. Snart nog blir de stora och vill inte kramas alls!
En liten tjej fanns också med, hon var någon månad äldre än Skalman. Vilken brud! En röd klänning, blont hår, blå ögon... Skalman blev förälskad. Men det visade sig att hon hade ett riktigt hett temperament, trots hennes änglalika yttre. Om det inte hade varit för hennes docka så hade nog våran kloka gosse dumpat henne genast.
Vi åt lite tårta, Skalman dansade med sin tjej, vi åt lite till och sen gick vi hem.
Och jag beslöt mig för att Skalman skulle få en alldeles egen docka. Maken blev nästan lite sur: "Vill du att han ska bli transvestit, eller nåt?" Herregud. Inget illa mot transvestiter, min käre make är bara lite insnöad och gammaldags.
Jag fick alltså ta till svärmor.
Och kan ni tänka er! Hon avslöjade att min gode make minsann också lekte med dockor när han var liten. Ha! Så när jag kom hem från jobbet i dag så låg makens gamla Kalle-docka i köket. Den hade tydligen Skalman valt alldeles själv, och maken kunde ju inte gärna protestera heller. Heja svärmor!
Så nu är vi verkligen jämställda här i familjen. Vi jobbar båda två och sonen har en docka. Hurra! Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten.
Eller hur var det, nuigen?
Kommentarer
Trackback