Part two - the plasking continues.
Tankegången tidigare i dag, omkring 10:30: Kokkola simhall, här kommer vi! I dag ska allt bli perfekt, vi ska ta ett familjerum, simma hela dagen, ta det lugnt och skönt. Efteråt tänker vi hälsa på vårat blivande fadderbarn, present har vi köpt och allt. Perfekt, perfekt!
Packandet startades återigen: Simbyxor, check. Simdräkt, check. Handdukar, check. Mat till den hungrande vilda bebisen, check. Och när allt väl var packat och klart var lilla gangstern redo att krypa ur skinnet. Kommer vi inte iväg snaaart? Ingen som försökte smita denhär gången, minsann!
Så åker vi iväg. Lyckliga familjen på väg till sin lyckliga familjeutflykt, hej och hå!
Men nu är det såhär: Det finns något som kallas Lagen om Alltings Djävlighet. Den lagen träder i kraft när en lycklig skara människor har tänkt tillbringa en perfekt dag någonstans på jorden. I dag ställde den till följande dilemma: Den tog sin fula, stinkande hand och kastade om alla vägar i hela Kokkola stad. Vi tror att det var ungefär så det gick till, för inga vägar var fanns de hade funnits för tio år sen.
Plötsligt hittade vi ingen simhall alls. I timmar (det kändes som flera timmar i alla fall) körde vi runt, runt, runt. Vi spanade efter olika byggnader som kunde tänkas se ut att innehålla massiva mängder vatten och en och annan plastanka.
Till slut, efter att jag för hundrade gången försökt lugna maken med ett "kör försiktigt, älskling!" så blev vi tvugna att inse faktum: Jag hade haft rätt angående körväg. Vi skulle visst ha svängt till höger i den där korsningen. Och om min vid det laget hysteriska make hade gjort som jag sade redan från första början så hade ingen hysteri behövt uppstå, och stackars farmor hade inte behövt bli orolig över att hennes 27-årige son skulle tappa bort sig totalt i en så stor stad som kokkola, med sonhustrun och sonsonen i baksätet och allt.
Så efter många om och men (jag hade rätt! Maken hade fel! Jag hade rätt, haha!) hittade vi fram till en dörr som det stod UIMAHALLI SIMHALL på. Uimahalli, det är simhall på finska. Jodå, det språket talas också häromkring på vissa håll. I alla fall, vi öppnade dörren och... Nä. Ny text:
Lauantai Lördag 09-14.
Vi kunde inte tro våra ögon. Stängt. Och orden ringde i mina öron: Det är Lagen om Alltings Djävlighet: Om nåt KAN gå fel, så gör det det. Garanterat. Se er därbak och acceptera faktum.
Jaha, lilla bebis! Här ser du simhallens parkeringsplats, är den inte fin! Och titta, där flyger visst en grå liten fågel. Fågeln sjunger så fint! Vad säger du, bebis, ska vi skjuta den lilla grå fågeln? Det vore väl kul?
Men så ser vi en annan dörr, samma text: UIMAHALLI SIMHALL. Haha. Simhallen har humor, verkligen. Två dörrar, samma text. På så vis blir nederlaget dubbelt så stort. Men vi öppnade den och se! Det funkade! Vi var inne i simhallen! Hurra, vi klarade det! Av med kläderna snabbt som attan innan Lagen om Alltings Djävlighet slår till på nytt, ner i bassängen och aaaah, njut så mycket vi nånsin kan.
Kevin njöt allra mest av oss. Den här simhallen är riktigt barnvänlig, upptäckte vi. Även små människor kan krypa omkring i barnbassängen utan att behöva dränka sig. Och så många badankor! Lilla bebisen njöt och skrattade, plaskade och skrek höga glädjetjut som sprängde trumhinnorna på alla som befann sig för nära.
Jag simmade 500 meter. Eller 250. Vet inte om ett varv är femti eller tjugofem meter. Tio varv av och an, i alla fall.
Maken åkte rutschkana och hoppade från tio meters höjd (Nä. Tre meter, faktiskt. Fruntimrets tilläggskommentar - efter att maken läst dagens blogg).
Men snart blev vi så trötta och så hungriga, att vi bara måste åka vidare. Till McDonalds, rättare sagt. Bebisen fick smaka en Big Tasty silvermåltid (jajajaaa, mina mammainstinkter sa att det var fel, men vad gör man när en liten bebis sitter bredvid en och tittar med stora, hungriga ögon som klart uttrycker: "Jag är så söt, ge mig lite mat!". Va? Va? Skulle du låta ditt barn svälta bara för att maten framför er innehåller lite för mycket dressing, kanske?)
Sen iväg till lilla fadderbarnet. Kevin såg på henne, hon såg på Kevin. Sen fick Kevin syn på vagnen som hon låg i, eller mera exakt: Hjulen. Alla som har läst historien om den Lilla Rallychauffören kan lätt lista ut vad som hände näst. Min son struntade blankt i den nyfödda och gav henne en rejäl åktur i vagnen istället. Konstant med ett förnöjt "brrrrummm" ljudande över läpparna.
Skulle han ha bjudit henne på grillmat och haft en bild av en naken kvinna i vindrutan skulle det ha varit exakt som min första dejt med pappan till den lilla gangsterungen!
Änglar som gick genom rummet när de två små såg på varandra? Nej. Snarare hade änglarna rött hår och sladdade omkring med en stor, fet jänkare.
Gangsteränglar.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Se där, ja. Besök två i simhallen hela familjen, and counting. Snart kan ni öppetiderna utantill och så... ;)
Hos oss ser det ut så här: vi åker. Vi kommer fram. Vi konstaterar att kommunen har grävt upp hela parkeringsplatsen (de arbetslösa skall ha meningsfull verksamhet - skattjakt på kommunal parkeringsmark?). Vi parkerar bilen Väldigt Långt Bort från Simhallen. När vi kommer fram märker vi att man kan bara betala inträdesavgift med sedlar och mynt - deras datorer har kraschat. Ingen av oss har några sedlar eller mynt. Inte bebisen heller. Tillbaka till ruta ett, där bilen står. Var ligger närmaste bankomat? Ger den ut något annat än 500-kronors sedlar?
Du är fortfarande novis... :P
:) Päivi
Trackback