gangsterskalman

Bild nr. ett: Alexander, ettåringen.
Bild nr. två: Kevin, Alexander och Celina.
Bild nr. tre och fyra: Paddtårtor.


Ojoj, en sån dag. Tänk att två dagar kan börja så annorlunda!

Igår vaknade vi långsamt. Jag hann dricka en rejäl kopp kaffe innan min son ens vaknade, och efter den koppen kände jag mig stark, frisk och utvilad. När sonen hade vaknat kröp vi ihop i våran stora säng en stund och hade det riktigt mysigt hela familjen. Efter den morgonen var vi verkligen redo att starta dagen, allesammans!

Men i dag...

I dag vaknade vi av ett rent av djävulskt skri. "Demonerna kommer!" hann jag tänka innan jag hade vaknat till. Sedan kom jag ihåg att jag faktiskt var vaken, och att demoner (för det mesta) bara finns på film. Nästa tanke var, som troligen alla föräldrar tänker i samma situation; "har det hänt min son något?!". Vi rusade upp, min make och jag, och fann att en katt hade... ja, skitit, på golvet. Och att två andra katter sloddes som vansinniga i vardagsrummet. Mitt i skiten. Men sonen var okej, tack gode Gud! Rätt så skraj - och det förstår man ju - men annars okej.

Så, klockan åtta i morse stod vi dels och torkade skit, dels och försökte hålla de båda slagskämparna ifrån varandra. Samtidigt som sonen skulle ha sin välling och bläja, såklart. Tack Anna Wahlgren för ensamleken, det underlättade!

Och i mitt stilla sinne hörde jag låten:
Yesterday, all my troubles seemed so far away... Now it looks as though they´re here to stay...

Strax efteråt tittade jag på klockan. Trodde inte vad jag såg, inte ens om man räknade i vintertid. Tittade igen och tänkte mycket arga tankar. Orsaken?

Tårtorna!!

Alexander fyller ett år, hans kalas börjar om ett par timmar - och JAG ska göra tårtorna!!

Man jobbar bättre om man stressar lite. Resultatet blir finare då. Om man stressar blir det vackrare tårtor. Som ett mantra upprepade jag orden för mig själv: Stress är visst positivt.

Och se! Med den berömda Attityden av självklarhet så hann jag få klart tårtorna någotsånär i tid. Alexander kallas "Paddan", han såg nämligen ut som en liten groda när han var liten. Därav grodtemat. Jag är faktiskt riktigt nöjd med mig själv! Kanske avslappning och lugn är överskattat, trots allt? Kanske vissa saker blir bättre med en nypa stress?

Nå, kalaset kom och gick, Alex verkade väldigt nöjd med sina tårtor. Återigen fick jag standardkommentaren:
"Oj, vad fint! Vi vet ju vem vi ska ringa när vi behöver några tårtor, haha!".
Yeah right. Ingen har ringt ännu, trots att jag behöver alla extra jobb jag kan få. Kommentaren gör bäst i att besvaras med ett måttligt leende, det är inte lönt att dela ut telefonnummer och adress.

Ett gammalt par satt och talade sinsemellan:
"Hon som har gjort tårtorna, är det hon som har hand om Alexander på dagarna?"
"Jo, jag tror det. Visst är det Christians lilla syster?"
"Jojo, och sonen har hon med sig. Kevin hette han, visst?"
"Ja, en stor och stadig gosse. Men varför har han inga strumpor på sig, tro?"

Hallå, vink vink! Här sitter jag, två meter bredvid och hör vartenda ord ni säger! Prata gärna MED mig och inte bredvid mig, tack! Plötsligt förstod jag precis hur de barn känner sig, vars mammor pratar ovanför deras huvuden: "Jaa, hon är tre år gammal och har precis kommit in i trotsåldern. Ja, hon är rätt så jobbig. Nej, hon är inte hemma, hon har nyss börjat dagis..." Stackare. Som om de inte kunde tala. Vore kul att höra vad DE säger åt SINA kompisar, när mammorna inte hör på.

Nu ska jag pusta ut. Disken står i högar och skriker. Ett tunt lager pudersocker ligger över alla möbler i köket. På golvet ligger tårtrester och marsipan. Jag vet att om inte jag städar så är det ingen som gör det. Men jag tar till några visdomsord, som ursäkt för mig själv: Att städa när barnen är små är som att skotta snö medan det snöar. Så det så.