Plaskplask!
"Om man skulle ha åkt iväg till simhallen?" undrade käre maken på måndagen nu i veckan. "Va, nu genast?" undrade praktiska frun. "Javisst!" svarade maken. Men vid närmare eftertanke var det nog bäst att vi lade den planen på is tillsvidare, klockan var sju och det var dags för sötegossen att gå och lägga sig. Simhallar stänger väl dessutom någon gång de också?
Men i dag, lördag, bar det av. Hej och hå, nu ska här simmas! Packa väskorna, klä på make och barn, se efter så att allt är med. Har vi simdräkterna? Jo, simdräkterna är med. Simblöjorna? Jodå, de är också med. Handduk, pengar, hårborste? Jepp. Nu åker vi!
Så, efter många om och men och ett rymningsförsök av Skalman, så bar det iväg. Inte undra på att han ville rymma, stackarn. Mamma och pappa betedde sig helt klart som om de hade fått rabies. Simma nu, mitt i vintern? Yeah right. Jag flyttar hem igen när ni återgått till era normala, trista jag.
Väl framme blev dock den lilla gossen mera positivt inställd. Så mycket saker! Pennor, papper, simdräkter, telefoner - samt även en mystisk tant. Och det innan vi ens hade betalat in oss!
"Duger dethär som simdräkt?" undrade de ömma föräldrarna och höll upp en simblöja. Å nej, det duger visst inte! Ohygieniskt så det bara skriker om det! fick de som svar. Simbyxor ska det vara, och inget annat!
"Men, om han kissar eller bajsar i simbyxan så rinner ju allt ut i vattnet? Simblöjan är ju ändå vattentät..." försökte praktiska mamman. Ja, förvisso, men byxorna är ändå bättre än någon sunken blöja, blev det konstaterat efter att den skumma tanten bakom kassan hade lockat till sig två unga pojkar som trodde sig vara experter på bebisbajs i simhallsvatten. Nå, vi har i alla fall varnat dem, tänkte mor.
Så blev det till att byta om. Något familjerum stod såklart inte att finnas, så det föll på mammans lott att byta om på bebisen. Anti-feministiskt så in i tusan, men käbbla får man göra sen. In i omklädningsrummet med gossen och fyra väskor, nejtack jag behöver ingen hjälp!
Man vill ju inte gärna att lilla gossen skulle sätta sig mitt i högen av bakterier och fotsvamp som finns på golvet. Så det blev till att hålla gossen, låsa upp skåpet, klä av sig själv, klä av gossen, duscha, klä på simkläderna - och aldrig släppa ifrån sig lille gossen. Pustande och stånkande kommer man så ur omklädningsrummet - NU kan vi simma! "Varför tog det så länge, tror du det är kul att stå här och vänta?" undrar käre maken. Hm. Ibland börjar man undra om man har varit full när man gjort sitt val av livslång partner (svar: ja).
Vilken underbar min den lilla gossen fick, när han sänktes ner till halsen i vatten! "DÄ!" utbrast han förtjust och viftade med sina små, knubbiga... eh, muskulösa armar. Tänk att det finns så mycket vatten! Han jagade bollar, hoppade, skvättade och hade alldeles vansinnigt roligt! Pappan och bebisen åkte rutschkana, det var det roligaste av allt. Bebisen vågade inte riktigt skratta, men han log så hörntänderna syntes. Eller, man skulle i alla fall ha sett dem, om han hade haft några.
Men snart nog vissnade våran lilla blomma. Han gnuggade sig i ögonen och gäspade lite smått. Ånej, inte blev han trött, och han ville minsann inte gå upp! Men om man skulle ha lagt sig att vila där på flytmadrassen, bara en liten stund...?
Praktiska mamman såg hur lilla gossen sakta började bli trött. Så hon tog det hemska beslutet att avsluta våran utflykt med ett glatt "nu åker vi!". Bebisen tittade på mamma som om hon vore dum på allvar: Redan? Men vi har ju nyss kommit hit!
Men om bebisen vill, och pappa vill, ja, till och med om Gud vill, men mamma inte vill stanna längre, så åker vi hem. Och så blev det: In i duschen, duscha bebis, torka, klä på, allt under samma benhårda regel: Inte röra golvet. För där finns fotsvamp. Mamma konstaterade en aningens överdriven bacillskräck hos sig själv.
Nu ligger en liten gosse i en liten säng och sover så fridfullt. Gosekaninen fick höra om hela utflykten, länge och väl pratade de båda kära kompisarna med varandra.
Gosekaninen, ja. Det är en familjemedlem jag inte berättat om än. Med sin bruna, mjuka päls och små svarta ögon är han vår sons allra bästa vän. För oss vuxna ser det ut som ett helt vanligt kramdjur; för bebisen är han levande i allra högsta grad. Gosekaninen får höra allt, han är ju den enda som begriper bebisspråk.
Och nu ligger han jämte lilla gossen i sängen, de drömmer om vatten, simbassänger och rutschkanor. Sov gott, lilla bebis! Nästa vecka åker vi och simmar igen. Det lovar jag.
Men i dag, lördag, bar det av. Hej och hå, nu ska här simmas! Packa väskorna, klä på make och barn, se efter så att allt är med. Har vi simdräkterna? Jo, simdräkterna är med. Simblöjorna? Jodå, de är också med. Handduk, pengar, hårborste? Jepp. Nu åker vi!
Så, efter många om och men och ett rymningsförsök av Skalman, så bar det iväg. Inte undra på att han ville rymma, stackarn. Mamma och pappa betedde sig helt klart som om de hade fått rabies. Simma nu, mitt i vintern? Yeah right. Jag flyttar hem igen när ni återgått till era normala, trista jag.
Väl framme blev dock den lilla gossen mera positivt inställd. Så mycket saker! Pennor, papper, simdräkter, telefoner - samt även en mystisk tant. Och det innan vi ens hade betalat in oss!
"Duger dethär som simdräkt?" undrade de ömma föräldrarna och höll upp en simblöja. Å nej, det duger visst inte! Ohygieniskt så det bara skriker om det! fick de som svar. Simbyxor ska det vara, och inget annat!
"Men, om han kissar eller bajsar i simbyxan så rinner ju allt ut i vattnet? Simblöjan är ju ändå vattentät..." försökte praktiska mamman. Ja, förvisso, men byxorna är ändå bättre än någon sunken blöja, blev det konstaterat efter att den skumma tanten bakom kassan hade lockat till sig två unga pojkar som trodde sig vara experter på bebisbajs i simhallsvatten. Nå, vi har i alla fall varnat dem, tänkte mor.
Så blev det till att byta om. Något familjerum stod såklart inte att finnas, så det föll på mammans lott att byta om på bebisen. Anti-feministiskt så in i tusan, men käbbla får man göra sen. In i omklädningsrummet med gossen och fyra väskor, nejtack jag behöver ingen hjälp!
Man vill ju inte gärna att lilla gossen skulle sätta sig mitt i högen av bakterier och fotsvamp som finns på golvet. Så det blev till att hålla gossen, låsa upp skåpet, klä av sig själv, klä av gossen, duscha, klä på simkläderna - och aldrig släppa ifrån sig lille gossen. Pustande och stånkande kommer man så ur omklädningsrummet - NU kan vi simma! "Varför tog det så länge, tror du det är kul att stå här och vänta?" undrar käre maken. Hm. Ibland börjar man undra om man har varit full när man gjort sitt val av livslång partner (svar: ja).
Vilken underbar min den lilla gossen fick, när han sänktes ner till halsen i vatten! "DÄ!" utbrast han förtjust och viftade med sina små, knubbiga... eh, muskulösa armar. Tänk att det finns så mycket vatten! Han jagade bollar, hoppade, skvättade och hade alldeles vansinnigt roligt! Pappan och bebisen åkte rutschkana, det var det roligaste av allt. Bebisen vågade inte riktigt skratta, men han log så hörntänderna syntes. Eller, man skulle i alla fall ha sett dem, om han hade haft några.
Men snart nog vissnade våran lilla blomma. Han gnuggade sig i ögonen och gäspade lite smått. Ånej, inte blev han trött, och han ville minsann inte gå upp! Men om man skulle ha lagt sig att vila där på flytmadrassen, bara en liten stund...?
Praktiska mamman såg hur lilla gossen sakta började bli trött. Så hon tog det hemska beslutet att avsluta våran utflykt med ett glatt "nu åker vi!". Bebisen tittade på mamma som om hon vore dum på allvar: Redan? Men vi har ju nyss kommit hit!
Men om bebisen vill, och pappa vill, ja, till och med om Gud vill, men mamma inte vill stanna längre, så åker vi hem. Och så blev det: In i duschen, duscha bebis, torka, klä på, allt under samma benhårda regel: Inte röra golvet. För där finns fotsvamp. Mamma konstaterade en aningens överdriven bacillskräck hos sig själv.
Nu ligger en liten gosse i en liten säng och sover så fridfullt. Gosekaninen fick höra om hela utflykten, länge och väl pratade de båda kära kompisarna med varandra.
Gosekaninen, ja. Det är en familjemedlem jag inte berättat om än. Med sin bruna, mjuka päls och små svarta ögon är han vår sons allra bästa vän. För oss vuxna ser det ut som ett helt vanligt kramdjur; för bebisen är han levande i allra högsta grad. Gosekaninen får höra allt, han är ju den enda som begriper bebisspråk.
Och nu ligger han jämte lilla gossen i sängen, de drömmer om vatten, simbassänger och rutschkanor. Sov gott, lilla bebis! Nästa vecka åker vi och simmar igen. Det lovar jag.
Kommentarer
Postat av: Anonym
:) :) :D
Jo tack, man känner ju igen... :P tips: nästa gång låter du den ömme familjefadern ta med sig gossen till ombyte - så vet han sedan vad det handlar om... ;)
Kungsbacka simhall brukar ha liggunderlag till små sötsaker, men kanske inte eran? Och din lille kanske inte alls ligger kvar på en sådan och mediterar som herr H en gång i världen gjorde...
Skriv mera!
Päivi
Trackback