gangsterskalman

---

Snusk och Oliver är så rastlösa. För en vecka sedan tog jag dem till veterinären, snipp snapp snut så blev deras kulor minkfoder. Nittifem euro kattå i asshåle, på ren dialekt. När vi åkte till veterinären tittade Oliver på mig med världens läskigaste blick, hade han kunnat tala hade han sagt:

"Jag vet att du tänker ta livet av mig. Och okej, jag kan acceptera det. Men varför? Älskar du mig inte längre?"  Hu, man kan ju få trauma för mindre. Men han blev desto gladare när han kom hem igen och blev rejält ompysslad och bortskämd!

Nu verkar de ha återfått sin energi och springer omkring i snön. Snusk har inga problem med att gömma sig i snön, han är ju alldeles kritvit. Oliver är kolsvart så han hade lite större problem, men han försöker ändå borra ner sig i snön för att kunna attackera antingen Snusk eller en intet ont anande människofot. Jag och maken satt och skrattade åt deras vilda snölekar och önskade återigen att vi någon gång i framtiden kommer att ha råd med en riktig filmkamera.

Jag är arbetslös, förresten. I förrgår behagade chefen berätta att det inte finns tillräckligt med jobb på firman, men att jag är så välkommen när det kommer in fler beställningar. Nå, jag sörjer inte. Det ska bli riktigt skönt att vara hemma och umgås med maken och Skalman. Fattigt, dock, men det är jag van vid. Makaroner är billigt och man kan fantisera att det är en god biff istället. En rätt så sliskig och kladdig biff som smakar mestadels vatten. Hmm. Vid närmare eftertanke borde jag hitta på någon inkomstgivande syssla. Skriva bok och bli mångmiljonär, kanske?

Min sista dag på jobbet var rätt så slapp. Jag skruvade ihop en såndär datorstöpselgrej, gick iväg på en cigarett, kom tillbaka, satt och tittade på snön som dalade ner utanför fönstret, mediterade lite i samma fart, fingrade lite på telefonen... Men säg inget om det åt chefen.

Nu ska jag ta och festa till det litegrann och dricka en öl, njuta av de sista sötebrödsdagarna och kanske vi till och med kan begagna en av de där kondomerna jag köpte i går, haha!

//gangstermamman.

---

---

OBS! OBS! Känsliga läsare varnas!

Följande text innehåller ord som anspelar på sex, så familjemedlemmar och andra som föredrar att tro att jag  är oskuld och att Skalman blev till genom jungfrufödsel ombeds lämna bloggen.

---

Dagens klokaste fundering:

Jag: Ifall du, jag och Skalman var ute i öknen och helt utan mat, skulle du då offra ditt eget ben så vi hade något att äta?
Maken: Ja, självklart. Vänster ben, isåfall.
Jag: Varför då?
Maken: Man behöver inte vänster ben när man kör automatväxlade bilar. Vilket ben skulle du offra?
Jag: Aha. Jag skulle nog ta högerbenet.

En liten paus.

Maken: Men man skulle förmodligen förblöda ifall man skar av sig benet.
Jag: Jo, men man kan ju lägga tryckförband.
Maken: Ja, eller göra upp en eld och bränna igen såret.
Maken: Men isåfall skulle ditt könshår brinna upp. Ifall vi skulle bränna ditt sår.
Jag: Jo. Bäst att jag går och rakar musen genast, då.

Dagens slutsats blir alltså att man alltid ska raka bort sitt könshår, för det kan komma en dag då man är mitt ute i öknen och behöver offra ett ben för sin familj och ifall man då försöker bränna ihop såret så gör det ont ifall man bränner könshåret också.

Nej, vi knarkar inte.

Vi är bara lite trötta.

---

---

"Vad var det där tröstepriset?" undrade svärmor genast när vi klev innanför hennes dörr i söndags. Jag kände mig lite dum och undrade vad jag nu hade ljugit ihop och inte kunde minnas. "Vilket tröstepris?" undrade jag.

"Men det där tröstepriset du skulle få för att du hade skrivit in till tidningen!"

Aj fan. Det hade jag glömt. För någon vecka sedan skrev jag in till våran lokala tidning, det var en tävling som gick ut på att man skulle berätta vad man gjorde kvällen då Lordi vann melodifestivalen. Jag knåpade ihop en snabb fyllehistoria, höll tummarna och hoppades inte alltför mycket.

Så nu hade jag tydligen fått ett tröstepris. Undrade såklart vad det var då, troligen en Lordi-pins eller en flaska Lordi-cola. Hurra...

Nå, min historia var ändå den som blev publicerad i tidningen, så helt kass kan den ju inte ha varit. Alltid något.

Men i morse kom mitt "tröstepris" som sist och slutligen ändå var en konsertbiljett till Lordi! Det visade sig att de där töntarna på JT hade uttryckt sig med arslet och fått det hela lite fel. Det var alltså jag som hade vunnit.

Jag förlåter er.

Fast två biljetter hade ju varit bättre.

//gangstermamman.

---

---

En snabb rapport såhär på kvällskvisten, jag är nämligen dödstrött efter att ha jobbat som ett svin hela veckan. Puh, tack gode Gud för veckosluten!

I alla fall, i måndags kom våran granne skuttande över gräsmattan, alldeles yr av glädje. "Kom på mitt kalas!" skrek han när han var halvvägs. Pustande och stånkande (han är nämligen inte så liten mera, våran granne) berättade han sedan att han fyller åttio på onsdag, och att vi bara måste komma på hans kalas, för han har beställt tårta.

Nå, jag bad maken åka och köpa en present och sen bar det av på partaj. Hela grannens släkt och familj var samlade, vi stod i dörröppningen och kände oss lite utanför i några sekunder innan alla rusade fram och tog emot oss med öppna armar. Så vänliga de var, trots att vi ändå var rätt så okända!

Skalman hittade genast en hel hop med kamrater. En liten tvåårig kille som envisades med att kramas (gör alla tvååringar så?) och säga "titta, en pojk!" stoppades snart av sina föräldrar, sorgligt nog. "Han vet nog att han är en pojke", kläckte de ur sig lite obetänksamt. Snälla föräldrar därute, låt era tvååringar få vara glada och gulliga! De är bara små bebisar än så länge. Snart nog blir de stora och vill inte kramas alls!

En liten tjej fanns också med, hon var någon månad äldre än Skalman. Vilken brud! En röd klänning, blont hår, blå ögon... Skalman blev förälskad. Men det visade sig att hon hade ett riktigt hett temperament, trots hennes änglalika yttre. Om det inte hade varit för hennes docka så hade nog våran kloka gosse dumpat henne genast.

Vi åt lite tårta, Skalman dansade med sin tjej, vi åt lite till och sen gick vi hem.

Och jag beslöt mig för att Skalman skulle få en alldeles egen docka. Maken blev nästan lite sur: "Vill du att han ska bli transvestit, eller nåt?" Herregud. Inget illa mot transvestiter, min käre make är bara lite insnöad och gammaldags.

Jag fick alltså ta till svärmor.

Och kan ni tänka er! Hon avslöjade att min gode make minsann också lekte med dockor när han var liten. Ha! Så när jag kom hem från jobbet i dag så låg makens gamla Kalle-docka i köket. Den hade tydligen Skalman valt alldeles själv, och maken kunde ju inte gärna protestera heller. Heja svärmor!

Så nu är vi verkligen jämställda här i familjen. Vi jobbar båda två och sonen har en docka. Hurra! Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten.

Eller hur var det, nuigen?

---

---

"Kan du åka iväg och handla lite mat sen idag, älskling?" sa maken. Jag satte mitt morgonte i halsen och kände mig plötsligt lite blek. Jag gillar inte att åka och handla ensam utan honom. Vi åker oftast tillsammans, vilket gör att vi har gjort upp en rutin: Jag hämtar mjölken och han tar kaffet. Och ifall jag åker ensam så lämnar alltid antingen kaffet eller mjölken bort. Samt även hälften av allt det andra som ska införskaffas.

"Äääh, jo, det  kan jag väl..." säger jag lite tvekande. Vill ju inte visa hur mesig jag är, som tycker att det är så läskigt att handla ensam. Jag ÄR en stor och duktig tjej, jag ÄR en stor och duktig tjej...

Har ni förresten någonsin fått iaktta en ettårings första möte med snö? Det är ganska intressant. Visst, Skalman har ju sett snö förut, men i dag hade det kommit flera centimeter. Weee! Han betraktade snön lite skeptiskt, smakade på den... Och åstadkom en hemsk grimas när den kalla snön frös hans lilla mun. Jag kunde inte annat än skratta och fick en mycket ilsken blick. Jag försökte återta en seriös min och placerade honom i bilen. Hej och hå, nu ska här handlas!

Väl inne i affären sprang jag i vanlig ordning omkring som en rabiessmittad höna. Satte av mot grönsakerna, ändrade mig och tog potatisarna först, glömde grönsakerna och tog kyckling istället, gick mot mjölken, mindes grönsakerna, tvärnitade och vände om... Och någongång under det där virrvarret av tvärnitande och svängande lyckades Skalman nappa åt sig en tub med senap.

Nå, vi lyckades i alla fall yra oss till det viktigaste: Barnmaten. Försökte mig på det eleganta tricket att balansera flera glasburkar ovanpå varandra och lyckades ha sönder en burk med kycklingpuré. Hjälp! Vad gör man? Efter lite funderade kom jag fram till att jag borde plocka upp åtminstonde större delen av skärvorna och sen springa iväg, så ingen skulle få för sig att stoppa mig.

Och när jag stod där, med händerna fulla av glas, kände jag en svag doft... Senap? Jag tittade på Skalman. Och där satt han och visade upp sin hårda sida för en jämngammal tjej som satt i vagnen bredvid genom att bita sönder och äta upp en hel senapstub utan att grina. VAD GÖR MAN?!

Kastade senapstuben i samma hög som glasskärvorna, gav tjejens mamma en urskuldrande blick och satte iväg... Nä. För då kom en tant och stirrade lite dumt på oss och sa: "Vilken söt pojke du har!"

Men herregud! Det är som att konstatera att himlen är blå och snö är vit! Jag VET att han är söt, så ur vägen kärring för jag är nästan efterlyst på dethär stället! skrek jag inte.

Istället mumlade jag ett "jaa-a" och tog till flykt innan jag blev tvungen att redovisa för hur gammal han är, när han lärde sig gå och vilka ord han kan säga och allt ända tillbaka till befruktingen, som kärringar av denhär typen av någon orsak gillar att fråga om. Borde trycka upp en tröja med texten "Jag är ett år gammal, lärde mig gå när jag var nio månader och blev tillverkad på en krogtoalett. Var det något mer du undrade över?" åt Skalman, på så vis kanske man kunde slippa dylika förhör.

Väl vid kassan fick jag en medlidsam blick av kassörskan, i hennes ögon kunde jag läsa vad hon tänkte: "Stackars lilla tjej. Ensamstående mamma som försöker göra sitt bästa hon kan för att hitta föda till sin lilla son. Säkert har hon inte ens råd att betala för alla dessa saker, och snart börjar hennes lilla unge skrika som en galen när han tvingas lämna över sin tandborste till mig." 

Försökte ta död på hennes fördomar genom att säga "Tänk, vad PAPPA ska bli glad när han kommer hem och får se att vi har gjort mat åt honom!", men jag vet inte om det funkade. Skalman tog dock hand om den där skrik-fördomen genom att vackert räcka henne tandborsten han höll i så hon kunde ta betalt för den. Ett leende kunde han till och med kosta på sig, sötungen. Där fick du, fördomsfulla kassatant! Jag är visst inte ensamstående, och min unge är det sötaste som någonsin vistats i denhär Affären, så det så!

Haha. Det här blogginlägget blev ju riktigt roligt, ser jag nu. Hoppas att någon kan skratta åt min miserabla dag, för jag tänker inte åka och handla ensam igen förrän frosten biter oss i tårna och svältdöden grinar oss i ansiktet. Ha kul!

//gangstermamman.

---