Bajspartaj!
I dag är det sista dagen som jag tar hand om Alexander. Hans mamma tänker leva lyxhustru-liv en tid, så han får vara hemma från och med i morgon. Och finns det något bättre sätt att fira den saken på, än en riktig BAJSFEST? Tror inte det.
För de som inte är införstådda i begreppet: Bajsfest är när man trycker ur sig så mycket... ja, skit, som bara är möjligt under en dag. Det är ju ingen vits att bajsfesta ensam, åtminstone två måste man vara! Och så en vuxen person, såklart. Som städar upp efteråt.
Så, i dag har jag bytt tio nerbajsade blöjor - och tillhörande lakan, kläder och tvättat upp nerkladdade bebisar. Pampers, va! Vilket skämt!
Men ändå... Ändå finns längtan där. Längtan efter att få göra om allting, se ett till litet liv växa upp... Men så kan man ju inte säga: Blir man med barn en gång är det synd om en. Blir man gravid snart igen får man fanimig skylla sig själv. Eller hur...
Längtan ökade i och med det vi fick veta igår: Vi ska nämligen bli faddrar åt ett litet knyte! Hon föddes 15/10. Hittills har vi bara sett henne en gång, men hon hade det mörkaste, tjockaste håret jag nånsin sett på en liten baby. Och så liten, sen! Tänk att våran Skalman har varit sådär liten. Nej, det kan han omöjligen ha varit. Eller?
Åter till knytet: Vi kan inte bestämma oss för vilken present vi ska köpa. Jag tänker INTE köpa en sån där fotoram i silver för fem euro vid Seppos Guld. Vill ju hellre köpa nånting... Orginellt. Har funderat på en registreringsskylt - eller varför inte ett fotosmycke? Fler tips?
Och doptårta! Vi måste ju ha en doptårta. Pax för att göra den!
Kläder? Hur klär man sig på ett standard-dop egentligen? Kevins dop ville vi hålla så enkelt och snabbt som möjligt. Jag ville inte att han skulle bli för trött.
Och Skalman, då? Ska han stå tillsammans med oss, framme vid altaret?
Fasen också. Jag trodde att allt blev lättare när man hade fått ett eget barn och upplevt allt det där, men icke.
För de som inte är införstådda i begreppet: Bajsfest är när man trycker ur sig så mycket... ja, skit, som bara är möjligt under en dag. Det är ju ingen vits att bajsfesta ensam, åtminstone två måste man vara! Och så en vuxen person, såklart. Som städar upp efteråt.
Så, i dag har jag bytt tio nerbajsade blöjor - och tillhörande lakan, kläder och tvättat upp nerkladdade bebisar. Pampers, va! Vilket skämt!
Men ändå... Ändå finns längtan där. Längtan efter att få göra om allting, se ett till litet liv växa upp... Men så kan man ju inte säga: Blir man med barn en gång är det synd om en. Blir man gravid snart igen får man fanimig skylla sig själv. Eller hur...
Längtan ökade i och med det vi fick veta igår: Vi ska nämligen bli faddrar åt ett litet knyte! Hon föddes 15/10. Hittills har vi bara sett henne en gång, men hon hade det mörkaste, tjockaste håret jag nånsin sett på en liten baby. Och så liten, sen! Tänk att våran Skalman har varit sådär liten. Nej, det kan han omöjligen ha varit. Eller?
Åter till knytet: Vi kan inte bestämma oss för vilken present vi ska köpa. Jag tänker INTE köpa en sån där fotoram i silver för fem euro vid Seppos Guld. Vill ju hellre köpa nånting... Orginellt. Har funderat på en registreringsskylt - eller varför inte ett fotosmycke? Fler tips?
Och doptårta! Vi måste ju ha en doptårta. Pax för att göra den!
Kläder? Hur klär man sig på ett standard-dop egentligen? Kevins dop ville vi hålla så enkelt och snabbt som möjligt. Jag ville inte att han skulle bli för trött.
Och Skalman, då? Ska han stå tillsammans med oss, framme vid altaret?
Fasen också. Jag trodde att allt blev lättare när man hade fått ett eget barn och upplevt allt det där, men icke.
Trots, bilar och lite medmänsklighet
Följande scen utspelade sig på min brorsons ettårskalas, i söndags:
En liten flicka på ungefär två år har fått tag i en bil. Hon ser en bebis, min son. Undrar vad som händer om man slår bebisen i huvudet med bilen? Får man göra så? Kommer någon att ingripa? Vad händer då?
Flickan drivs av trots, hennes inre utveckling rasar. Hon slår bebisen i huvudet med bilen. NEJ, säger hennes mamma bestämt. "Bra mamma", tänkte jag. Skalman märker inte så mycket, han har en massa presenter att undersöka, papper att prassla med och ballonger att bita i.
Flickan slår igen, efter en liten stund. Bebisen ger henne en mycket undrande blick, vaffö gör ho på detta viset? Mamma säger NEJ igen.
Tredje gången tar mamman bort bilen och sätter den på ett bord. "Man får inte slå! Så gör man inte! Om man slår blir man utan leksak". Min lilla, underbara son sitter och tittar på. Han ser mycket undrande ut. Snart stiger han upp, går bort till bordet. Han tar bilen och ger den till flickan. Han ger henne en mycket menande blick. Hade han bara kunnat prata så hade han sagt:
" Jag vet precis hur det känns. Föräldrar kan vara SÅ jobbiga ibland! Du skulle se min mamma när hon är på sitt sämsta humör..."
Det enda som kommer ur hans mun är ett "GÄ", men flickan tycks förstå ändå.
Flickan ler. Bebisen ler tillbaka.
Molnen skingras, solen lyser och trollen spricker.
Flickan slår inte mera. Hon dansar. I flera minuter dansar hon och bebisen på golvet, ända tills bebisen hittar ett mycket intressant tangentbord på golvet.
Tänk att det behövdes så lite. En enkel gest, ett leende, lite solsken. Jag är som du, jag förstår hur det känns. Tänk, att livet faktiskt är så enkelt.
Vi vuxna kan inte göra så, vi kan inte bara förlåta en annan människa och - som det står i bibeln - vända andra kinden till. Så gör man inte. Man hämnas! Man ger en elak kommentar eller slår tillbaka, man går och bär på orättvisans bittra smak i åratal, när allt man egentligen behöver göra är att ge den elake en liten röd plastbil med gula hjul och säga jag är också människa. Jag förstår.
Situationer som dessa fastnar i minnet, och återigen påminns jag om hur mycket vi har att lära av våra barn. Och återigen blir jag alldeles rörd; Tänk att jag har fått dela den värme som omger de små! Tänk att just jag har fått den möjligheten!
Vissa påstår att barn är meningen med livet. Bullshit, tyckte jag innan jag blev mamma. Helt logiskt, tycker jag nu.
En liten flicka på ungefär två år har fått tag i en bil. Hon ser en bebis, min son. Undrar vad som händer om man slår bebisen i huvudet med bilen? Får man göra så? Kommer någon att ingripa? Vad händer då?
Flickan drivs av trots, hennes inre utveckling rasar. Hon slår bebisen i huvudet med bilen. NEJ, säger hennes mamma bestämt. "Bra mamma", tänkte jag. Skalman märker inte så mycket, han har en massa presenter att undersöka, papper att prassla med och ballonger att bita i.
Flickan slår igen, efter en liten stund. Bebisen ger henne en mycket undrande blick, vaffö gör ho på detta viset? Mamma säger NEJ igen.
Tredje gången tar mamman bort bilen och sätter den på ett bord. "Man får inte slå! Så gör man inte! Om man slår blir man utan leksak". Min lilla, underbara son sitter och tittar på. Han ser mycket undrande ut. Snart stiger han upp, går bort till bordet. Han tar bilen och ger den till flickan. Han ger henne en mycket menande blick. Hade han bara kunnat prata så hade han sagt:
" Jag vet precis hur det känns. Föräldrar kan vara SÅ jobbiga ibland! Du skulle se min mamma när hon är på sitt sämsta humör..."
Det enda som kommer ur hans mun är ett "GÄ", men flickan tycks förstå ändå.
Flickan ler. Bebisen ler tillbaka.
Molnen skingras, solen lyser och trollen spricker.
Flickan slår inte mera. Hon dansar. I flera minuter dansar hon och bebisen på golvet, ända tills bebisen hittar ett mycket intressant tangentbord på golvet.
Tänk att det behövdes så lite. En enkel gest, ett leende, lite solsken. Jag är som du, jag förstår hur det känns. Tänk, att livet faktiskt är så enkelt.
Vi vuxna kan inte göra så, vi kan inte bara förlåta en annan människa och - som det står i bibeln - vända andra kinden till. Så gör man inte. Man hämnas! Man ger en elak kommentar eller slår tillbaka, man går och bär på orättvisans bittra smak i åratal, när allt man egentligen behöver göra är att ge den elake en liten röd plastbil med gula hjul och säga jag är också människa. Jag förstår.
Situationer som dessa fastnar i minnet, och återigen påminns jag om hur mycket vi har att lära av våra barn. Och återigen blir jag alldeles rörd; Tänk att jag har fått dela den värme som omger de små! Tänk att just jag har fått den möjligheten!
Vissa påstår att barn är meningen med livet. Bullshit, tyckte jag innan jag blev mamma. Helt logiskt, tycker jag nu.
Brorson fyller ett år!
Bild nr. ett: Alexander, ettåringen.
Bild nr. två: Kevin, Alexander och Celina.
Bild nr. tre och fyra: Paddtårtor.
Ojoj, en sån dag. Tänk att två dagar kan börja så annorlunda!
Igår vaknade vi långsamt. Jag hann dricka en rejäl kopp kaffe innan min son ens vaknade, och efter den koppen kände jag mig stark, frisk och utvilad. När sonen hade vaknat kröp vi ihop i våran stora säng en stund och hade det riktigt mysigt hela familjen. Efter den morgonen var vi verkligen redo att starta dagen, allesammans!
Men i dag...
I dag vaknade vi av ett rent av djävulskt skri. "Demonerna kommer!" hann jag tänka innan jag hade vaknat till. Sedan kom jag ihåg att jag faktiskt var vaken, och att demoner (för det mesta) bara finns på film. Nästa tanke var, som troligen alla föräldrar tänker i samma situation; "har det hänt min son något?!". Vi rusade upp, min make och jag, och fann att en katt hade... ja, skitit, på golvet. Och att två andra katter sloddes som vansinniga i vardagsrummet. Mitt i skiten. Men sonen var okej, tack gode Gud! Rätt så skraj - och det förstår man ju - men annars okej.
Så, klockan åtta i morse stod vi dels och torkade skit, dels och försökte hålla de båda slagskämparna ifrån varandra. Samtidigt som sonen skulle ha sin välling och bläja, såklart. Tack Anna Wahlgren för ensamleken, det underlättade!
Och i mitt stilla sinne hörde jag låten:
Yesterday, all my troubles seemed so far away... Now it looks as though they´re here to stay...
Strax efteråt tittade jag på klockan. Trodde inte vad jag såg, inte ens om man räknade i vintertid. Tittade igen och tänkte mycket arga tankar. Orsaken?
Tårtorna!!
Alexander fyller ett år, hans kalas börjar om ett par timmar - och JAG ska göra tårtorna!!
Man jobbar bättre om man stressar lite. Resultatet blir finare då. Om man stressar blir det vackrare tårtor. Som ett mantra upprepade jag orden för mig själv: Stress är visst positivt.
Och se! Med den berömda Attityden av självklarhet så hann jag få klart tårtorna någotsånär i tid. Alexander kallas "Paddan", han såg nämligen ut som en liten groda när han var liten. Därav grodtemat. Jag är faktiskt riktigt nöjd med mig själv! Kanske avslappning och lugn är överskattat, trots allt? Kanske vissa saker blir bättre med en nypa stress?
Nå, kalaset kom och gick, Alex verkade väldigt nöjd med sina tårtor. Återigen fick jag standardkommentaren:
"Oj, vad fint! Vi vet ju vem vi ska ringa när vi behöver några tårtor, haha!".
Yeah right. Ingen har ringt ännu, trots att jag behöver alla extra jobb jag kan få. Kommentaren gör bäst i att besvaras med ett måttligt leende, det är inte lönt att dela ut telefonnummer och adress.
Ett gammalt par satt och talade sinsemellan:
"Hon som har gjort tårtorna, är det hon som har hand om Alexander på dagarna?"
"Jo, jag tror det. Visst är det Christians lilla syster?"
"Jojo, och sonen har hon med sig. Kevin hette han, visst?"
"Ja, en stor och stadig gosse. Men varför har han inga strumpor på sig, tro?"
Hallå, vink vink! Här sitter jag, två meter bredvid och hör vartenda ord ni säger! Prata gärna MED mig och inte bredvid mig, tack! Plötsligt förstod jag precis hur de barn känner sig, vars mammor pratar ovanför deras huvuden: "Jaa, hon är tre år gammal och har precis kommit in i trotsåldern. Ja, hon är rätt så jobbig. Nej, hon är inte hemma, hon har nyss börjat dagis..." Stackare. Som om de inte kunde tala. Vore kul att höra vad DE säger åt SINA kompisar, när mammorna inte hör på.
Nu ska jag pusta ut. Disken står i högar och skriker. Ett tunt lager pudersocker ligger över alla möbler i köket. På golvet ligger tårtrester och marsipan. Jag vet att om inte jag städar så är det ingen som gör det. Men jag tar till några visdomsord, som ursäkt för mig själv: Att städa när barnen är små är som att skotta snö medan det snöar. Så det så.
Plaskplask!
"Om man skulle ha åkt iväg till simhallen?" undrade käre maken på måndagen nu i veckan. "Va, nu genast?" undrade praktiska frun. "Javisst!" svarade maken. Men vid närmare eftertanke var det nog bäst att vi lade den planen på is tillsvidare, klockan var sju och det var dags för sötegossen att gå och lägga sig. Simhallar stänger väl dessutom någon gång de också?
Men i dag, lördag, bar det av. Hej och hå, nu ska här simmas! Packa väskorna, klä på make och barn, se efter så att allt är med. Har vi simdräkterna? Jo, simdräkterna är med. Simblöjorna? Jodå, de är också med. Handduk, pengar, hårborste? Jepp. Nu åker vi!
Så, efter många om och men och ett rymningsförsök av Skalman, så bar det iväg. Inte undra på att han ville rymma, stackarn. Mamma och pappa betedde sig helt klart som om de hade fått rabies. Simma nu, mitt i vintern? Yeah right. Jag flyttar hem igen när ni återgått till era normala, trista jag.
Väl framme blev dock den lilla gossen mera positivt inställd. Så mycket saker! Pennor, papper, simdräkter, telefoner - samt även en mystisk tant. Och det innan vi ens hade betalat in oss!
"Duger dethär som simdräkt?" undrade de ömma föräldrarna och höll upp en simblöja. Å nej, det duger visst inte! Ohygieniskt så det bara skriker om det! fick de som svar. Simbyxor ska det vara, och inget annat!
"Men, om han kissar eller bajsar i simbyxan så rinner ju allt ut i vattnet? Simblöjan är ju ändå vattentät..." försökte praktiska mamman. Ja, förvisso, men byxorna är ändå bättre än någon sunken blöja, blev det konstaterat efter att den skumma tanten bakom kassan hade lockat till sig två unga pojkar som trodde sig vara experter på bebisbajs i simhallsvatten. Nå, vi har i alla fall varnat dem, tänkte mor.
Så blev det till att byta om. Något familjerum stod såklart inte att finnas, så det föll på mammans lott att byta om på bebisen. Anti-feministiskt så in i tusan, men käbbla får man göra sen. In i omklädningsrummet med gossen och fyra väskor, nejtack jag behöver ingen hjälp!
Man vill ju inte gärna att lilla gossen skulle sätta sig mitt i högen av bakterier och fotsvamp som finns på golvet. Så det blev till att hålla gossen, låsa upp skåpet, klä av sig själv, klä av gossen, duscha, klä på simkläderna - och aldrig släppa ifrån sig lille gossen. Pustande och stånkande kommer man så ur omklädningsrummet - NU kan vi simma! "Varför tog det så länge, tror du det är kul att stå här och vänta?" undrar käre maken. Hm. Ibland börjar man undra om man har varit full när man gjort sitt val av livslång partner (svar: ja).
Vilken underbar min den lilla gossen fick, när han sänktes ner till halsen i vatten! "DÄ!" utbrast han förtjust och viftade med sina små, knubbiga... eh, muskulösa armar. Tänk att det finns så mycket vatten! Han jagade bollar, hoppade, skvättade och hade alldeles vansinnigt roligt! Pappan och bebisen åkte rutschkana, det var det roligaste av allt. Bebisen vågade inte riktigt skratta, men han log så hörntänderna syntes. Eller, man skulle i alla fall ha sett dem, om han hade haft några.
Men snart nog vissnade våran lilla blomma. Han gnuggade sig i ögonen och gäspade lite smått. Ånej, inte blev han trött, och han ville minsann inte gå upp! Men om man skulle ha lagt sig att vila där på flytmadrassen, bara en liten stund...?
Praktiska mamman såg hur lilla gossen sakta började bli trött. Så hon tog det hemska beslutet att avsluta våran utflykt med ett glatt "nu åker vi!". Bebisen tittade på mamma som om hon vore dum på allvar: Redan? Men vi har ju nyss kommit hit!
Men om bebisen vill, och pappa vill, ja, till och med om Gud vill, men mamma inte vill stanna längre, så åker vi hem. Och så blev det: In i duschen, duscha bebis, torka, klä på, allt under samma benhårda regel: Inte röra golvet. För där finns fotsvamp. Mamma konstaterade en aningens överdriven bacillskräck hos sig själv.
Nu ligger en liten gosse i en liten säng och sover så fridfullt. Gosekaninen fick höra om hela utflykten, länge och väl pratade de båda kära kompisarna med varandra.
Gosekaninen, ja. Det är en familjemedlem jag inte berättat om än. Med sin bruna, mjuka päls och små svarta ögon är han vår sons allra bästa vän. För oss vuxna ser det ut som ett helt vanligt kramdjur; för bebisen är han levande i allra högsta grad. Gosekaninen får höra allt, han är ju den enda som begriper bebisspråk.
Och nu ligger han jämte lilla gossen i sängen, de drömmer om vatten, simbassänger och rutschkanor. Sov gott, lilla bebis! Nästa vecka åker vi och simmar igen. Det lovar jag.
Men i dag, lördag, bar det av. Hej och hå, nu ska här simmas! Packa väskorna, klä på make och barn, se efter så att allt är med. Har vi simdräkterna? Jo, simdräkterna är med. Simblöjorna? Jodå, de är också med. Handduk, pengar, hårborste? Jepp. Nu åker vi!
Så, efter många om och men och ett rymningsförsök av Skalman, så bar det iväg. Inte undra på att han ville rymma, stackarn. Mamma och pappa betedde sig helt klart som om de hade fått rabies. Simma nu, mitt i vintern? Yeah right. Jag flyttar hem igen när ni återgått till era normala, trista jag.
Väl framme blev dock den lilla gossen mera positivt inställd. Så mycket saker! Pennor, papper, simdräkter, telefoner - samt även en mystisk tant. Och det innan vi ens hade betalat in oss!
"Duger dethär som simdräkt?" undrade de ömma föräldrarna och höll upp en simblöja. Å nej, det duger visst inte! Ohygieniskt så det bara skriker om det! fick de som svar. Simbyxor ska det vara, och inget annat!
"Men, om han kissar eller bajsar i simbyxan så rinner ju allt ut i vattnet? Simblöjan är ju ändå vattentät..." försökte praktiska mamman. Ja, förvisso, men byxorna är ändå bättre än någon sunken blöja, blev det konstaterat efter att den skumma tanten bakom kassan hade lockat till sig två unga pojkar som trodde sig vara experter på bebisbajs i simhallsvatten. Nå, vi har i alla fall varnat dem, tänkte mor.
Så blev det till att byta om. Något familjerum stod såklart inte att finnas, så det föll på mammans lott att byta om på bebisen. Anti-feministiskt så in i tusan, men käbbla får man göra sen. In i omklädningsrummet med gossen och fyra väskor, nejtack jag behöver ingen hjälp!
Man vill ju inte gärna att lilla gossen skulle sätta sig mitt i högen av bakterier och fotsvamp som finns på golvet. Så det blev till att hålla gossen, låsa upp skåpet, klä av sig själv, klä av gossen, duscha, klä på simkläderna - och aldrig släppa ifrån sig lille gossen. Pustande och stånkande kommer man så ur omklädningsrummet - NU kan vi simma! "Varför tog det så länge, tror du det är kul att stå här och vänta?" undrar käre maken. Hm. Ibland börjar man undra om man har varit full när man gjort sitt val av livslång partner (svar: ja).
Vilken underbar min den lilla gossen fick, när han sänktes ner till halsen i vatten! "DÄ!" utbrast han förtjust och viftade med sina små, knubbiga... eh, muskulösa armar. Tänk att det finns så mycket vatten! Han jagade bollar, hoppade, skvättade och hade alldeles vansinnigt roligt! Pappan och bebisen åkte rutschkana, det var det roligaste av allt. Bebisen vågade inte riktigt skratta, men han log så hörntänderna syntes. Eller, man skulle i alla fall ha sett dem, om han hade haft några.
Men snart nog vissnade våran lilla blomma. Han gnuggade sig i ögonen och gäspade lite smått. Ånej, inte blev han trött, och han ville minsann inte gå upp! Men om man skulle ha lagt sig att vila där på flytmadrassen, bara en liten stund...?
Praktiska mamman såg hur lilla gossen sakta började bli trött. Så hon tog det hemska beslutet att avsluta våran utflykt med ett glatt "nu åker vi!". Bebisen tittade på mamma som om hon vore dum på allvar: Redan? Men vi har ju nyss kommit hit!
Men om bebisen vill, och pappa vill, ja, till och med om Gud vill, men mamma inte vill stanna längre, så åker vi hem. Och så blev det: In i duschen, duscha bebis, torka, klä på, allt under samma benhårda regel: Inte röra golvet. För där finns fotsvamp. Mamma konstaterade en aningens överdriven bacillskräck hos sig själv.
Nu ligger en liten gosse i en liten säng och sover så fridfullt. Gosekaninen fick höra om hela utflykten, länge och väl pratade de båda kära kompisarna med varandra.
Gosekaninen, ja. Det är en familjemedlem jag inte berättat om än. Med sin bruna, mjuka päls och små svarta ögon är han vår sons allra bästa vän. För oss vuxna ser det ut som ett helt vanligt kramdjur; för bebisen är han levande i allra högsta grad. Gosekaninen får höra allt, han är ju den enda som begriper bebisspråk.
Och nu ligger han jämte lilla gossen i sängen, de drömmer om vatten, simbassänger och rutschkanor. Sov gott, lilla bebis! Nästa vecka åker vi och simmar igen. Det lovar jag.
Första rubriken: Lite om mig!
Yehaah, första sidan i nya bloggen! :) Kan ju berätta lite om mitt liv, mitt barn och mig själv, det vore väl en trevlig start? :)
Jag heter Annika, men mina vänner har i alla tider kallat mig Biz eller Bisquit. Det är för att när jag var riktigt liten, så tyckte mina bröder att jag var alldeles så liten som ett kex. Och eftersom de nyss hade börjat lära sig engelska, så blev det Bisquit!
Jag har ett rätt så hett temperament, säger de som tror sig veta. Men så är det inte alls: Jag bara reagerar starkt på otrevligheter. Annars är jag så snäll så! :)
Jag har följande underbara skatter:
En son.
Han heter Kevin, men kallas Skalman. Därav bloggnamnet! :) Han föddes 21/12-05. Det är den allra mörkaste dagen på året, men för mig var det början på ett nytt och ljusare liv!
En brorson.
Han heter Alexander. I folkmun blir detta logiskt nog gärna Alex - men också, lite ologiskt nog, Paddan. Han föddes 30/10-05, och det gör honom alltså två månader äldre än min son. Jag har tagit hand om Alex på dagarna, men på hans ettårsdag börjar han vara hemma igen. Ska faktiskt bli lite tomt efter honom... :(
En man.
Han heter Tom. Kallas Tommen. Han föddes 21/05-79. Vi gifte oss den 26/8-06, på stranden. Det var faktiskt underbart, trots (eller kanske för att?) jag inte hade några illusioner eller föhoppningar om Den Perfekta Dagen Då Inget Får Gå Snett.
Resten, då? Ja, ska jag börja skriva upp namn och födelsedatum på alla människor som står mig nära, så får jag troligen sitta här i natt också. En annan har ju ett privatliv att sköta också, så om ni inte har något emot det så avstår jag. Ingen nämnd, ingen glömd alltså! :) Tids nog kommer personerna i fråga säkerligen fram i min text ändå.
Hittills har jag bloggat rätt så mycket på www.lunarstorm.se, men den bloggen skriver jag på dialekt. Så den är rätt så svårläst om man inte är insatt i språket, haha! :) raggarflickan är mitt nick på Lunar, förresten.
Jag heter Annika, men mina vänner har i alla tider kallat mig Biz eller Bisquit. Det är för att när jag var riktigt liten, så tyckte mina bröder att jag var alldeles så liten som ett kex. Och eftersom de nyss hade börjat lära sig engelska, så blev det Bisquit!
Jag har ett rätt så hett temperament, säger de som tror sig veta. Men så är det inte alls: Jag bara reagerar starkt på otrevligheter. Annars är jag så snäll så! :)
Jag har följande underbara skatter:
En son.
Han heter Kevin, men kallas Skalman. Därav bloggnamnet! :) Han föddes 21/12-05. Det är den allra mörkaste dagen på året, men för mig var det början på ett nytt och ljusare liv!
En brorson.
Han heter Alexander. I folkmun blir detta logiskt nog gärna Alex - men också, lite ologiskt nog, Paddan. Han föddes 30/10-05, och det gör honom alltså två månader äldre än min son. Jag har tagit hand om Alex på dagarna, men på hans ettårsdag börjar han vara hemma igen. Ska faktiskt bli lite tomt efter honom... :(
En man.
Han heter Tom. Kallas Tommen. Han föddes 21/05-79. Vi gifte oss den 26/8-06, på stranden. Det var faktiskt underbart, trots (eller kanske för att?) jag inte hade några illusioner eller föhoppningar om Den Perfekta Dagen Då Inget Får Gå Snett.
Resten, då? Ja, ska jag börja skriva upp namn och födelsedatum på alla människor som står mig nära, så får jag troligen sitta här i natt också. En annan har ju ett privatliv att sköta också, så om ni inte har något emot det så avstår jag. Ingen nämnd, ingen glömd alltså! :) Tids nog kommer personerna i fråga säkerligen fram i min text ändå.
Hittills har jag bloggat rätt så mycket på www.lunarstorm.se, men den bloggen skriver jag på dialekt. Så den är rätt så svårläst om man inte är insatt i språket, haha! :) raggarflickan är mitt nick på Lunar, förresten.