gangsterskalman

En sån dag. En riktig sån där vakna-på-fel-sida-dag. En sån där dag som börjar med att man dunkar foten rakt i dörren och slutar med att man nästan krockar med framförvarande bil. En ior-dag. Blä.

Men trots det är jag ändå på rätt så bra humör. Jag och en arbetskollega festade till den annars så taskiga dagen med lite McDonaldsmat. Och innan dess var Skalman så himla glad och söt att man inte kunde annat än skratta. I går räddade han maken från en försovning, förresten. Klockan 06:05 hördes ett "paaaaPPAA!... PAPPAAAA!" från barnkammaren. Maken rusade upp ur sängen, om inte Skalman hade väckt oss hade han kommit för sent till jobbet.

Livet är lätt när man är elva månader. Man har lärt sig gå alldeles utmärkt, vilket gör att man kan ägna sina tankar åt mycket trevligare saker än att lära sig gå. Man kan till exempel stå i duschskåpet och tugga på en schampoflaska. Schampoflaskor smakar hemskt illa, men annars är de rätt så fina och bra att bita i. Och ifall mamma drar benen efter sig när man ska åka till farmors hus så kan man ställa sig framför sin egen lilla ratt och köra iväg själv. Låt mamma stå där och försöka reda ut sitt toviga hår, jag klarar mig så bra, så!

När man är elva månader börjar man dagen med sång, för det mesta. Gosekaninen blir alldeles förtjust, så bra sjunger man. Ibland lyckas man få tag i något gott, och då måste man istället vara alldeles, alldeles tyst. Så ingen hör. (Mamma och pappa har nu utvecklat ett tredje örat, det där örat som hör TYSTNAD och varnar för bus!)

Ibland är man inte lika nöjd. Men när man är elva månader är man STOR, så man skriker inte mera. Man svär istället. Riktiga ramsor och svordomar kastas ur munnen på en, alla som finns i närheten ryggar tillbaka av rädsla och det råder absolut inga tvivel om hur orden hade låtit om de hade kommit ut på vuxenspråk!

Men snart skiner solen igen, och man är lika glad som förut. Dagarna är korta, ibland alldeles för korta, och det blir snart sovdags. Gosekaninen kommer åter i användning. Den är en mycket viktig vän, och man skulle gärna byta bort sin mamma eller pappa för kaninen. Allra mest på kvällskvisten, när man gnuggar den i ansiktet och dreglar på den så pälsen blir alldeles genomvåt.

Jo, kaniner är bra att ha. Kanske det vore något för en hårt arbetande mamma? Tänk att få gnugga ansiktet i en mjuk kaninpäls på kaffepauserna!

Hmm, det låter inte så illa... Hörde du det, tomten?

---

Kära mor fyller femtio år i dag. Grattis!

Jag har jobbat och jobbat och jobbat. Behövs det sägas att jag nu, på fredagskvällen, har sjunkit ihop som en sprängd ballong?

Annars verkar jobbet vara rätt så okej. Chefen verkar vara mån om att alla ska trivas. Kanske han hör till den kategori chefer som förstår att det lönar sig att vara snäll mot sina anställda... Arbetskamraterna är också riktigt trevliga. Eller, ja, i alla fall de som förstår svenska. Det blir ju lite svårt med kommunikationen annars. Kort sagt: Jag trivs faktiskt! Men hur mycket jag än trivs så kan det ändå kännas för jävligt att vara hemifrån, att bara hinna prata med maken tio minuter per dygn.

Nåväl.

I kväll tänker jag alltså ta det lugnt. För i morgon blir det hålligång igen, vi ska nämligen åka och fira födelsedagsbarnet. Mamma, alltså.

---

I dag satte jag ungen på dagis och inledde mitt nya liv som Karriärmamma. Skalman skrek förtvivlat när jag dumpade honom hos dagiset, men vad fan. Jobba bör man, annars dör man! Förresten är jag trött på att gå hem och sunka. Hjärnan möglar bort och dessutom hindrar jag Skalman i hans utveckling. Dagis är något alla barn måste få uppleva för att utvecklas naturligt. Så det så.

...Ha! Nä, verkligen inte!

Jag har börjat jobba, det är visst och sant. Men jag jobbar på kvällen, med flextid. Så sonen slipper dagis, och får dessutom ha lite ensam tid med sin pappa. Och jag får kanske äntligen känna på hur det är att inte vara totalt pank jämt! Hurra! (Tänk... Tänk, om jag kunde köpa en alldeles ny tröja. Eller ett par nya jeans. Eller någon annan grej, bara till mig! Underbara, svindlande tanke!)

Stället jag jobbar på är rätt så okej. Rätt så enformigt också, men det gör absolut ingenting. Har inte så mycket plats i hjärnan, nämligen. Skulle jag ha hamnat på ett mera komplicerat ställe hade nog mitt huvud exploderat, bokstavligt talat!

Ja, så nu har jag alltså nyss kommit hem och det blir till att gå och lägga sig. Inte mycket fritid här, inte!

Återkommer kanske i morgon. Om jag har tid, vill säga.

---

Har ni någonsin lekt leken "grottmänniska"?

Jo, det har ni säket.

Jo, det har ni visst gjort! Hur beter ni er på morgnarna, till exempel? Just denna morgon var en sådan där typisk grottmänniske-morgon för oss. Våran människounge vaknade med ett vrålskri istället för sin annars så fina sång. Jag grymtade till och kravlade ur sängen. I samma veva drog jag upp jaktpartnern, som morrade argsint tillbaka. Skalman... Jag menar människoungen, hämtades från sin viloplats. Han utstötte en rad olika gutturala läten och verkade visa tecken på hunger.

Jag lämpade över människoungen till min jaktpartner som fick uppdraget att ge föda till den minsta flockmedlemmen. Hur han lyckades få välling i en nappflaska och nappflaskan i ungens mun är för mig en gåta. Heder till maken, själv skulle jag inte ens kunnat räkna ut hur nappen på flaskan fungerar.

Långt nere i mitt undermedvetna kände jag instinktivt att vi behövde kaffe.

Hm. Hur var det nu igen. Länge stod jag och funderade över den märkliga svarta tingest som stod i vårat kök. Sladden i väggen, check. Vatten i den mystiska svarta vad-det-nu-heter-grejen, check. Det där bruna pulvret i samma apparat, check.

Efter några minuters funderande hade jag hittat ON-knappen på kaffekokaren och proceduren kunde fortsätta. Efter ungefär tre kaffekoppar börjar äntligen familjen återgå till sitt civiliserade jag och dagen kunde börja.

Underbara koffein!


Dagens plan var att åka till Vasa. För de som inte vet vad Vasa är för något så kan jag berätta att det är en stor stad ungefär 100 kilometer från hemifrån. Inte London-stor. Inte ens Stockholm-stor. Men för en hop lantisar som oss så är den alldeles tillräckligt stor för att skallen ska snurra i flera dagar efteråt.

Skalman fick åka till Farmors hus så länge. Storstan är inte någon trevlig plats för en liten oskyldig bebis som knappt ens har sett ett Jehovas vittne förut!

Så åkte vi iväg, jag, maken och bror Mick. När vi kom fram sprang vi omkring och letade efter ett lämpligt café - eller bara vilket café som helst! - och uttrycket yra som höns dök upp i mitt stilla sinne. Hissen testade vi flera gånger, när det nu finns hiss bör man verkligen använda den flitigt! Men den började nog bli utan ström, för när vi hade åkt upp och ner ungefär tre gånger så funkade den inte mera.

Efter att vi hade hittat ett café och druckit våran cappucino (åååh, cappuccino, kaffe latte! Så tjusigt!) så delade vi på oss. Killarna yrade iväg till Claes Ohlsson, tjejen (ensam! Ifred! I en storstad! Hurraa!!) till H&M. Och Jim&Jill. Och Pentik, och Kultajousi.

Men snart la sig besvikelsen och tröttheten sig över mig som ett stort, svart täcke. Jag passar inte i en storstad! Kläderna är för små, smyckena är för dyra och människorna alldeles, alldeles för många. Det gick inte att förneka lantisblodet som flyter i mina ådror: Jag ville hem till min lilla, kära by!

Detta är dock en regel när lantisar som vi åker till Vasa:

Innan man åker därifrån så MÅSTE man äta på restaurangen RAX.

På RAX sitter barnfamiljer staplade ovanpå varandra, det är alltid svårt att hitta ett bord, pizzorna smakar ollon, svettdropparna samlas i pannan och återigen drabbas jag av en svag känsla av att vara grottmänniska (tänka sig! Mitt i civiliserade Vasa!). Varför åker man dit, då? Jo, om man är en hemmafru med tio euro på kontot så äter man gärna så billigt som möjligt. Även med en massa rabiesdrabbade ungar rusande omkring fötterna - och ja, även om pizzan smakar ollon. Och på RAX är maten förnedrande billig. Dö, RAX. Jag hatar att älska dig.


Och nu sitter jag här, i min sköna stol framför min lagom slöa dator i min lilla lantisby. Det är alldeles tyst.

Jag blir nog aldrig någon storstadsmamma med karriär, dyra smycken, smal kropp och tjock plånbok.

Men det här är inte så illa, det heller!

---

Satt och rökte på trappan i morse. Jodå, jag trotsar alla vetenskapliga fakta och håller fast vid min dåliga vana, jag har nämligen försökt sluta vilket ledde till en katastrof i form av nästan-abort och nästan-skiljsmässa. Tack, jag röker hellre.

Hur som helst, när jag satt där på trappan kom en kvinna springande. Hon hade barnvagnen med sig. Henne har jag sett förut, många gånger. Tre gånger per dag - varje dag! - springer hon iväg med sin bebis och sin vagn, en riktig Supermamma. Jag har aldrig pratat med henne, men jag känner en stark avsky mot sättet hon går på. Utmanande, liksom. Som om hon ville säga till alla oss Sunkmammor att "ah, titta på mig! Jag är smal och snygg, och inte det minsta sunkig! Du däremot skulle verkligen behöva en ansiktslyftning!"

Hon skaffade säkert barn bara för att få gå omkring med en barnvagn utan att det såg konstigt ut. (Kvinna med barnvagn, om du läser detta: Ta det inte personligt! Jag är egentligen bara avundsjuk.)

Plötsligt klickade det till i mig. Men, det enda hon gör är ju att gå! Det måste väl jag också klara av, eller hur? Jag räknade snabbt i huvudet: Om jag börjar nu kanske jag till och med har en platt mage till sommaren. Tänk att passa in i någon snygg simdräkt! Tänk att ens kunna visa sin underbara kroppshydda på stranden! Svindlande tanke!

På med kläderna, Skalman! I dag ska vi ut och gå! Entusiasmen flödade, ytterkläderna söktes fram, Skalman såg förvånat på mig. Mamma har visst fått en släng av rabies igen. Ja, det är bara att vänja sig, lilla vännen! För nu ska jag bli (tamtadadaaam) supermamma!

Så var vi äntligen klara att börja vårat nya, icke-sunkiga liv. Bara att stoppa ner bebisen i vagnen och...

Vagnen.

Den är i familjebilen. Som är i stan för tillfälle. Med maken. Som jobbar i sex timmar till.

Men det gör inget! Vi kan motionera ändå! Det finns tuuusen olika träningsformer, och vi behöver bara hitta en som passar oss, eller hur? Skalman gav mig en skeptisk blick.

Vi slog på tv:n. Eller tv-shop, rättare sagt. Där stod en massa människor och studsade på något som skulle motsvara trappsteg. Det där såg rätt så enkelt ut, är det inte bara att gå i trappor och vicka lite på stjärten? Eller helt enkelt hoppa upp och ner, kanske?

Och titta, om jag tar Skalman i famnen och hoppar upp och ner kommer jag säkert i form på nolltid!

Sagt och gjort. Skalman stretade emot, han ville helst hoppa själv eller inte alls. Till slut fick jag ge upp, trots modiga övertalningsförsök:  "Det är på grund av dig jag ser ut såhär, nu får du banne mig ställa upp och hjälpa mig att få bort fläsket också, och förresten gillar alla bebisar att dansa och hoppa, varför skulle någon annars ha uppfunnit babyrytmik?!"

Skalman satte sig bestämt på golvet. Du får bli alldeles hur galen som helst, men dra inte in mig i det! Nåväl, jag kan väl hoppa ensam, då.

Hopp.

Hopp.

Skinkorna dallrar. Brösten dallrar. Magen dallrar. Hela min kropp hånar mig: "Så lätt blir du inte av med oss!" Jag drar in magen och ber vänligen fläsket att dra åt helvete.

Hopp.

Hopp.

Svetten bryter fram. Jag står och tänker på de lyckliga dagarna, när jag kunde vräka i mig hur mycket som helst utan att öka det minsta i vikt. Ljuva tider!

Hopp.

Förresten är det dötrist att hoppa upp och ner! Det tycker dock inte Skalman, han sitter och skrattar hysteriskt. Elaka, elaka unge!

Hopp.

Och varför ska jag behöva se ut som nån jäkla barbie, då? Va? Va? Jag har väl rätt att se ut som jag vill! Alldeles precis så sunken som jag är! Förresten är jag inte fet. Jag är alldeles lagom!

Hopp.

Hur var det de brukar säga, nuigen? "Jag är kanske fet, men du är ful, och jag kan banta". Eller "en kvinna utan mage är som en säng utan dyna".

Jag hoppar en sista gång. Fläsket dallrar till och blir sedan stilla. Jag inser att hur mycket jag än står här och hoppar så lär jag ändå inte gå ner i vikt på ett par månader. Minst. I mitt stilla sinne ser jag den där snygga bikinin flyga iväg med sina änglavingar.

Skalman tittar på mig och skrattar igen. Sedan stiger han upp och kramar om mina feta, dallriga ben. Av alla människor här i världen så finns det åtminståne en som tycker att hela, tjocka jag är finast!

---

Den uppmärksamme läsaren vet troligtvis att jag inte har någon körrätt. Jag får alltså inte köra själv, eftersom mitt körkort gått ut. Så i går när det blev dags att klara av körkortets andra skede fick maken snällt följa med som min trogne chaufför - trots lite gnöl om tråkiga teoritimmar och lärare som inte vet det minsta om bilar.

Sonen fick inte komma med, han var utlånad till min brors flickvän samt min svärmor. Tanken var att svärmor skulle lägga honom att sova här hemma, eftersom han somnar redan klockan sju på kvällen, och vi skulle inte hinna hem förrän rätt så sent.


Det är då märkligt hur människor förändras i samma sekund de stiger in i ett klassrum! Trots att man inte har öppnat en bok ens på flera år, så återfår man genast sin gamla roll: Där sitter Sportfånen, som man tydligt märker för att han alltid bär någon slags joggingdräkt. Där sitter den där mystiska killen, som man inte begriper sig på alls. Han är bara konstig och för sig själv. Där sitter Fjäskfia, som bubblar av dumma frågor och som säger vartenda ord som poppar upp i hennes annars rätt så tomma huvud högt. Där sitter hennes snygga kompis, som kastar flörtiga blickar till varenda kille i sällskapet.

Dessa människor var alla i min egen ålder. Och när jag betraktade dem, så upptäckte jag en sak: jag är väldigt gammal för min ålder! Mer än hälften av dem hade troligen inte flyttat hemifrån än, och lika många körde med sina föräldrars bilar. Ingen av dem hade ens tänkt tanken på att skaffa barn och att gifta sig var lika avlägset som att åka till månen!

Nåväl. Körlektionerna kom och gick, och jag upptäckte att det är riktigt roligt att sladda omkring. Kanske jag har en framtida karriär inom huliganchaufförbranchen? Det skulle väl passa en Gangstermamma! Och teorilektionerna kom och gick, låååångsamt. Efter det var det bara att åka hem.

Och svärmor bestämde sig för att ta våran son till sitt hus över natten.

Det betydde att vi plötsligt hade hela kvällen och natten bara för oss själva, och inget planerat!

Vi drabbades av en plötslig känsla av frihet. Vad ska vi göra nu? Vi kan göra precis vad vi vill! Det första vi gjorde var att svänga in till min mammas på en kopp te. Sen köpa en påse chips, en påse godis och en läsk. Sen hälsade vi på några av Toms vänner som bodde i närheten. Sen åkte vi hem och åt oss sjuka på godis. Sen slocknade vi.

Och strax innan jag somnade låg jag och tänkte: Var det såhär vi levde innan Skalman blev till? Gjorde vi verkligen inget annat?

  Så insåg jag hur tomma våra liv var utan de där barnaskratten, bajsblöjorna och matkladdet.

Blöööh...

Mens + förkylning = häng mig.

Men annars har dagen varit rätt så bra. Jag och Skalman åkte iväg till stan och skulle handla en farsdagspresent åt maken. Vi köpte... Ha, det säger jag inte. Maken har för vana att tjyvläsa bloggen, nämligen!

Presenten köptes, och sedan återstod det ungefär 3½ timme av våran frihet. Jag bestämde mig för att gå in i en klädaffär och köpa en ny tröja. Jag hittade en fin tröja, men man bör ju prova innan man köper. Sagt och gjort, in i provrummet med barnvagn och... Nä. Det gick inte. Barnvagnen rymdes in, men sedan fick inte jag någon plats. Hur gör man då? Kanske man kan ha barnvagnen med tillhörande son i ett provrum, och sedan gå in i ett annat själv?

Efter lite tänk kom jag på en lösning: Sonen går ju att ta bort ur barnvagnen! In med sonen (utan vagn) i provrummet, av med ytterkläderna och ta på nya tröjan. Och när jag får huvudet genom det alltför trånga nackhålet ser jag ett par fötter sticka ut under skivan som skiljer provrummen åt. Samtidigt hör jag ett glatt joller och ett förskräckt utrop. Gangsterattack!

Vad gör man? Jag drog i fötterna och fick fram en bebis - och ett par byxor. Bebisen blir fly förbannad när jag halvt skrattande skickar tillbaka byxorna till provrummet bredvid. Ja, inte är det tråkigt med en liten Bebis i alla fall!

Har ni förresten märkt vilken otrolig tantmagnet en liten Bebis är? Alla vill veta hur gammal man är och om man har lärt sig gå. Mamma får förklara och förklara: Jo, han är snart elva månader. Jo, han lärde sig gå när han var omkring 9½ månad... Och så vidare. Kanske man kunde sy en liten lapp på Bebisen, där man kunde skriva födelsedatum och kunskapsområde? Det vore en fin marknadsidé, det!

Vidare gick vi till biblioteket. Där hade de så fina skåpdörrar, med alldeles gyllene små knoppar till handtag! Vad finns inuti skåpet, måntro? Bebisen forskar. Kanske en trevlig leksak? Näpp. Skåpet visar sig vara alldeles tomt. Bebisen sätter sig och morrar tyst. Han börjar vrida på det ena guldhandtaget. Det rubbas lätt ur sitt läge. Han vrider lite till. Snart är han mitt i en mycket rolig forskning, varpå handtaget lossnar.

Bebisen ser alldeles förvånad ut. Handtaget lossnade! Mamma skyndar sig att ta handtaget och lägga det ovanpå skåpet. Men bebisen ser tre andra handtag. De skruvas loss ett efter ett. Snart har han skruvat bort fyra handtag och avancerar mot nästa sida av det långa skåpet. Men då ringer pappa, och det blir dags för hemfärd. Mamma hinner inte ens skruva tillbaka handtagen!

Och nu ligger han och sover, min stora lilla gosse. Och återigen konstaterar jag, att det svåraste med att vara förälder är inte att ta hand om lilla ungen. Utan det är att för varje dag släppa taget lite mer, se sin son klara världen alltmer på egen hand. Gullungen min, bli aldrig stor!

---

Jag var 18 år när jag fick mitt körkort. I samma veva fick jag en trogen kamrat och följeslagare: Ior.

Ior är född -88. Hon är lite lat ibland, och hon har inte särskilt mycket muskler. Hon skulle behöva en rejäl ansiktslyftning. Hon möglade nämligen i somras. Namnet Ior fick hon för att hon alltid verkar lite deppig, lite seg. Men hon har aldrig, aldrig svikit mig, inte under de två år jag har känt henne!

Eller jo, en gång. Men då visste jag genast vad som var fel: Nån sorts kabel från batteriet hade gått av. Den kabeln som jag hade tjatat om att min make skulle byta i flera veckor, då!

Min make, ja. Han har alltid haft något på kant med min Ior. När jag flyttade hit var han faktiskt väldigt bestämd: "Den där ska ut ur huset så fort vi hittar en annan! Jag tänker INTE ha en Ford stående på min gårdsplan!". Den kommentaren fick han lida för, en gång stannade hon på Stora Affärens parkeringsplats när han körde. Där fick han stå och skämmas för sina gamla synder! Hämnden är alltid lika ljuv... Det var dock inget jag påpekade då, när vi stod där. Regel nummer ett: Prata inte med en karl när han är arg på bilen.

Ior är inte så snabb, därav de elaka kommentarerna. Hon kan åka i 130, som mest. Hon är inte så smidig heller, enligt de som tror sig veta. Framhjulsdrift eller vad de nu brukar klaga på.

Men nu! Nu får de ta sina elaka ord och stoppa dem på ett ställe där solen aldrig lyser! För nu har nämligen Ior blivit dagens hjältinna!

Eller ja, det blev hon redan förra vintern. Min makes underbara, snabba, smidiga, muskulösa BMW fick plötsligt rabies och vägrade starta. Han blev så illa tvungen att ta Ior. Med henne var det bara att tuta och köra!

Och nu har hon blivit utlånad till min svärmor. Min brors båda systrar har krockat sönder alla bilar de hade, så nu får Ior rycka ut. Vem skulle ha kunnat tro det, att Ior skulle bli en sådan där bil man lånar ut när inga andra bilar fungerar!

Och visst är hon praktisk och lojal! Vad man än behöver kan man hitta i handskfacket eller i bakluckan. En gång fick vi åka ut på räddningsaktion, när min make nyss hade köpt en moped som stannade ungefär fem kilometer hemifrån. Då hade vi tillräckligt med rekvisita i handskfacket för att starta en moped! (Den startade, men funkade inte särskilt länge. Maken envisades dock med att knuffa hem mopedjäkeln; förnedrad av Ior tänkte han minsan inte bli igen!)

Och jag minns en annan gång, när jag skulle åka iväg på mörkerkörning. Jag hade bara haft Ior nån vecka då. Vi skulle ut till en travbana som ligger rätt så långt bort i skogen. Jag råkade köra fel och kom in på en liten skogsväg, som snart inte alls var någon väg utan en stor, jäkla snöhög. Vi körde fast och fick vänta på hjälp i flera timmar - inte! För Ior förvandlades på ett mirakulöst sätt till Off road-bil, och i ett huj hade vi tagit oss ut på stora vägen igen. Ack, om tvivlarna skulle ha sett henne då, där hon tog sig fram på vägar som Gud glömt för länge sen!

Gissa om jag är stolt nu! Och gissa om det är skönt att säga "vad var det jag sa!"

Motvilligt får tvivlarna konstatera, att min bil faktiskt är bättre än alla deras känsliga muskelpaket tillsammans.

Ha!

---

---

Följande scenario utspelar sig på ett 3-årskalas. Mamman, pappan och lilla bebisen har kommit för att fira Unge Herrn på hans födelsedag.

Mamman har haft en jobbig dag. Hennes son har haft fullt upp med att utforska världen och alla de märkliga ting i den.

Det är inte därför hans mamma är så trött, en liten bebis på upptäcktsfärd är inte särskilt svår att ha att göra med. Det jobbiga ligger i att uppfostra alla omkringvarande vuxna som ständigt ska hindra hennes son i hans utforskarjobb med utrop som "ajabaja!" eller "STOPP! NEJ!".

Mamman är trött. Bebisen är nog också rätt så trött. Varför ska man skrika NEJ och STOPP, när lilla bebisen bara vill titta? När mamman dessutom står bredvid och tittar tillsammans med honom?

I alla fall, mamman och bebisen sitter nu i lekrummet i huset. Här kanske man får utforska ifred, tänker mamman.

Då kommer Unge Herrn in i sitt rum. Han som fyller år. Han plockar åt sig en hög med bilar och traktorer, ropar på sin farfar och börjar leka. Rätt så våldsamt, tycker mamman. Men hon och lilla bebisen sitter på säkert avstånd, så hon säger inget.

Lilla bebisen ser en stor, grön traktor som ingen verkar vilja leka med. Han kryper fram till traktorn, försiktigt, tittar sig omkring och väntar på skällsorden som har haglat över honom hela dagen. När han bara ser mamma och Unge Herrn och hans farfar så verkar han slappna av och börjar köra: Brrrruumm, brrruuuumm... Mamman ger ifrån sig en lättnadens suck. Kanske lilla bebisen får ha lite roligt nu, äntligen?

Men icke! För plötsligt börjar Unge Herrn stöta ifrån sig ljud som låter som tandgnissel. Mamman och lilla bebisen tittar förvånat på honom, är det nåt som är fel? Varpå Unge Herrn börjar gråta tröstlöst.

Och se! Knappt har mamman eller lilla bebisen hunnit blinka ens, innan Unge Herrns farfar har slitit den gröna traktorn ur händerna på dem!

"Det där är Unge Herrns traktor! Den fick han av oss till sin födelsedag! Den får du inte ha sönder, lilla bebis! Stopp, NEJ! Ajabaja!"

Varpå Unge Herrn totalvägrar att sitta i samma rum som den hemska, elaka lilla bebisen. Varpå farfar börjar beklaga sig: "Stackars Unge Herrn, men VAR ska vi då leka?"

Mamman ser rött. Hon ser troligen rätt så röd ut också. Hon förstår vinken och tar sin bebis och går: Ifall inte ens självaste födelsedagsbarnet och hans farfar vill ha oss här så ska vi inte besvära dem mera!

Hon är inte särskilt arg på Unge Herrn. Han vet inte bättre. Hans farfar och andra omkring honom borde förstå att lära honom att det är faktiskt roligare att leka om man är många. Delad glädje är dubbel glädje! Så är hon lite arg på sig själv också. Varför står hon där och stammar? Mamma, försvara ditt barn! Lär den gamle farfadern ett och annat om gemenskap och fostran!

Men de går bara och hämtar pappa, som inte riktigt förstår vad mamma säger. Han antar i alla fall att de ska åka hem, NU, och inte återvända innan världen har fått tillbaka sitt förstånd. Han har sett liknande förut.


Av detta lär sig Unge Herrn, enligt mig, tre saker, varav ingen är till någon nytta i verkliga livet:

1. Man ska inte dela med sig.
   
2. Det är inte roligt att leka med andra barn. Snarare är det en plåga som skall undvikas till varje pris.
3. Ifall man skriker/gråter eller blir tillräckligt arg så får man alltid som man vill till sist.

---

---

Tankegången tidigare i dag, omkring 10:30: Kokkola simhall, här kommer vi! I dag ska allt bli perfekt, vi ska ta ett familjerum, simma hela dagen, ta det lugnt och skönt. Efteråt tänker vi hälsa på vårat blivande fadderbarn, present har vi köpt och allt. Perfekt, perfekt!

Packandet startades återigen: Simbyxor, check. Simdräkt, check. Handdukar, check. Mat till den hungrande vilda bebisen, check. Och när allt väl var packat och klart var lilla gangstern redo att krypa ur skinnet. Kommer vi inte iväg snaaart? Ingen som försökte smita denhär gången, minsann!

Så åker vi iväg. Lyckliga familjen på väg till sin lyckliga familjeutflykt, hej och hå!

Men nu är det såhär: Det finns något som kallas Lagen om Alltings Djävlighet. Den lagen träder i kraft när en lycklig skara människor har tänkt tillbringa en perfekt dag någonstans på jorden. I dag ställde den till följande dilemma: Den tog sin fula, stinkande hand och kastade om alla vägar i hela Kokkola stad. Vi tror att det var ungefär så det gick till, för inga vägar var fanns de hade funnits för tio år sen.

Plötsligt hittade vi ingen simhall alls. I timmar (det kändes som flera timmar i alla fall) körde vi runt, runt, runt. Vi spanade efter olika byggnader som kunde tänkas se ut att innehålla massiva mängder vatten och en och annan plastanka.

Till slut, efter att jag för hundrade gången försökt lugna maken med ett "kör försiktigt, älskling!" så blev vi tvugna att inse faktum: Jag hade haft rätt angående körväg. Vi skulle visst ha svängt till höger i den där korsningen. Och om min vid det laget hysteriska make hade gjort som jag sade redan från första början så hade ingen hysteri behövt uppstå, och stackars farmor hade inte behövt bli orolig över att hennes 27-årige son skulle tappa bort sig totalt i en så stor stad som kokkola, med sonhustrun och sonsonen i baksätet och allt.

Så efter många om och men (jag hade rätt! Maken hade fel! Jag hade rätt, haha!) hittade vi fram till en dörr som det stod UIMAHALLI SIMHALL på. Uimahalli, det är simhall på finska. Jodå, det språket talas också häromkring på vissa håll. I alla fall, vi öppnade dörren och... Nä. Ny text:

Lauantai Lördag 09-14.

Vi kunde inte tro våra ögon. Stängt. Och orden ringde i mina öron: Det är Lagen om Alltings Djävlighet: Om nåt KAN gå fel, så gör det det. Garanterat. Se er därbak och acceptera faktum.

Jaha, lilla bebis! Här ser du simhallens parkeringsplats, är den inte fin! Och titta, där flyger visst en grå liten fågel. Fågeln sjunger så fint! Vad säger du, bebis, ska vi skjuta den lilla grå fågeln? Det vore väl kul?

Men så ser vi en annan dörr, samma text: UIMAHALLI SIMHALL. Haha. Simhallen har humor, verkligen. Två dörrar, samma text. På så vis blir nederlaget dubbelt så stort. Men vi öppnade den och se! Det funkade! Vi var inne i simhallen! Hurra, vi klarade det! Av med kläderna snabbt som attan innan Lagen om Alltings Djävlighet slår till på nytt, ner i bassängen och aaaah, njut så mycket vi nånsin kan.

Kevin njöt allra mest av oss. Den här simhallen är riktigt barnvänlig, upptäckte vi. Även små människor kan krypa omkring i barnbassängen utan att behöva dränka sig. Och så många badankor! Lilla bebisen njöt och skrattade, plaskade och skrek höga glädjetjut som sprängde trumhinnorna på alla som befann sig för nära.

Jag simmade 500 meter. Eller 250. Vet inte om ett varv är femti eller tjugofem meter. Tio varv av och an, i alla fall.

Maken åkte rutschkana och hoppade från tio meters höjd (Nä. Tre meter, faktiskt. Fruntimrets tilläggskommentar - efter att maken läst dagens blogg).

Men snart blev vi så trötta och så hungriga, att vi bara måste åka vidare. Till McDonalds, rättare sagt. Bebisen fick smaka en Big Tasty silvermåltid (jajajaaa, mina mammainstinkter sa att det var fel, men vad gör man när en liten bebis sitter bredvid en och tittar med stora, hungriga ögon som klart uttrycker: "Jag är så söt, ge mig lite mat!". Va? Va? Skulle du låta ditt barn svälta bara för att maten framför er innehåller lite för mycket dressing, kanske?)

Sen iväg till lilla fadderbarnet. Kevin såg på henne, hon såg på Kevin. Sen fick Kevin syn på vagnen som hon låg i, eller mera exakt: Hjulen. Alla som har läst historien om den Lilla Rallychauffören kan lätt lista ut vad som hände näst. Min son struntade blankt i den nyfödda och gav henne en rejäl åktur i vagnen istället. Konstant med ett förnöjt "brrrrummm" ljudande över läpparna.

Skulle han ha bjudit henne på grillmat och haft en bild av en naken kvinna i vindrutan skulle det ha varit exakt som min första dejt med pappan till den lilla gangsterungen!

Änglar som gick genom rummet när de två små såg på varandra? Nej. Snarare hade änglarna rött hår och sladdade omkring med en stor, fet jänkare.

Gangsteränglar.

---

Vet ni hur det känns, när allt händer på en gång? Eller i alla fall inom en väldigt kort tid? När hela världen konstant tycks svängas upp- och ner, när ens huvud blir så fullt att det tycks omöjligt att det ska rymmas in mera. När man är så full av känslor, både negativa och positiva, att man knappt klarar av att hålla distansen till känslosvallen mera?

Ungefär så kändes det nu, ikväll. Under det här senaste året har det hänt en massa stora och små saker, både positiva och negativa, och ikväll kom droppen som fick bägaren att rinna över.

Jag stod och duschade. Hade nyss konstaterat att jag ska börja jobba nästa vecka. Jobb! Hur ska jag klara av det? Ska jag bli social, nu efter ett och ett halvt års hemmasittande? Kommer jag ens att orka? Det blir ett kvällsjobb, vilket innebär att jag först ska ta hand om min son på dagen och sedan jobba på kvällen. Nåväl, när jag stod där i duschen konstaterade jag att om alla andra kan, så kan jag också. Vad gör man inte för flockens överlevnad? Förresten har jag inget val. Vem vet, det kan ju till och med bli riktigt skoj, eller hur?

Då knackar min make på dörren och berättar att hans syster har krockat och att han måste åka iväg. Inget allvarligt, lät det som, men hon ville inte köra bil mera. Sen åkte han.

Jag klev ur duschen, klädde på mig och satte igång att diska. Lite nervöst är det ju när folk krockar, och det finns väl knappast någon bättre stresshantering än att slänga lite bestick omkring sig.

När jag hade avklarat besticken och var på väg mot glasen i rasande hastighet kände jag mig plötsligt bara väldigt, väldigt yr. Jag tänkte sätta mig ner, men i nästa ögonblick stod jag böjd över toaletten och... ja, kräktes.

Så kan det gå, och så gick det till när det bara blir för mycket och man bara har lust att skrika åt världen: Ta en paus! Jag orkar inte mera, inte nu, inte i dag!

Nästa tanke var: Jag måste skriva av mig litegrann. Så, nu sitter jag här och skriver så tangenterna flyger. Och det känns faktiskt betydligt bättre!

Tack gode Gud för skrivandets ädla konst, nu ska jag gå och slänga iväg lite glas!

Det bidde ingen julshopping i går. Det bidde bara vanlig, tråkig inhandel av matvaror. Antar att det är människans lott: "Du skola alltid gå förbi vackra julsaker med en suck och tänka att allt kosta för mycket." Skulle nästan våga lägga huvudet i pant på att det står så i bibeln. Jesus blev avundsjuk på jultomten och bannlös extrapriser på julglitter. När han ändå var igång uppfann han den spelande och dansande jultomten samt plastgranen. Ha! Nu skola icke någon ha råd med julen, och om syndarna skola gilla den så skola de icke ha råd! Så det så.

Men vi såg i alla fall något väldigt intressant! När vi gick förbi hyllorna med schampo hamnade vi in i leksaksavdelningen, och plötsligt hördes ett MJAAAU. "Vad f*n?" tänkte vi, minst sagt. Vi tittade åt det håll ljudet hade kommit ifrån, och såg tio-tolv vita robotkatter staplade på varandra i lådor, som sa "mjau" om man viftade med handen framför ögonen på dem. Gissa om sonen blev förtjust! En pusselbit föll på plats: Man handlar mat, kläder, blöjor och schampo i Stora Affären. Självklart har mamma och pappa köpt alla våra fyra katter därifrån också!

Efter en stunds tittande och viftande bestämde vi oss dock för att vi inte ville ha flera katter. Dessa katter såg inte riktigt friska ut heller, antingen led de av rabies eller stelkramp.

Hemåt efter historien med katterna. Vi badade med barnolja! Det har vi aldrig gjort förut. Sedan masserade jag in hela gossen med barnolja. Det har vi verkligen gjort förut, på babymassage! Och trots att det var så länge sen så verkade han komma ihåg. Lilla Skalman låg alldeles stilla och tittade på sin mor med en mycket skeptisk blick. Men han låg i alla fall stilla, vilket han inte annars gör i mer än tre sekunder, max. Tänk att han kom ihåg!

Orsaken till detta smörjande är att liten lider av torr hud, nämligen. Inte en enda gång under hela hans lilla livstid har han haft röd och irriterad hud - förutom nu. I samband med vinterns torra kyla blev hela gossen knallröd och alldeles noppig, stackarn. Jag har förvisso inte för stora förhoppningar på dessa barnkrämer, -oljor och -salvor och alla andra hundratals produkter som säljs till intet ont anande förstagångsföräldrar och gör mera skada än nytta (så! Nu fick jag sagt det!) men det är kanske värt ett försök. Funkar det inte så gör jag havreavkok istället. Back to nature, yeah man.

Vi såg på Superman Returns i går. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av Stålmannen, och jag var väl inte ens född när han hade sina största dagar. Men trots det så var det ändå en riktigt rolig film - rolig, på så vis att man får för en stund glömma bort att folk faktiskt inte kan flyga eller titta på nån med laserblick. Man får bli barn för en stund, vare sig man har sett filmen när man var liten eller inte!

Det var allt för ikväll. I morgon hade vi tänkt åka till simhallen igen. Men det är en annan simhall denhär gången, en simhall som faktiskt har familjerum och badblöjor, så det kommer troligen att gå smidigare till än sist. Får man hoppas, annars kan vi lika gärna börja åka skidor eller nåt!

Nej förresten, hemska tanke. Tar tillbaka det där med skidorna. Jag börjar åka skidor den dagen då Jesus ger tillbaka extrapriset på julglitter.

Det började när han var omkring fem-sex månader gammal.

Gudarna ska veta att jag har uppmuntrat honom att leka med dockor och kramdjur! En hel låda full med mina egna gamla leksaker har han fått. Samt en stor uppsättning nya, mjuka paket innehållande nallar, hundar och kaniner. En massa böcker har han också, och kastruller och oöppnade konservburkar. Vi har erbjudit alla möjliga intressanta saker vi bara har kunnat komma på! Men...

En vacker dag tog han tag i en av björnarna i ett fulländat tio-i-två-grepp och gav ifrån sig ett omisskänligt ljud:
Brrrrruuummm.

Kan en sån liten verkligen förstå...? Visst, han vet hur en bil ser ut och hur den låter. Men att bilen har en ratt också, som man ska vrida på? Och han tycks till och med yla när det kommer en särskilt brant kurva...?
När han blev tio månader gav hans farmor honom en ratt som min make hade haft när han var liten. Ni vet, en sådan man hade till datorn när man spelade bilspel. Med växelspak och pedaler. Tuta och kör, lilla bebis.

Nu är galenskapen fullt utvecklad.

Ögonen glittrade på gossen. Han kunde liksom inte tro att livet faktiskt kunde vara så gott, kan Gud verkligen vara så snäll?
Med bestämda steg gick han fram till ratten. Vred på den lite, kollade om växelspaken funkade som den skulle. Det gjorde den. Check, check: Allt var i sin ordning. Då ställde han sig rakt framför ratten och varvade: Brumm, brumm. Sen körde han iväg.

Och om inte hans mamma har lyckast få bort den lilla racerchauffören för en matpaus, så står han troligtvis där än i dag.

Och han är så lycklig.

---

På tal om bilar: Jag var på en bedömningskörning i går. Ska ta andra skedet av körkortet, nämligen. Det bör man göra innan två år efter första delen. För min del är det i morgon. Jag får körförbud mellan den 3:e och 10:e denhär månaden... Antar att det är som med cigaretter: Ifall man har ett paket cigaretter rakt framför sig så är man inte sådär särskilt sugen. Man kan tänka sig att röka en för sällskaps skull, ungefär.

Men, om man INTE har några cigaretter och inte några pengar och inte en chans i hela världen att få tag i ett paket cigg, så får man näst intill panik, även om det bara gått en halvtimme sen man rökte sist.

Märkligt.

Bedömningskörningen, ja! Det var faktiskt skitnervöst. Halt och jäkligt, mörkt och en massa idioter som sladdade i kurvorna. Lägg då till att jag knappt har kört något alls på 1½ år, så framstår det som rena undret att både jag och körskolläraren överlevde!

"Bra kört", sa han bara. "Du verkar lugn och självsäker, men begriper ändå att ta det försiktigt."

Självsäker? Jag? Tackar för den!

---

Men tillsvidare, från och med 3:e till och med 10:e så har jag körförbud. Bäst att åka iväg och köra loss i dag då, tänkte jag! Hm, få se nu... På toaletten ligger en av Skalmans vantar. I köket ligger en socka. I sängen kan jag möjligen hitta ett par strumpor - omaka, såklart, allt annat är otänkbart i "house of chaos". På med vantarna, strumporna, den ena sockan - vart fasen har alla vinteroveraller tagit vägen?

Jag får rabies av allt sökande! Om det bara vore sommar! Om man bara hade lite smart förvarning!

Nåväl, om jag nu kommer mig iväg nån gång hade jag tänkt julhandla lite. Tänk, så fantastiskt det vore att inte behöva stressa iväg på morgonen innan julafton och handla saker! Mmm, drömma går ju.

DÄR, under sängen, där ser jag en vinteroverall. Nu åker vi!

Brrrruuumm, brrruuummm...