gangsterskalman

---

En snabb rapport såhär på kvällskvisten, jag är nämligen dödstrött efter att ha jobbat som ett svin hela veckan. Puh, tack gode Gud för veckosluten!

I alla fall, i måndags kom våran granne skuttande över gräsmattan, alldeles yr av glädje. "Kom på mitt kalas!" skrek han när han var halvvägs. Pustande och stånkande (han är nämligen inte så liten mera, våran granne) berättade han sedan att han fyller åttio på onsdag, och att vi bara måste komma på hans kalas, för han har beställt tårta.

Nå, jag bad maken åka och köpa en present och sen bar det av på partaj. Hela grannens släkt och familj var samlade, vi stod i dörröppningen och kände oss lite utanför i några sekunder innan alla rusade fram och tog emot oss med öppna armar. Så vänliga de var, trots att vi ändå var rätt så okända!

Skalman hittade genast en hel hop med kamrater. En liten tvåårig kille som envisades med att kramas (gör alla tvååringar så?) och säga "titta, en pojk!" stoppades snart av sina föräldrar, sorgligt nog. "Han vet nog att han är en pojke", kläckte de ur sig lite obetänksamt. Snälla föräldrar därute, låt era tvååringar få vara glada och gulliga! De är bara små bebisar än så länge. Snart nog blir de stora och vill inte kramas alls!

En liten tjej fanns också med, hon var någon månad äldre än Skalman. Vilken brud! En röd klänning, blont hår, blå ögon... Skalman blev förälskad. Men det visade sig att hon hade ett riktigt hett temperament, trots hennes änglalika yttre. Om det inte hade varit för hennes docka så hade nog våran kloka gosse dumpat henne genast.

Vi åt lite tårta, Skalman dansade med sin tjej, vi åt lite till och sen gick vi hem.

Och jag beslöt mig för att Skalman skulle få en alldeles egen docka. Maken blev nästan lite sur: "Vill du att han ska bli transvestit, eller nåt?" Herregud. Inget illa mot transvestiter, min käre make är bara lite insnöad och gammaldags.

Jag fick alltså ta till svärmor.

Och kan ni tänka er! Hon avslöjade att min gode make minsann också lekte med dockor när han var liten. Ha! Så när jag kom hem från jobbet i dag så låg makens gamla Kalle-docka i köket. Den hade tydligen Skalman valt alldeles själv, och maken kunde ju inte gärna protestera heller. Heja svärmor!

Så nu är vi verkligen jämställda här i familjen. Vi jobbar båda två och sonen har en docka. Hurra! Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten.

Eller hur var det, nuigen?

---

---

"Kan du åka iväg och handla lite mat sen idag, älskling?" sa maken. Jag satte mitt morgonte i halsen och kände mig plötsligt lite blek. Jag gillar inte att åka och handla ensam utan honom. Vi åker oftast tillsammans, vilket gör att vi har gjort upp en rutin: Jag hämtar mjölken och han tar kaffet. Och ifall jag åker ensam så lämnar alltid antingen kaffet eller mjölken bort. Samt även hälften av allt det andra som ska införskaffas.

"Äääh, jo, det  kan jag väl..." säger jag lite tvekande. Vill ju inte visa hur mesig jag är, som tycker att det är så läskigt att handla ensam. Jag ÄR en stor och duktig tjej, jag ÄR en stor och duktig tjej...

Har ni förresten någonsin fått iaktta en ettårings första möte med snö? Det är ganska intressant. Visst, Skalman har ju sett snö förut, men i dag hade det kommit flera centimeter. Weee! Han betraktade snön lite skeptiskt, smakade på den... Och åstadkom en hemsk grimas när den kalla snön frös hans lilla mun. Jag kunde inte annat än skratta och fick en mycket ilsken blick. Jag försökte återta en seriös min och placerade honom i bilen. Hej och hå, nu ska här handlas!

Väl inne i affären sprang jag i vanlig ordning omkring som en rabiessmittad höna. Satte av mot grönsakerna, ändrade mig och tog potatisarna först, glömde grönsakerna och tog kyckling istället, gick mot mjölken, mindes grönsakerna, tvärnitade och vände om... Och någongång under det där virrvarret av tvärnitande och svängande lyckades Skalman nappa åt sig en tub med senap.

Nå, vi lyckades i alla fall yra oss till det viktigaste: Barnmaten. Försökte mig på det eleganta tricket att balansera flera glasburkar ovanpå varandra och lyckades ha sönder en burk med kycklingpuré. Hjälp! Vad gör man? Efter lite funderade kom jag fram till att jag borde plocka upp åtminstonde större delen av skärvorna och sen springa iväg, så ingen skulle få för sig att stoppa mig.

Och när jag stod där, med händerna fulla av glas, kände jag en svag doft... Senap? Jag tittade på Skalman. Och där satt han och visade upp sin hårda sida för en jämngammal tjej som satt i vagnen bredvid genom att bita sönder och äta upp en hel senapstub utan att grina. VAD GÖR MAN?!

Kastade senapstuben i samma hög som glasskärvorna, gav tjejens mamma en urskuldrande blick och satte iväg... Nä. För då kom en tant och stirrade lite dumt på oss och sa: "Vilken söt pojke du har!"

Men herregud! Det är som att konstatera att himlen är blå och snö är vit! Jag VET att han är söt, så ur vägen kärring för jag är nästan efterlyst på dethär stället! skrek jag inte.

Istället mumlade jag ett "jaa-a" och tog till flykt innan jag blev tvungen att redovisa för hur gammal han är, när han lärde sig gå och vilka ord han kan säga och allt ända tillbaka till befruktingen, som kärringar av denhär typen av någon orsak gillar att fråga om. Borde trycka upp en tröja med texten "Jag är ett år gammal, lärde mig gå när jag var nio månader och blev tillverkad på en krogtoalett. Var det något mer du undrade över?" åt Skalman, på så vis kanske man kunde slippa dylika förhör.

Väl vid kassan fick jag en medlidsam blick av kassörskan, i hennes ögon kunde jag läsa vad hon tänkte: "Stackars lilla tjej. Ensamstående mamma som försöker göra sitt bästa hon kan för att hitta föda till sin lilla son. Säkert har hon inte ens råd att betala för alla dessa saker, och snart börjar hennes lilla unge skrika som en galen när han tvingas lämna över sin tandborste till mig." 

Försökte ta död på hennes fördomar genom att säga "Tänk, vad PAPPA ska bli glad när han kommer hem och får se att vi har gjort mat åt honom!", men jag vet inte om det funkade. Skalman tog dock hand om den där skrik-fördomen genom att vackert räcka henne tandborsten han höll i så hon kunde ta betalt för den. Ett leende kunde han till och med kosta på sig, sötungen. Där fick du, fördomsfulla kassatant! Jag är visst inte ensamstående, och min unge är det sötaste som någonsin vistats i denhär Affären, så det så!

Haha. Det här blogginlägget blev ju riktigt roligt, ser jag nu. Hoppas att någon kan skratta åt min miserabla dag, för jag tänker inte åka och handla ensam igen förrän frosten biter oss i tårna och svältdöden grinar oss i ansiktet. Ha kul!

//gangstermamman.

---

---

Ojoj. Jag fick också feber, var en hårsmån från att se Gud. Jag är fortfarande lite yr efter febern, så jag tänkte ta en snabb liten uppdatering i punktform:

• Skalman kan vissla! Jaja, typiskt mammaskryt tänker ni säkert, men de som har sett honom vet att han har försökt göra visslande läten länge nu, ofta i samband med någon viktig syssla. Och i dag kom det en liten, visslande ton från Skalmanmunnen! "Gör det där igen!" utbrast ett par hänförda föräldrar. Och han visslade igen! Inte Gubben Noa precis, men närapå. Stora, lilla, duktiga gossen!

• Maken har konstaterat att alla katterna har vänt sig mot honom. Det är nämligen hans skrev de hoppar på med full fart, hans ansikte de sladdar på när vi ligger och sover, hans fötter de biter i så fort han råkar gå barfota. Jag och Skalman har aldrig blivit attackerade och står därmed påkatternas sida. Vaddå, de är ju hur gosiga som helst!

• På tal om katter: Oliver och Snusk har numera klivit ut ur garderoben och erkänner öppet sin homosexuella relation. Även om jag verkligen önskar dem all lycka så är det lite halväckligt att se på när de ligger i sängen och slickar varandras... Hm, privata delar.
  

• Jag har konstaterat att det är förvisso inte kul att jobba, men det kunde vara värre. Att jobba som köksassistent på ett åldringshem, till exempel, tar alla pris. Särskilt när en patient sitter i matsalen och säger: "Jag behöver kissa". Varpå man förklarar att jodå, en sköterska kommer snart, försök hålla dig tills dess. Jag har ju liksom inte en aning om hur man hjälper en gammal kvinna att gå på toaletten. Sen säger den gamle, med några minuters mellanrum: "Jag måste kissa. Jag måste kissa NU. Snart kommer det!... Nu kom det." Och gissa vilken köksassistent som fick torka upp efteråt? Nej, hellre sitter jag då och skruvar ihop mystiska datagrejer tills händerna blöder, om så behövs.

• Dagens film: Klick. Handlar om att en kille får tag i en fjärrkontroll och börjar spola över de jobbiga bitarna i sitt liv. Vilket till slut leder till att han missar alltihop och dör i cancer - och får, såklart, en chans till. Så sorglig. Så rolig. Så djup, på ett humoristiskt sätt. Och absolut sevärd!

• Maken har varit lite sur och gnällig i dag. Skulle han ha varit 27 år yngre hade jag viftat bort det med ett "han håller på att få tänder!" eller kanske "han har nog ont i magen", men nu får jag väl diska litegrann för att han ska återgå till sitt vanliga jag. Har inte varit en särskilt bra husmor under de senaste dagarna. Och det är ju förståeligt när man har feber. Eller?

Well, that´s all, folks. I morgon är det nyår. "Ifall man kan se tillbaka på det gångna året utan att vare sig skratta eller gråta, så har det varit ett meningslöst år", sa en vis man i Ally McBeal. Ja, det stämmer kanske. Året NollSex har i alla fall bjudit på en hel del skratt och gråt för min del, så bortkastat har det ju inte varit! Hoppas ni kan säga detsamma.

Gott nytt år!

//gangstermamma.

---

Ja, stackars liten. Han är verkligen inte i toppform i dag. I går hade han 38,9^o feber och nyss spydde han upp allt han hade ätit i dag. Hoppas verkligen att han blir frisk snart, det är hemskt att se honom sådär trött och sjuk. Känner mig inte riktigt kry själv heller, har inte sovit så mycket i natt. Det var inte så att han vaknade sådär särskilt mycket, men så fort vi nästan hade somnat skrek han till (i sömnen?) varpå vi vaknade, såklart. Hela dagen har liksom gått i superfart, jag har knappt hunnit med mina egna steg ens.

Nåväl. Makens syster ska snart komma på besök. Hon ska klippa oss, hurra!

Oj oj. Nu är det en liten kille som ser på mig med små, feberglansiga ögon. Återkommer med lägesrapport... Nån gång.

---

---

Längtar du efter dendär vidunderligt goda plommonkrämen som din mamma brukade göra när du var liten? Kanske du har ett hus att städa och ungar att mata själv, och inte har tid att göra den i år. Eller så bor morsan jättelångt borta? No problems. Gör en snabbvariant!

1. Åk iväg till närmaste affär och köp fem burkar katrinplommonpuré i barnmatsform.
2. Köp en halvliter grädde också.
3. Åk hem. Direkt, annars glömmer du vad du tänkte göra.
4. Sök fram en elvispel ur husets mörkaste vrår, torka bort det värsta dammet och vispa grädden.
5. Blanda i plommonpurén.
6. Gå ut på en cigarett så du hinner bli rejält sugen på plommonkrämen, som trots allt ser ganska simpel ut.
7. När du kommer in: Knuffa bort katthelvetet som står och slickar i sig krämen. Vem har sagt att katter är köttätare?!
8. Försök fånga upp större delen av kattdreglet med en sked.
9. Sleva upp lite åt dig själv samtidigt.
10. Voilá! Sätt dig ner och njut!

Varför ska man göra det svårare än det är. Jag vet inte hur de riktiga hemmafruarna gör, men detta är min variant. Hur det smakar? Crocodile Dundee skulle ha sagt: It looks like shit, but you can eat it.

---

---

Piuh, vilken jul!

Vi löste släkting-problemet ganska enkelt. I går på morgonen hade vi en liten familjestund, bara vi tre. Jag gav maken hans present: En Leatherman Charge xt. Alltså Grejen jag skrev om innan. Han blev ju riktigt glad! Kevin fick en Bamse-tidning, en bok och lite kläder som min gudmor från Kristinestad hade sänt. Och jag fick mitt armband och mina mysstrumpor! Hurra!

Det tog dock en stund innan jag fattade vad det var. Det jag såg när jag öppnade paketet var följande: En toalettpapperrulle fastsatt på någon sorts pinne, och pinnen var nerstuvad i en låda med något som liknade bomull. Eh? Ska jag bli glad nu? Har maken och Skalman knåpat ihop någon slags hemmagjord grej?

Men sen insåg jag att "pinnen" som satt fast i toarullen var ett paket innehållande mitt armband, och "bomullen" var mina strumpor, och att det hela bara var paketerat på så vis att jag inte skulle ha en aning om jag skulle råka hitta paketet och klämma lite. Maken rodnade nästan och sa: "Jag tog det finaste armbandet jag hittade... Tyckte det såg ut som små hjärtan". Armbandet är liksom flätat, och visst, när man tittar närmare ser det faktiskt ut som små sammanlänkade hjärtan. Gullgubbe!

När Kevin hade sovit en liten stund till så åkte vi iväg på julklappsutdelning. Först till bror Christians och hans familj, sen till min pappas och hans familj, därefter till bror Mickis och sist till svärmors, där vi spenderade resten av dagen. Vi bjöds på god mat, julgubbe och en massa julklappar. Skalman fick såklart mest av alla. Antar att han hade varit snällast av oss alla i år. Men det är ju inte så konstigt, han har ju inte ens kunnat förflytta sig i mer än ett halvår.

Efter att jultomten hade kommit och lämnat sina gåvor gick Skalman verkligen på högvarv. Han sprang från paket till paket, tjöt av skratt och var illröd om kinderna. Hans mat- och sovklocka ringde verkligen för natten. Vi större barn fortsatte kvällen med filmen "American Pie - Naked mile" samt några glöggar och lite öl. Så underbart mysigt att bara sitta och njuta!

I dag åkte vi och hälsade på Skalmans gammelfarmor. Hon ligger på sjukhuset och verkar inte alls särskilt kry. Men än finns det krut i gumman! Hoppas verkligen hon blir bättre snart, hon är så snäll och verkar älska Skalman så mycket.

Efter sjukbesöket drog vi vidare till makens mormor samt morbror. Morbrodern är pappa till lilla underbara Julia, ni minns, hon som vi är faddrar åt. En sån härlig liten baby! Alldeles mjuk, och tack vare det thailändska blodet i hennes ådror ser hon ut som en liten pepparkaka. En söt, mjuk liten pepparkaksbaby. Och åh! vad jag längtar tills den dagen då vi bestämmer att försöka tillverka ett syskon till Skalman! Vi har kommit fram till att vi ska börja bygga garage i sommar, så efter att garaget är påbörjat, kanske...

Den som lever får se.

Det blir ju sällan som man har tänkt, som bekant.

---

---

---

Efter två år med samma karl har man lärt sig ett och annat. Det finns vissa regler som bör efterföljas för att ett äktenskap ska bli lyckligt. Läs och lär:

Nummer ett: Ta alltid varsin cigarett och/eller kaffekopp innan ni pratar med varandra på morgonen.
Nummer två: Inga mjuka paket på jul eller födelsedagar.

Regel nummer ett följer vi varje dag, annars hade skiljsmässan ha varit ett faktum för länge sen. Och idag åkte jag iväg för att följa regel nummer två. Jag har alltså varit och handlat julklappar. Skalman var med, som moraliskt stöd i den värld som tillhör mannen och som kallas teknikbranchen, samt även som allmän rådgivare och tycka-till-person.

Nu blir detta lite knepigt att skriva om, eftersom maken kommer att snoka efter ledtrådar överallt, även så i min blogg. Men vi säger såhär: Saken jag köpte kallar vi för Grejen. Och stället jag köpte den på kan vi döpa till Affären, kort och enkelt.

Bara en sån relativt enkel sak att ta sig till Affären och hitta en parkeringsplats var rena äventyret! Skalman tittade förvånat på mig där jag satt och åkallade alla helvetets demoner över mina medtrafikanter.

Nåväl, efter några rundor i stan hittade jag en liten plats. Jag sände en snabb bön till Gud, blundade och försökte komma ihåg hur man fickparkerade på rätt sätt. Om du äger en vit bil av märket Volvo: Skriv en kommentar i bloggen så kommer vi överrens om en skadersättning.

Skämt åsido. In i Affären kom vi till slut.

Jag måste erkänna en sak. Alltid när jag kliver in i Affärer som dessa så försvinner mitt annars så självsäkra, feministiska jag och ersätts av en liten grå mus som inte har en aning om någonting. Jag skäms, men jag vet att jag inte är ensam om detta fenomen. Jag försöker alltid dölja min osäkerhet bakom en mask av stöddighet, eller så överdriver jag totalt och blir fullständigt hjälplös.

En herr kom fram och undrade om jag behövde hjälp. Var det verkligen så tydligt?
"Jaa-a, jo, jag vill ha en Grej", sa jag och försökte låta stor och maskulin. Samtidigt tänkte jag i mitt stilla sinne: Femti euro på att han erbjuder mig det allra billigaste Affären har i lager!
"Jaha, en Grej! Ja, här är den billigaste Grejen vi har. Den är mycket fin och hållbar...." och mera lovprisande i samma stil.

Jag visste det! Om man kommer in i en Affär med ett barn på armen och en jacka donerad av ett hotell, så hamnar man automatiskt i en B-kategori för dessa försäljare!

Jag tog fram en katalog.
"DEN vill jag ha", sa jag och pekade på en Grej som såg fin ut. Stödd-stödd. Jag vet visst vad jag pratar om!

Försäljaren gav mig en skeptisk blick. "Mhm. Vänta lite, jag ska hämta någon som vet mera om dessa Grejer." Han sprang iväg och kom snabbt tillbaka. "Det dröjer en stund".

Skalman hade under tiden börjat trivas riktigt bra där i Affären. Fullt med en massa saker! Han fick syn på en rulle med någon slags band, troligen mest använt till båtar och dylikt.
"Är han intresserad av båtar?" försökte försäljaren skämta.
Skalman tog tag i rullen i ett vant tio-i-två-grepp och brummade, klart och högt.
"Nej, han är i bilbranchen", sa jag.

Så kom en till försäjare. "Är det den Grejen du vill ha?" undrade han. "Den är rätt så dyr, förstår du..." Jag la huvudet lite på sned, gav honom min allra tommaste, yraste Spyro-blick och gjorde en Anna Wahlgren:

"Nämen, OJ då!"

Sen sa jag inget mera. Vi stod där och stirrade på varandra i några sekunder. Sen drog försäljaren den slutsatsen att denna kvinna har nog inte sovit ordentligt på denhär senaste tiden, och kvinnor som inte sover ordentligt kan bli aggressiva. Bäst att alltså göra som hon säger och vackert knipa käft.

Propelleröra! var det enda jag tänkte om honom.

Han förklarade att den fanns inte i lager, och att de blev tvungna att beställa Grejen. Var jag alltså riktigt säker på att det var den dyra Grejen jag ville ha, och inte den fina, billiga? Jodå, jag var helt garanterat tusen miljoner säker, försäkrade jag honom. Jag har faktiskt pengar att köpa dyra Grejer med, fastän det inte ser ut så. Åtminstone ibland.

Så. Nu är Grejen beställd. Förhoppningsvis kommer den fram till jul. Och jag hoppas verkligen att maken blir så nöjd och glad, annars får han så lov att flytta ut i grillhuset över vintern!

---

---

I dag har vi varit på begravning hela familjen. Våran lilla gumma vilar nu i jord. Och jag sitter här framför datorn och känner mig alldeles gråtfärdig - dock inte för att hon är död. Den lilla gummans tid var ändå över och överskriden, hon har det bättre där hon är nu.

Nej, jag är ledsen över något helt annat. Nämligen det, att alla verkar hata barn. Särskilt en äldre dam som var med på begravningen. Vi kan kalla henne Kärringen, kort och lagom elakt.

Vi hade alltså med Skalman till kyrkan och allt. Och när det blev minnesstund efteråt så fick jag två kommentarer om detta. Den ena kommentaren slängdes så vänligt ur min mormors käft:

"Skulle du inte ha kunnat lämna honom hos din svärmor, lilla vän?"

Men det kom hon och bad om ursäkt för sedan. Hon hade ju inte menat att han var till något besvär, bara att det kanske kunde vara jobbigt för honom i kyrkan. Och det var det ju, men inget vi inte klarade av. Han blev förvisso lite trött, men tog en snabb tupplur i vagnen och var därefter lika strålande glad som alltid.

Och så den andra kommentaren, strax efter ovanstående, när Skalman hade somnat i vagnen:

"Haha, titta, ungen sover! Ja, nu är det goda tider, haha. De är ju bara SÅ jobbiga när de är vakna."

Samt lite till gnisslande skratt i hånande ton från Kärringens stora, glappande gap. Och åh! så arg jag blev! Men tror ni att jag sade något? Nej. Där stod jag, tyst och alldeles paff. Som vanligt. Jag som alltid trott att alla gamlingar gillar små bebisar! Så fel jag hade.

Så här kommer nu min reaktion. Om någon vet vem jag syftar på och känner denna nämnda Kärring, får ni hemskt gärna vidarebefodra mina ord. Jag tror att hon har flugit lite för högt över jordens yta de här senaste åren.

Jäkla kärringhelvete! Vad ger dig rätten att helt obefogat ge min son stämpeln "jobbig"? Vad vet du om honom? Va? Vet du något om barn alls?! Nej, det kan du inte göra. För om du någonsin hade begripigt dig på barn så hade du troligen känt dig älskad någon gång, och då hade du inte slutat som en bitter, gammal hagga som inte kan göra annat än kommendera och kritisera människor i din närhet!

Din syster, den lilla gumman som nu vilar i frid, älskade såna små barn. Men det visste du knappast heller. Du hade troligen fullt upp med att fundera på det stundande arvet och dig själv för att hinna tänka på vad någon annan skulle kunna tänkas tycka om.

Såg du inte symboliken i det hela? Såg du faktiskt inte min son som något annat än en irriterande plåga? Såg du inte att han var ett livs levande bevis på att livet fortsätter och att det ännu finns hopp, det hopp som borde synas på varje begravning som tröst för de kvarlämnade, ensamma?

---

Allt mer ofta händer det att människor kommenterar bloggen med ord som "underbart" eller "fantastiskt". TUSEN tack! Sånt betyder mycket. Särskilt när man suttit uppe halva natten och skrivit, väl medvetandes om att morgonen startar om bara några timmar. Sen jag började skriva har jag ibland bara känt ett plötsligt behov: "NU måste jag skriva!" Det kan jämföras med det trängande behovet "NU måste jag gå på toaletten!" eller "NU behöver jag kräkas!". Sen är det ingen skillnad ifall behovet infaller klockan två på natten eller nio på morgonen. Måste man så måste man.

Så tack! Era kommentarer... Ja, det känns som om en tusenfoting med varma fötter av välbehag sprang uppför min ryggrad. Behöver jag säga mer?

Skalmammas önskelista:

• Ett mycket dyrt och mycket vackert armband (snälla maken?)
  
• Mys-strumpor eller morgontofflor
• Lättskötta, vackra krukväxter
• Tidningen "Vi Föräldrar"
• Schampo från frisören (vink vink till frisörskorna)
• Böcker: Mommo - det var en gång samt även mommo - kvinnoliv, båda skrivna av Anna Wahlgren.
  

Skalpappas önskelista:

• Leatherman
• En leksakshelikopter (finns i kokkola, chydenia-huset)
• Biltidningar
• Bilbyggsatser

Skalmans önskelista:

• Skor (stl 22, ungefär.)
• Bodys & varma tröjor & strumpor
  
• Munspel eller annat instrument
  
• Pussel (stora bitar!)
• Bilar
• Bilar
  
• Bilar
• Återigen: Bilar.

OBS! Allt ska ju såklart vara garanterat barnsäkert.

Fan och hans kumpaner har bosatt sig i mitt huvud. Med släggor slår de i väggarna, det gör hemskt ont. De har tagit över kontrollpanelen därinne och sitter nu och mixtrar med min balans, min syn och min mage. Det är också rätt så jobbigt.

De, alltså Fan och hans fotfolk, flyttade in igår natt. Jag vet inte hur länge de tänker bo därinne, men jag hoppas de flyttar ut snart igen.

Den intelligente läsaren räknar kanske ut att det bidde drucket lite öl igår. Och tequila sunrise. Och whiskey.

Jag börjar från start: Svärmor ska opereras i axeln imorgon. De skulle väl ta bort något överflödigt brosk, eller hur det nu var. Efter den operationen kommer hon inte att kunna gå på toaletten ensam i typ femton år, så i går var det sista chansen för oss att lämna Skalman hos hennes och själva ha en rejäl fyllekväll.

Be careful what you wish for...

Min bror, Mick, kom hit för att liva upp feststämningen lite. Makens kompis Linus kom också. Han kom väl mest för korven. Han är ungkarl och har rätt så långt till närmaste grill, alltså äter han inte särskilt ofta. Nå, en brasa tändes och korven grillades. Ölen flödade och vi fick alla lite sommarkänslor.

Jag menar, det är ingen snö på marken och fågeljäklarna som antingen skulle ha flyttat eller frusit ihjäl för länge sen är fortfarande kvar. Har jag hört. Och om man dricker öl och äter korv, och en massa fåglar kvittrar en sådär irriterande i örat, så är det bara myggorna som saknas för att det ska vara sommar på riktigt.

Hur som haver. Där satt vi i godan ro och gnagade på varsin förkolnad korvstump och några tomater när Linus i vanlig ordning började tjata om att han skulle gå på krog. Och hitta en av de där väl omtalade håriga finskorna åt sig att hålla om en natt.

Det där med håriga finskor är en historia för sig. Linus kan inte särskilt mycket finska själv, så när andra människor lider av rädsla för det okända så lider Linus av kåthet för det okända. Kort sagt.

Så åkte vi till krogen. Min andra bror, Christian, ställde upp som chaufför. Jag blev tvungen att visa ID. Jag noterade att jag börjar bli gammal när jag känner mig smickrad av att dra fram körkortet för att övertyga dörrvakten om att jag ÄR faktiskt över 18, även om det inte ser ut så. Han gjorde nog så bara för att vara snäll.

Den snälla dörrvakten släppte in oss och sen kunde drickandet börja på allvar. Krogen var fylld av lyckliga fyllon som dansade så fläsket dallrade. Ni vet hur det ser ut på krogarna innan alla blir arga och börjar slåss... Vi beställde varsin drink, armbågade oss till röksidan och hade det riktigt trevligt.

Så förlöpte kvällen, vi drack, rökte och trängdes med fläskdallrarna. Vi träffade en gammal bekant som såg drogad ut och en gammal knarkare som såg nykter ut. Vi dansade inte, sånt gör bara nördar och snygga människor.

Jag lyckades få till en riktigt bra kommentar åt en kärring som en gång gav Christian en rejäl fläskläpp helt utan orsak: Jag låtsades först inte veta vem hon var och var hemskt artig och belevad, ja, nästan flörtig. Sen frågade jag om hon hade en tändare, och när hon räckte fram tändaren sa jag: "Nej tack, förresten. Jag vill nog inte få något alls av en sådan hagga som du." Varpå jag, maken och Mick avlägsnade oss med värdiga - dock lite vingliga - steg. Ha!

Sen vinglade vi iväg till grillen. Det hör ju liksom till att man ska äta en rejäl kebab efter en lyckad kväll, det är någon sorts lag häromkring. Jag trängde mig inte före i kön, men ändå var det en massa folk som stod och fräste. Vi åkte hem innan slagsmålen började.

Ja, sen hände det inte så mycket mera. Min kloka make gick och la sig men jag och Mick satt uppe till klockan sju på morgonen och diskuterade världsproblem. Vi kom på meningen med livet och hemligheten med vad som drivit människan i hennes utveckling. Jag minns inte exakt vad vi sa, men just då lät det väldigt klokt och vi kände oss riktigt belåtna med oss själva.

Och nu sitter jag här och väntar på att bli någorlunda fri från Fan. Det blev faktiskt en riktigt lyckad kväll - ingen blev redlös och ingen grät.

Eller?

Jag kommer inte ihåg.

Fan har nämligen tuggat sönder hårdskivan däruppe.

---

Det var en gång en liten gumma. Hon bodde i ett litet hus långt borta i ett litet land. Hon såg ut som de allra flesta gummor gör: Hennes hår var grått och ständigt uppsatt i en knut bakpå huvudet, hennes hy var skrynklig och hennes ögon pryddes av ett par tjocka glasögon. Kläderna var lika slitna som hon och hade blivit lappade flera gånger om.

Det lilla huset hon bodde i var bara en svag viskning av det majestätiska hus som stod där förr i tiden, det gamla hus som måste rivas för länge sen på grund av vägbygge. Detta lilla, nyare hus var byggt av de allra bästa stockarna av det gamla huset, och trots att det inte var hundratals år gammalt så var det ändå lite nött och slitet i kanterna. Man kände historiens vingslag susa i väggarna.

Det mesta hon ägde var faktiskt lite grått och gammalt. Några ting hade hon dock som var alldeles nya: Hennes handarbeten. Den lilla gumman mästrade denna ädla konst - ingen kunde sy spetsar eller brodera tavlor som hon. Varje jul fick alla små och stora barn ett sängöverkast, ett par sockor eller ett örngott i julklapp. Nutidens bortskämda barn blev väl inte överförtjusta, men den lilla gumman gav det finaste hon hade att ge.

En dag blev den lilla gumman sjuk. Hon lades in på sjukhuset, där läkarna proppade hennes kropp full med mediciner. Hon blev förlamad i benet, och benet kapades bort. Sen blev man tvungen att kapa ett ben till. Till slut var den lilla gummans kropp så trött, så slutkörd av alla mediciner att hon inte ens orkade äta. Hennes ådror var sönderstuckna av alla nålarna som skulle ge henne näring. Ett anhörigmöte hölls, och man bestämde gemensamt att ta bort nålarna, medicinerna - ja, allt. Det enda man nu kunde göra var att sitta och vänta på slutet, den sista hållplats som kallas Döden.

Men då hände något. Den lilla gummans ögon blev åter klara, hennes kinder fick en näst intill frisk färg. Hon var hungrig. Hon ville ha äta. Hon ville dricka av "den där riktiga mjölken", som hon kallade det - fet mjölk. Hon hade inte fått annat än fettfri, balskig mjölk sedan hon flyttades hemifrån. Fett är ju inte bra för hälsan, som bekant. Läkarna beviljade ändå snällt nog denna sista önskan. Och hon drack sin feta mjölk och åt jordgubbar med grädde på: "Detta är det godaste jag någonsin ätit!"

Ingen kunde tro sina ögon: Denna dam skulle ju, inget illa ment, ha varit död för länge sen!

Och skulle detta ha varit en lycklig saga hade hon fått dö där, med ett leende på läpparna och lite grädde i mungiporna. Men detta är Sagan Om Livet, och i den sagan är inte slutet alltid gott.

Så den lilla damen blev sjuk igen.

Hon spydde upp något man trodde var blod. Blodet kom ner i lungorna, och hon fick lunginflammation. Hon fick antibiotika mot den sjukdomen. Hennes blodtryck blev i det närmaste obefintligt, hon fick medicin för att hennes hjärta skulle orka. Snart kom det fram att hennes tarmar hade slutat fungera, och blodet var inte blod, utan avföring. Hon fick hjärtinfarkter, hjärnblödningar, likfläckar på benstumparna.

Och läkarna proppade henne återigen full med mediciner. Allt för att hålla henne vid liv en minut eller en timme eller en dag längre än Gud hade tänkt det.

Och där ligger hon än i dag, vår lilla gumma. Hennes hjärta slår fortfarande med hjälp mediciner. Hennes lungor fylls av syre tack vare en maskin. Hennes ögon är ständigt slutna.


Jag undrar hur hon känner sig, om hon känner något alls. Är hon lycklig, där hon ligger? Är detta ett värdigt slut på hennes saga? Var det såhär hon ville leva, denna gamla dam som alltid envisades med att klara sig själv?...

Ska vi ta och hurra lite, mina vänner.

HURRA för vårat välfärdssamhälle, där människor plågas i tysthet! HURRA för våra lagar, som inte tillåter oss att välja själva när - eller hur - vi vill sluta vårat liv! Hurra för den grymma, sorgliga, skoningslösa saga som kallas Livet!

---

En sån dag. En riktig sån där vakna-på-fel-sida-dag. En sån där dag som börjar med att man dunkar foten rakt i dörren och slutar med att man nästan krockar med framförvarande bil. En ior-dag. Blä.

Men trots det är jag ändå på rätt så bra humör. Jag och en arbetskollega festade till den annars så taskiga dagen med lite McDonaldsmat. Och innan dess var Skalman så himla glad och söt att man inte kunde annat än skratta. I går räddade han maken från en försovning, förresten. Klockan 06:05 hördes ett "paaaaPPAA!... PAPPAAAA!" från barnkammaren. Maken rusade upp ur sängen, om inte Skalman hade väckt oss hade han kommit för sent till jobbet.

Livet är lätt när man är elva månader. Man har lärt sig gå alldeles utmärkt, vilket gör att man kan ägna sina tankar åt mycket trevligare saker än att lära sig gå. Man kan till exempel stå i duschskåpet och tugga på en schampoflaska. Schampoflaskor smakar hemskt illa, men annars är de rätt så fina och bra att bita i. Och ifall mamma drar benen efter sig när man ska åka till farmors hus så kan man ställa sig framför sin egen lilla ratt och köra iväg själv. Låt mamma stå där och försöka reda ut sitt toviga hår, jag klarar mig så bra, så!

När man är elva månader börjar man dagen med sång, för det mesta. Gosekaninen blir alldeles förtjust, så bra sjunger man. Ibland lyckas man få tag i något gott, och då måste man istället vara alldeles, alldeles tyst. Så ingen hör. (Mamma och pappa har nu utvecklat ett tredje örat, det där örat som hör TYSTNAD och varnar för bus!)

Ibland är man inte lika nöjd. Men när man är elva månader är man STOR, så man skriker inte mera. Man svär istället. Riktiga ramsor och svordomar kastas ur munnen på en, alla som finns i närheten ryggar tillbaka av rädsla och det råder absolut inga tvivel om hur orden hade låtit om de hade kommit ut på vuxenspråk!

Men snart skiner solen igen, och man är lika glad som förut. Dagarna är korta, ibland alldeles för korta, och det blir snart sovdags. Gosekaninen kommer åter i användning. Den är en mycket viktig vän, och man skulle gärna byta bort sin mamma eller pappa för kaninen. Allra mest på kvällskvisten, när man gnuggar den i ansiktet och dreglar på den så pälsen blir alldeles genomvåt.

Jo, kaniner är bra att ha. Kanske det vore något för en hårt arbetande mamma? Tänk att få gnugga ansiktet i en mjuk kaninpäls på kaffepauserna!

Hmm, det låter inte så illa... Hörde du det, tomten?